Att få vara nöjd med en dag

Och jag tänker att det är så här det ska vara. Att få glädjas i flera timmar över att avokadon jag åt till frukost var helt perfekt. Att få dela både en morotskaka och livet med en nyfunnen vän. Att få strosa runt och se Göteborg och prata om allt som faller en in. Att få gå hem och slumra bort en hel timme. Att få hålla tummarna för kvällens danskväll. Och att få le mot sig själv i spegeln och tänka att nu är livet rätt bra.

Hur var det med identiteten nu igen?

En psykologikompis frågade hur jag ens började tänka på det där med känslor som jag skrev om i föregående inlägg. Vår konversation såg ungefär ut så här:

Jag: Jag började tänka på varför jag kände som jag gjort, typ lite missnöje med livet och mig själv. Och jag insåg att det var Guds sätt att säga till mig att det kanske inte är som det ska vara.

Kompis: Men du vet inte vad som känns fel i livet då?

Jag: Jo, jag tror nog att jag behöver se över vad jag prioriterar i mitt liv. Se över vem jag vill vara och börja leva efter det.

Kompis: Så Ylva har en liten identitetskris?

Jag: Haha, ja det skulle man nog kunna kalla det för. Eller snarare identitetsutvärdering. 


Och frågorna jag ställer mig är:
- Är jag den jag vill vara?
- Lever jag det liv jag vill leva?
- Om jag fortsätter i den här riktningen, kommer jag dit jag vill då?

Varför har vi känslor?

Under grundkursen i psykologi fick vi lära oss att vi utvecklat känslor under tusentals år för att kunna överleva. Vi blir rädda för att få adrenalin och kunna reagera snabbt och hinna akta oss för ormen som vill bita oss i foten. Vi blir stressade för att få igång system i kroppen som gör oss mer skärpta så vi kan lista ut hur vi ska kunna klättra upp för trädet innan björnen hinner fram. Vi blir arga för att kunna försvara oss själva mot dem som behandlar oss illa. Vi blir glada över kramar för närhet till flocken är enda sättet att inte bli uppäten av den där björnen som sprang runt i skogen.

Men vi fick aldrig lära oss varför vi är ledsna när någon lämnar oss. Vad tjänar vår överlevnad på att vi går sönder av att mista någon? Vad tjänar vi på att sakna någon så att vi inte vet var vi ska ta vägen? Vi fick inte heller lära oss varför vi känner oss lyckliga. Vad tjänar vår överlevnad på att vi kan skratta?

Jag kan inte se att evolutionen kan svara på de frågorna. Jag tror att Gud sitter inne på svaret. Visst det kan säkerligen vara så att vi har känslor för att överleva och klara oss mot olika faror, men jag vill tror att de är till för något mer också. Jag vill tro att Gud har lagt känslor i oss för att vi ska få förstå hur han ser på världen. Han har gett oss sorgen för att vi ska få veta att något inte är som det ska. Han har gett oss glädjen och lyckan för att vi ska få ana och känna Guds tanke med världen. Godhet. Gemenskap. Kärlek.

Tack och lov att det är en triologi!

Inatt prick 02.08 gjorde jag något som jag inte gjort på evigheter. Jag läste ut en skönlitterär bok. Som jag saknat att absorberas in i en annan värld och helt glömma bort tiden.

Boken jag förärades med att hålla i händerna var "Cirkeln" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Bara det är ju värt att uppmärksamma; de är två som har skrivit en bok tillsammans. Jag kan inte riktigt förstår hur det fungerar, men resultatet var mer än bra! Jag imponeras av alla små detaljer som allteftersom föll på plats, av hur de kommit på allt och av hur de verkligen lyckas få läsaren att bara vilja läsa mer för att det är så spännande. Ibland fick jag tvinga mig själv att lägga ifrån mig boken bara för att jag inte ville att den skulle ta slut så fort. Fem av fem skosnören får den.

Dagens lemur #6

Det är konstigt, efteråt känns de flesta utmaningar om bagateller. Som den här tentan. Jag skulle vilja säga till mitt tidigare jag: "Äh, skärp dig så jobbigt är det inte." Men när jag var där nere och tittade upp mot drömmen om en färdig hemtenta, då kändes det väldigt högt upp. Och nu jag äntligen där uppe. Jag är klar med religionsvetenskapen. Halleluja.

Juliaresan - vi kan hjälpa till i kampen mot cancer

Jag har inga ord. Kan bara skriva att ni borde se den här filmen om "juliaresan".

Lycka #101

Lycka är att inse att hemtentan blir färdig imorgon och att jag då officiellt får sommarlov.

Det finns hopp om en framtid efter hemtentan

Igår kväll var jag och rätt många andra hjälmaredare på konsert. Det var Lutherska missionskyrkans kör som sjöng. Jag fick rysningar av deras "Uti vår hage". Så bra var de. Och efter att ha njutit av sommarkvällen med ett litet mindre gäng följde Friden med hem till mig för Eurovision och övernattning.

