Allt går faktiskt inte att beskriva med ord

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om helgen.

Att jag suttit på altanen och solat i bikini? Att jag sett film där allt (ljud, bild, textning) var osynkat? Att jag ätit typ en halv aladdinask? Att det är skönt att vara hemma? Men att inte ens Blåsmark är jämt en skyddad plats, livet och dess skuggor når också hit?

Ja, det skriver jag.

Ibland blir det bara för mycket

Ibland blir det bara för mycket. Även om allt är roligt. Jag har vetat om det länge, att man ska prioritera att vila. Också. Men det är först när det drabbar en själv som budskapet verkligen går in.

Jag gissar att det var vad som hände förra helgen. Då när likgiltigheten drabbade mig. Ingenting kändes roligt längre, ingenting kändes sorgligt längre. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att allt bara kändes tomt. En vän skrev till mig att efter en natts sömn kommer nog allt kännas bättre. Och hon hade rätt. Det kändes bättre på söndagen. Men det var ändå en upplevelse som skrämde mig. Jag hade hellre önskat att vara ledsen istället för att vara likgiltig. Får då hade jag åtminstone känt någonting.

Det var den händelsen som gjorde att jag valde att boka tåg upp till norr. Hem. För att vila. Och jag inser att det var välbehövligt.

Dock har jag svårt att låta bli att göra saker. Idag hängde jag på stan med Robert och agerade smakråd. Som jag skrattat. Men tröttheten gör sig påmind. Vila nu, vila.

Lycka #96

Lycka är att kunna byta rum när man vill.

Mer Bosnien till folket!

Det var så härligt att åka tåg den här gången. Jag hade kupén för mig själv ända fram till Stockholm och där klev fem trevlig kvinnor av olika åldersvalörer på. En av dem kom ursprungligen från Bosnien. Nästan det första hon gjorde var att ta fram en hel klase bananer och dela med sig till oss andra i kupén. Vi blev så klart förvånade. Vem delar ut gratis bananer egentligen? Men hon förklarade att det är så man gör i Bosnien. Om man inte delar med sig där, ses man som både snål och konstig. Tänk hur det kan skilja sig mellan länder. Och för en stund önskade jag att jag hade bott i Bosnien och inte hade behövt bli förvånad över att någon faktiskt inte ville behålla alla bananer för sig själv.

Men sedan insåg jag ju att att vi faktiskt inte behöver åka till Bosnien för att dela med oss, vara givmilda och på samma gång lära känna nya människor lite överallt. Vi kan göra det även här i Sverige. Det handlar ju bara om vilken inställning vi har. Mer Bosnien till svenska folket!

Förhoppning om sol

Så tar jag en sista fika på stan med en vän, innan jag beger mig uppåt på obestämd tid. Jag ser framemot naturen, familjen och tystnaden. Välkomnar vilan helt enkelt.

Och detta är synen som jag hoppas kommer möta mig.

 

 Kanske är detta närmare verkligheten om jag ska tro ryktena:

Våra händer är det tydligaste tecknet

att vi fortfarande håller 

i
av
om


varandra

Glädje i rum C7

Att få ha föreläsningar med Pepsiberra, äta glass med vän, prata om livet med en annan, äta hamburgare och att få resa uppåt i landet imorgon. En sådan bra dag måste firas. Så är det bara. Jag gör det genom att ändra utseende på bloggen.

Lycka #95

Lycka är att tiden räcker till för att fylla ett A4 med allmänt klotter.

Och kurslitteraturen ligger orörd

Deklarerat, ätit ostkrokar och bokat tågbiljetter. Så produktiv har jag varit denna söndag.

Alibi Tom och släntsolning

Konserten på Lutherska missionskyrkan med Alibi Tom var riktigt bra. Extra roligt var det ju när sångaren är min klasskompis och två andra vänner var med i "kammarkören". Vill någon lyssna på detta band kan man göra det på