Egentligen hade jag tänkt plugga supereffektivt idag. Men det gick inte särskilt bra. Efter två timmar av frustration insåg jag att jag inte skulle få så mycket gjort. Därför köpte jag jordgubbar och gick till slottsskogen. Där blev det många samtal upp till norr samtidigt som jag nöjt av solen.

Väl hemma fick jag plugginspiration och nu känner jag mig typ klar med två av tre frågor. Inte för att jag fyllt fyra sidor, men för att jag hoppas på att det räcker och att jag faktiskt inte ids lägga ner mer tid på det här.

Jag längtar så mycket tills jag får skicka iväg tentan. Tänk vilken befrielse det kommer att vara!

Dans på Liseberg

Ilska är nog bra för produktionsandan. När jag väl kom mig till skolan lyckades jag i alla fall skriva en och en halv sida. Lite glädje på det.

Som jag nämnde imorse blev gårdagens dans väldigt bra. Jag skulle nog till och med kunna sträcka mig till att det var min bästa danskväll hittills. Men som Anna konstaterade på väg hem; "Det är ju de sista danserna som avgör hur man bedömer kvällen." (Inte direktcitat, men det var något i den stilen hon sa.) Och jag fick galet bra danser på slutet.

Detta firade vi med att ta suddiga bilder på varandra och Lisebergs vackra tulpaner.

Äckelpissaphemtenta

Jag hade tänkt visa fina bilder och berätta hur glad jag är efter gårdagens kväll. Men så blev det inte. Istället läste jag ett mejl och sitter här och gråter av ilska. Vi har haft tentan i fyra dagar och NU ändrar de sidanvisningarna. Från att max få skriva 1350 ord (två a4) per fråga är nu maxsidorna FYRA. Egentligen ska jag väl bli glad då jag slipper kämpa för att komprimera alla tankar, men det är så sjukt frustrerande att ha suttit i fyra dagar och klurat på hur man ska formulera saker med så långa och innehållsrika ord som möjligt och sedan inse att det var helt i onödan.

Nu hoppas jag att lite frukost kan få mig på bättre humör, trots insikten att jag inte alls kommer kunna vara ledig imorgon. Jag som har peppat mig hela veckan med att "jamen på söndag då får jag vara ute i solen hela dagen." Hej mörkt bibliotek. 

Vad gör jag just nu?

Irriterar mig på lärare som inte går att få tag i, förvånas över att jag lyckats producerar en och en halv sida, glädjer mig över att jag är nöjd med en tredjedel av vad jag skrivit, tackar Gud för solen och tillgång till vatten, oroar mig över disciplinen imorgon då inga andra vänner kommer vara på skolan och plugga, håller tummarna för att vi ska få en bättre danskväll än sist och äter en baguette.

Lycka #100

Lycka är att gå hem mitt i natten i bara klänning.

Humanisten klockan nittion tolv

Efter tio timmar på skolan är jag fortfarande kvar. Kände att det inte var någon idé att gå hem när jag ändå ska iväg till några vänner vid åtta och se semifinalen i eurovision. Den här hemtenta börjar äntligen ta form. Visserligen vet jag inte om det är en bra form. Men form tar den. Och tid tar den. Har säkert spenderat fem timmar endast för att läsa in mig inför en fråga. Tack och lov för mat och glasspauser med vänner. Annars vet jag inte hur jag skulle kunna motivera mig själv.

Förövrigt börjar jag inse att sommaren snart är här, för alla som jag träffar frågar när jag åker upp till norr. Jag har inget klart svar på den frågan, men jag tänker att det får bli när jag hunnit fika med alla som jag vill fika med eller någon dag innan jag börjar jobba. Det som händer först avgör avgångsdatumet.

Tiden som kommer

Som Anna så fint uttryckte det i december så har ju mina framtidsplaner sällan varit särskilt stabila. Kanske för att jag är en drömmare, kanske för att jag är en planerare, kanske för att jag måste testa tanken innan jag kan avfärda den.

Vad jag ska göra till hösten har inte varit en självklarhet. Det har funnits med alternativ som att flytta till Kalmar och plugga lärare till att flytta hem till Piteå och jobba. Jag vet fortfarande inte var jag kommer att befinna mig till hösten. Men jag har idag sagt upp mitt rum på Markusgården. Första september måste jag ha flyttat ut. Innan dess hoppas jag ha fått klarhet över var jag kommer spendera hösten. Min förhoppning är att det kommer bli i Brighton med engelskastudier. Men blir det inte det, är ju Göteborg inte fy skam det heller.

Tiden som varit

Om en vecka är den här terminen över och med den även första året i Göteborg. Det har gått så snabbt. Jag skulle till och med vilja påstå att hastigheten på tiden har varit ännu högre än vad den var under bibelåret på Hjälmared. Och de året ska ni veta, det gick fort. Man brukar ju säga att tiden går snabbt när man har roligt. Det stämde verkligen in på Hjälmared. Men inte lika bra här i Göteborg. Ni får inte tro att jag haft tråkigt, det har varit en härligt år med många nya och gamla vänner, intressanta kurser, massor av dans, improvisationsteater och poetry slam. Men det har också varit rätt tungt i perioder. Och det är väl så livet är. Vi kan inte leva i paradiset Hjälmared vid sjön Färgen i all evighet.

Jag tror att min slutsats är att tiden går snabbt hur som helst. Det är bara så det är.

Här kan man plugga

På en prickig filt, under ett träd och benen i solen.

Tvivlet på de producerade orden

Det är nästan så jag får ta tillbaka föregående lycka. Några timmar efter att jag publicerat det läste jag igenom vad jag skrivit på hemtentan hittills och började störttvivla på om det. Om det verkligen är det som frågan handlar om. Och huruvida det ens var det minsta vettigt det jag skrivit. Jag tycker ofta det blir så, även med romanen, att när jag läser igenom det jag nyss skrivit känns det som om allt bara är skit. Men om det sedan får ligga några dagar och jag läser det igen känns det ofta aningen bättre. Jag hoppas att samma sak gäller med denna hemtenta. Dock har den bara åtta dagar till på sig att förvandlas från "hej skräpkorg" till "äh, det duger".

Lycka #99

Lycka är att tycka det är roligt att skriva hemtenta om vad teologi är idag.

I förnekelse, jag? Aldrig.

Och jag firar utdelandet av hemtentan med att öva på att skriva med korrekt fingersättning.


"Dessutom vill jag uppmärksamma att detta är det 800:e inlägget jag skriver här på bloggen", skriver hon samtidigt som tangenterna håller takten till pekfingrarnas vals. 

Sol + hemtenta = inte bästa kombinationen

Sommarvärmen är här. Och den ser ut att fortsätta vara det hela veckan. Vilket ju hade varit helt underbart om vi inte just fått vår hemtenta. Hur tänkte solen där? Hur ska vi kunna sitta inne och plugga när vi egentligen bara vill ligga på en gräsmatta och käka glass?

Förövrigt verkar frågorna helt okej. Rätt fritt. Så på åtta dagar ska jag väl kunna ordbajsa mig fram till nio sidor som leder till ett godkänt betyg. Det är i alla fall vad jag hoppas på.

Vad vill du egentligen fylla ditt liv med?

Angående inlägget igår och att exempelvis kolla på tv-serier. Jag kan verkligen inte förstå varför jag gör det. Det är ju bara slöseri av tid och jag blir alltid irriterade på mig själv efteråt. Men lika fullt hamnar jag där med datorn framför mig så fort jag har en stund över. Varför inte utnyttja de timmarna till att läsa en bok istället? Eller sy eller måla eller promenera eller ja, bara något av vad jag egentligen vill göra. Hur svårt ska det vara?

"Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag."
- Romarbrevet 7:15

Paulus hade tydligen samma problem. Någon gång när jag inte ser tv-serier, kollar facebook och läser bloggar ska jag försöka se om Paulus hittade någon lösning på detta. Men jag är rädd att även det kommer att hamna på "vad jag egentligen vill göra"-listan som bara blir längre och längre för varje dag.

Varför skriva?

Och om man har slösat bort hela dagen i sängen tillsammans med endast två kapitel kurslitteratur men alldeles för många avsnitt av tv-serier som egentligen inte tillför någonting, då kanske man inte ska bli förvånad att man inte kan sova. Då kan man roa sig med att skriva hundra anledningar till varför man ska skriva en roman. Det är i alla fall vad jag gör. Bara åttiofem kvar.

Emmas möhippa (en kort sammanfattning)

Det var en  förvånad (rädd?) Emma som öppnade dörren för oss.

 När hon hämtat sig drog vi oss mot stan. Här är hela förmiddagsgänget.

På bussen in mot stan blev Emma sminkad av en okänd kille. Vi kan väl nöja oss med att säga att det inte blev den fagraste sminkningen världen har sett. Väl inne i stan var det dags att rita gamla kärlekar på ballonger och sedan spräcka dem med en synål.

Emma är grym på att spela gitarr. Därför tyckte vi hela Nordstan skulle ta del av det. Här det "Macken" som spelas och vi övriga dansar och försöker samla in pengar.

Nästa uppdrag var att spela in en låt till hennes blivande man David. Det gjorde vi i en studio i Olskroken. Väldigt lyckat och genererade en hel del skratt!

Det går ju dock inte för sig att gifta sig utan att få några goda råd på vägen. Därför fick Emma en penna och ett block där främlingar fick skriva ner sina äktenskapstips. Ett av de bästa, enligt mig, var: "Säg det du egentligen inte vågar säga."

Sedan kom det största uppdraget. Vi hade hyrt en fotbollsplan och vi sa till Emma att vi skulle skjuta straffar men inte hade någon målvakt. Så vi tvingade Emma att gå fram till närmaste bil och fråga om personen som satt där i skulle kunna tänka sig stå i mål.






Det var Ravelli som satt i bilen. Så klart han ville stå i mål. 

Han frågade Emma hur många straffar av tio som hon skulle sätta. Hon svarade fem. Då blev han lite orolig.

Men Emma är inte bara kunglig på musik, utan även på fotboll och så klart hon satte fem straffar mot Ravelli.

Och vinnaren i SM blev...

Niklas Mesaros! Och tvåa blev Alma Kirlic som fick stående ovationer. Vilken kväll. Tre timmar golvsittande. Men om man får sitta två meter ifrån svenska mästaren så är det lätt värt.

Och jag kom på trettioandra plats av sextiotvå. Jag känner mig nöjd. Kan inte vara annat efter en så trevlig helg.

Poetry slam i bild

Egentligen var min tanke att lägga upp lite bilder från möhippa, men jag började redigera dem och glömde bort tiden. Så istället lägger jag upp lite snodda bilder av Patrik Petroff från Svenska mästerskapen.

 

 

Ikväll är det både lagfinal och final för den individuella tävlingen. Ska bli skönt att bara åka dit och lyssna som omväxling. Jag har fått månadens dos av nervositet.

Brev till Tomten

Kära Tomten

Ja, jag vet att det är i tidigaste laget

men jag vill vara säker på att brevet hinner komma fram.

Och ja, jag vet att det var länge sedan vi hördes av

men det beror faktiskt på den incidenten -99

den fick mig att tappa tron på dig.

Det var på den tiden när jag klädde ut mig i mammas klänningar

tjatade på min syster om att bli sminkad

och drömde om att bli barnmorska

jag ville bli stor

I fyra månader hade jag väntat
och säkert skrivit ett sextiotal brev

där det stod att jag önskade mig ett par högklackade skor

för det hade min storasyster

jag ville blir stor och cool

Så var det julafton

du hade lämnat renarna hemma och kom på en spark

och för att göra en kort historia ännu kortare
så ramlade ditt skägg av ditt skägg ramlade av
- förstår du vad det innebar?!
det tog mig flera veckor innan jag kunde somna på en torr kudde
och inga skor fick jag heller

Det är faktiskt först nu, 12 och ett halvt år senare
som jag inser att ditt lösskägg inte var ett bevis på din icke existens
nej, det handlade bara om att du skämdes över din dåliga skäggväxt
och det är väl helt okej
det är okej att ha komplex och att köpa lösskägg på ica maxi
men för friden, se till att limma fast det ordentligt!

Anledningen till att jag skriver
är att jag verkligen önskar mig en sak den här julen
till och med mer än de där högklackade skorna
inte ens en iphone önskar jag mig
det är bara en sak jag önskar
bara en sak

Det borde du väl kunna fixa
jag menar, speciellt med tanke på den traumatiska upplevelse
som du tillfogade mig -99
något borde jag väl få som ersättning? 

 

Ja, jag tror nästan det är BÄST för dig att du ger mig den här julklappen
annars... berättar jag för alla andra om din dåliga skäggväxt
och det vill du väl inte?

- Nä, just det.

God jul önskar Ylva

PS. Jag höll på att glömma

det jag önskar mig är att tiden ska stanna

jag har det bra nu

och har ingen alls lust att bli stor som min syster

hon har börjat få rynkor. DS.

Har du gråtit? frågade hon. Nej, sa jag. Jag har ätit falafel.

Jag kan inte annat än att konstatera att möhippan blev lyckad. Bildbevis kommer på lördag.

Jag konstaterar även att det är sjukt duktiga poeter som tävlar i sm. Och att det är häftigt att under tre minuter uppslukas så mycket av någon annans ord att hela världen utanför försvinner. Tänk då att detta händer 16 gånger på en kväll. Poesin som den ska vara. En verklighetsflykt.

Och jag konstaterar sist och kanske också minst att jag aldrig mer ska köpa en falafel med stark sås. Jag trodde att det var samma styrka som på tacosås. Det var det inte. Hela munnen bränner och när jag gick ner för att hämta ett äpple i köket i förhoppning om att det skulle svalka (det gjorde det inte), så var en huskompis där. Hon kollade konstigt på mig. Fick sedan höra att hon trodde att jag var ledsen eftersom det var det som mina rinnande och blodsprängda ögon faktiskt utstrålade.

Men jag är glad, för det har varit en dag jag kommer minnas.

Möhippa med Torsten

Jag tror det framgått att det är en hektiskt helg i veckan. En av de största anledningarna till detta är att idag ska vi ha möhippa för Emma! (Det här är ett tidsinställt inlägg så ni behöver inte vara oroliga, jag spoilar ingenting. När detta publiceras kommer vi förhoppningsvis, om allt gått enligt planerna, ha kidnappat henne och sitta på en buss där en främling ska få sminka den kommande bruden.)

Hon ska vara klädd i chockrosa och vi övriga ska vara "agenter". Ett smakprov:

Uppdraget jag så kryptiskt beskrev för någon dag sedan handlade om att inhandla Emmas utstyrsel. Förutom kläder hittade jag Torsten. Han ska få följa med oss hela dagen. Han verkar dock inte överlycklig över att sitta på min tvättkorg. Men jag har sagt till honom att det kommer bättre dagar. Han måste bara ha lite tålamod.

Det har varit så roligt att planera den här möhippan. Trots att hälften av vi som planerat aldrig ens varit på en möhippa, så tycker jag det har gått förvånansvärt bra. Nu blir det spännande att få se hur resultatet blir. Men hur fel kan det gå när vi har med Torsten i gänget?

Svenska mästerskapen i poetry slam har nu börjat

Jag tror inte det var min poetiska klädsel som gjorde kvällen bra. Inte heller var det den alltför höga volymen på micken. Inte ens rökmaskinen påverkade. Snarare var det den härliga stämningen med massvis av poeter, den höga kvalitén på alla dikter och att jag inte tappade bort mig när jag läste.

Dock har jag aldrig tidigare varit med om att poängen skenat iväg som de gjorde ikväll. De poeter som var först ut att läsa fick poäng kring sex-sju. Om de fick en åtta var det "wow!". På slutet blev det nästan burop om juryn gav poeten en åtta. Synd. Rättvisan försvinner. Om det nu någonsin funnits någon rättvisa i poetry slam. Om man ens kan tävla i poesi. Det är en fråga man kan ställa sig. Men något har gått snett när hon som vann Göteborgs årsfinal får lägre poäng än vi övriga i laget som "bara" är reserver.

Arrangörerna presenterar SM som "tävlingen där Sveriges bästa estradpoet ska utses". Vi i vårt lag tycker det är lite missvisande. Så som en av mina lagkamrater sa: "Det är den bästa poeten på just denna plats, denna tidpunkt och med dessa människor som jurygrupper." För det är ju så. Skulle det vara andra jurygrupper skulle resultatet säkerligen se annorlunda ut. Det är ju inte som i fotboll där man klart och tydligt (oftast) ser vem som gjorde mål eller inte. Men det är väl kanske det som gör det så spännande att tävla. Man vet aldrig hur det kommer att gå.

Vad jag funderat på under natten

Hur ska en poet vara klädd för att utstråla poetiskhet?

Hybristendenser

Här skriver Expressen om kommande SM. Den som läser faktarutan kommer känna igen minst ett namn.

Vänner och symaskin

Idag hade jag ett uppdrag. Jag hade fått ett förtroende. Sådant tycker jag är svårt. För jag börjar direkt tänka: "Vad kommer de andra tycka? Tänk om jag väljer fel? Jag klarar inte det här!" Det är därför man har vänner att rådfråga. Med hjälp av fjorton samtal och fem mms till Anna lyckades jag genomföra mitt uppdrag. Och jag tror det resulterade i något bra.

Anna på paltzerian i Öjebyn. Augusti 2011.

I väntan på framtiden tänker jag plocka fram min symaskin och fixa dragkedjor. Förra gången jag tog fram min kära Bernina så var den inte alls på humör. Den spottade ut allt som hade med underspolen att göra. Men tack vare tur eller några väl dolda teknikgener lyckades jag fixa den. Nu hoppas jag bara att den inte hittar på något nytt spratt. Jag känner ingen längtan efter att agera symaskinsreparatör igen.

Förtränger det som händer imorgon

Äter frukost i sängen i väntan på att hänga tvätten. Funderar på att öva dikter, men skjuter upp det. Igen. Någon gång måste jag ta tag i det. Dock vet jag att så fort jag börjar öva kommer jag bli nervös. Så jag väntar lite till och knaprar på polkagrisar.

Researchsvar

Det har varit en fullspäckad dag. Men en bra dag.

Och allra bäst blev den när jag kom hem och kollade min mejl. Kvinnan på psykologiska institutionen som jag skrev till i fredags har mejlat tillbaka! Och inte lite heller. Hon har svarat utförligt med bra synpunkter som inte gör att mitt skrivprojekt behöver läggas ner, men redigeras en del i handling. Men jag tror att det blir till det bättre. Dessutom länkade hon till flera sidor där jag kan läsa om allt det jag frågat om. Jag blir så glad av människor som är så hjälpsamma trots att jag aldrig har pratat med dem.

Lärakännadags

Sebastian och Frida. Det är huvudpersonerna i romanen. Jag har alltid trott att det inte spelar någon roll vilken karaktär man skriver om. Det är ju ändå "bara" ord som jag försöker sätta i en ordning som slutligen förhoppningsvis ska beröra någon. Men det stämmer inte. För det är såååå mycket lättare att skriva om Sebastian. Så fort jag skriver en scen där han är med är det som om orden bara kommer. Men när jag skriver om Frida, då får jag verkligen kämpa för varje mening.

Ikväll slog det mig varför.

Jag har läst många intervjuer med författare och massvis med olika tips som de ger till dem som drömmer om att skriva en bok. Ett av dessa tips är: "Lär känna karaktärerna". Det är ingenting jag har tagit särskilt allvarligt. Jag har tänkt att eftersom jag sitter vid tangenterna är det jag som bestämmer och då är det väl inte så nödvändigt att "lära känna" personerna jag skriver om. Men jag insåg nyss att skillnaden mellan Sebastian och Frida är att jag vet hur mycket som helst om Sebastian. Jag vet vilka skor han har på sig, jag vet varför han är mörkrädd, vad han är bra på och hur hans barndom såg ut. Och därför blir det så tydligt hur han reagerar i olika situationer. Frida däremot. Jag kan inte greppa henne. Varför är hon så glad? Har hon alltid tvättat hår? Hur var hon i tonåren? Jag har ingen aning. Men jag förstår ju att det är något jag måste ta reda på. Annars kommer det här projektet aldrig bli verklighet. 

Semestern innan fulrulleveckan

Med hjälp av soptunnan som kamerastativ lyckades jag och Anna dokumentera vår "nu åker vi på roadtrip till Tranås"-glädje. Sen blev det inte så många andra kort. Därmed inte sagt att vi inte gjort något roligt. Nej, vi har haft det riktigt trevligt. Vi har stannat på "hemma hos"-loppisar, där de sålde högfrekvensmaskiner från 40talet (såg ut som ett torteringsapparat) och hade egengjorda glasskulpturer i hela trädgården. Vi har besökt Gränna när allt var stängt förutom någon enstaka polkagrisaffär. Vi har kört fel ett antal gånger. Vi har bakat tacopaj hos Annas kompis. Vi har sovit över i Tranås. Vi har vaknat i Tranås. Vi har överraskat Friden på hennes jobb. Vi har övat dikter. Och vi har kommit hem.

Dock kanske den största anledningen till att vi skulle åka till Tranås var att vi planerade att dansa där. För Annas kompis kompis skulle spela i bandet. Vilket senare visade sig vara falskt, men vi tänkte ändå dansa. I vanliga fall, när vi inte har koll på dansbandet (om vi inte vet om det är bra eller ej), brukar vi skriva till Elina och fråga. Och så brukar hon antingen säga "två tummar upp" eller "big no no". Tyvärr hade vi inte gjort det denna gång. Dock hört rykten om att Annas kompis kompis sagt att bandet drar ung publik. Det var fel. FEL. Det var BARA pensionärer och vi. Typ. Kanske tre par i trettioårsåldern, men ändå. Fett mega super ap fail. Tur att vi hade varandra i alla fall. Det blev en riktigt trevlig kväll om än jag betalade hundratjugo kronor för ynka fem danser.

Imorgon inleds vecka "allt roligt händer på samma gång samt att jag har trehundrasidor text att läsa till på måndag". Jag hör av mig om jag överlever.

SM i poetry slam. GÖTEBORG!

Reklam:
På onsdag drar det alltså igång. SM i poetry slam, här i Göteborg. Tävlingarna kommer att vara på Musikens hus/Café Hängmattan. Onsdag till lördagkväll (program).
Jag kommer tävla:
onsdag 19.00
torsdag 20.00
fredag 20.00 och 22.00 (då det även är lagtävlingen)
På lördagkvällen är det gästartister och alla finaler.

Så om ni känner att det är dags att fylla poesiförrådet igen, så vet ni var ni ska gå.

Tiden är den bästa drivkraften

Om fem dagar börjar SM i poetry slam här i Göteborg. Fattar ni? Om FEM dagar.

Insikten om detta fick oss (Göteborgs vårlag) att äntligen träffas och börja skriva på vårt teampiece, det vill säga den dikt som vi ska läsa tillsammans. Spännande att skriva med tre andra. Men det gick. Och jag tror att det kommer bli bra. Det är riktigt trevliga människor i laget.

Nu ska jag bara försöka välja vilka tre dikter jag ska läsa i den individuella tävlingen, för Anna har lovat att hjälpa mig att öva dem imorgon när vi roadtripar till Tranås. God natt.

"Är det ens troligt det jag skriver?"

Och... däääär försvann pluggmotivationen. Istället fortsätter jag min sekreterarkarriär och mejlar en rad frågor till en kvinna på psykologiska institutionen och googlar på olika sorters mediciner. I skrivarsammanhang brukar det visst klassas som research.

Jag har skjutit upp det så länge. För länge. Kanske på grund av lathet. Kanske i rädslan för att mina teorier inte ska hålla och att det i värsta fall kan leda till att hela romanprojektet hamna i sopkorgen. Så nu håller jag tummarna på att kvinnan svarar snabbt och att hon ska komma med goda nyheter.

Mitt kontor är sängen

Idag känns det som jag jobbar som sekreterare. Det har blivit en hel del samtal och sms angående kommande jobb, SM, resor och andra planer. Jag hoppas det lugnar ner sig nu lite på planeringsfronten så att jag får plugga i fred. Inte för att jag tycker att det är roligt med religionsfilosofi. Utan för att om jag inte läser det nu, kommer jag aldrig hinna läsa det innan vi får hemtentan.

Bitterhet #3

Och bitterheten som infinner sig när jag inser att jag inte tagit fram laxen ur frysen. Jag som sett framemot en lyxig middag med Emma. Nu blir det spagetti istället. Som vanligt.

Än har jag inte drabbats, men jag hoppas att smittan kommer snart

Det har blivit mycket snack om att skriva på sista tiden här på bloggen. Men man brukar väl säga att munnen talar om det hjärtat är fullt av. Kanske är det snarare så att bloggen fylls av det som svämmar över i hjärnan. Jag skulle uppskatta att ungefär åttiosju procent av mina tankar varje dag går åt till romanen för tillfället. Sen att det ofta är mer tankar än faktiskt nedskrivna ord är ju en annan femma.

I alla fall hittade jag en härlig formulering angående skrivandet på Unni Drougges blogg:

"Är det meningen att du ska bli författare, då kan du inte låta bli, det är som att kämpa mot ett diarréanfall."

Varför man aldrig ska radera någonting

Sitter fortfarande på skolan. Idag har varit en ovanligt bra pluggdag för mig. Har läst flera kapitel och till och med tyckt att det varit intressant! Sen att få äppelpaj till efterrätt och fika med trevliga människor kan ju faktiskt göra att motivationen höjs. Samt att jag lovade mig själv att jag skulle få skriva om jag pluggade på bra.

Så sedan klockan fyra har jag suttit med romanen. Skrivit lite nytt. Men framför allt gått i genom nästan allt jag skrivit tidigare. På min dator finns otaliga versioner av romanen. Anledningen till versionöversvämmningen är att historien under det senaste året har genomgått x antal förändringar, där jag redigerat bort en hel del avsnitt. Men nu har jag ändrat så pass mycket att jag nästan är tillbaka till utgångsläget och då när jag läser det som jag tidigare ratat inser jag att "det här ska ju vara med!" och plötsligt är romanen på bara några timmar sju sidor längre. Och jag förstår nu vikten i att aldrig radera något. Utan klippa ut det och klistra in i ett annat dokument. Man vet aldrig när man kan behöva de ratade scenerna.

Jag skulle uppskatta att sidantalet nu ligger på ungefär 25 sidor. Det låter så lite. Men med tanke på att mitt mål för första utkastet är 150, så har jag faktiskt skrivit en sjättedel nu. Det är ändå inte fy skam känner jag.

Jag vet så väl hur jag vill skriva

Jag vill skriva så att läsaren känner hur huden svider en halv minut efter att huvudpersonen ha kliat sig på armen med naglarna. Hur det blir varmt där naglarna har gått fram och efterlämnat sig röda streck. Jag vill skriva så att det börjar klia under läsarens hud. Att det inte bara är ord som står där i svart och vitt. Jag vill skriva så att det lämnar ärr. Avtryck. Något som följer med läsaren ut i vekligheten.

Jag vill skriva.

Lycka #98

Lycka är att ha både vänner och familj som bryr sig.

Va?! Är det inte april?

Sitter i läsesalen på UB. Läste just ut två kapitel ur kurslitteraturen och tänkte att jag kunde få unna mig att skriva lite på romanen. Så jag startade Scrivener, där jag både skriver själva romanen men också skriver loggbok för hur mina tankar går angående skrivandet.

Men när jag öppnade loggen blev jag en aning förvånad över vad jag kallat "loggdokumenten". Speciellt med tanke på att jag bara haft programmet i tre dagar.

Jag tror att detta är vad man skulle benämna som ett typexempel för "förnekelse av tidens hastighet".

Om lyckans plats

Vill inte lyckan komma till människan, får människan komma till lyckan.

Översättning: Jag och Äniläna åker till Alingsås och dansar ikväll.

Dagens insikt

Den som väntar på inspirationen, väntar alltid för länge.

Scrivener, författarens bästa vän

Det var länge sedan jag skrev på mitt romanprojekt nu. Tiden och inspirationen har helt enkelt inte funnits. En av orsakerna tror jag har varit bristen på struktur. Och då menar jag struktur som i överblick. Historien innehåller två huvudpersoner vars perspektiv varvas tillbakablickar i tiden. Detta innebär att det är ett enda virrvarr av olika scener. Det kluriga är att veta i vilken ordning de ska komma.

För några månader blev jag less på strukturlösheten. Så jag satte upp två läderband på väggen och hängde upp papperslappar med alla scener på. Plötsligt kunde jag se en tidslinje. Nu blev problemet istället att få överblicken in i datorn också. Det är inte så lätt när det börjar bli femton sidor i ett worddokument. Allt flyter ihop. Så mitt skrivande stannade där.

Så upptäckte jag Scrivner. Ett skrivprogram som gör det möjligt att skriva scenerna i egna små dokument, kommentera det man själv skrivit och på bara ett knapptryck läsa allt som en helhet. Dessutom kan man flytta runt scenerna hur mycket man vill, gruppera och markera på olika sätt. Exempelvis så har jag olika färg på scenerna beroende på vems perspektiv det är. Och min favorit: jag kan stämpla scenerna och då snabbt se om de är färdigskrivna eller om jag behöver skriva om scenen.

Jag har nu suttit i nästa fyra timmar och strukturerat upp romanen. Det blir spännande att se hur länge mitt skrivil håller i sig den här gång. Men jag känner mig hoppfull.

Det fanns en pojke

jag säger så mycket

jag säger att barnen är det viktigaste vi har
- de är vår framtid
jag säger att vi borde vara mer rädda om varandra
jag säger att min cigarett inte dödar någon annan
än mig själv
jag säger så mycket


det fanns en pojke som var gladare än ett barnkalas
en pojke som älskade mariekex
en pojke som brukade springa
barfota på skogsstigar och skratta
pojken säger inte så mycket
för han finns inte mer

ambulansen har just kommit fram
de konstaterar att pojkens andning har upphört
den går inte att få tillbaka igen

pojkens andning är borta
för att en man med motorcykel
inte koncentrerade sig på var han körde

föraren höll inte ögonen på vägen
för han såg en kvinna
med sönderrivna kläder gå på trottoaren
och hon grät
hon grät för att hennes man
tagit några glas för många
och blivit överdrivet hårdhänt

mannen hade druckit lite för mycket
för att årets viktigaste avtal för företaget
inte hade skrivits under av den andra parten

det hade inte blivit något samarbete
eftersom hon som skulle hålla i företagets presentation
hade kommit för sent
och dessutom glömt alla viktiga dokument

hon kom inte i tid för att hon fick ta den senare bussen
för att hennes fyraåriga dotter
aldrig ville släppa taget om hennes hals
dottern var ledsen på grund av
den tidigare hostattacken som aldrig ville sluta

attacken som utbröt när de promenerade förbi mig
promenerade förbi mig
just när jag som bäst stod och njöt
av den där vita rökskapande rullen

jag säger att min cigarett inte dödar någon annan
än mig själv
jag säger så mycket

Lycka #97

Lycka är att hitta ett nytt skrivprogram som gör romanen överskådlig. Inte bara på väggen utan även på datorn. Som jag väntat. Halleluja.

En dag i fortsättningens anda

Ännu en dag fylld av leverans från solen. Även föreläsarna fortsätter på samma spår som tidigare; producera ofrivilliga tävlingar i antal gäspningar per minut bland studenterna. Och jag, jag fortsätter att köpa en glass innan jag intar biblioteket i ett försök att vara duktig.

Och shortsen åker på

Eftersom solen fortsätter att leverera, så fortsätter vi att uppehålla oss i närheten av vatten och i horisontellt läge. Dagen till ära var det jag och Anna som tog vår inhandlade lunch (jag har hittat ett ställe där man kan köpa baguette och dricka för 33 kronor!!! {det är värt tre utropstecken och en parentes inom parentesen}) och begav oss till Delsjön. Tyvärr propsade jag på att vi skulle sitta på klippor, där vi snart upptäckte att det blåste rejält. Tur att man får ändra sig, för när vi flyttade oss till gräsmattan blev allt så bra. Så bra.

Sommar på smithska udden

För min del firades valborg genom att åka tåg. SJ hade rabatt på biljetterna och som fattig student kan jag ju inte låta bli att haffa det billigaste tåget. Jag lämnade det snöiga men varma Norrbotten och möttes av utslagna träd i en het sommardag.

Sommarvärmen firades med både häng vid älven, titt på förstamajtåget och picknick på klipporna på smithska udden. Jag har aldrig varit där tidigare, men jag lär ju återvända dit.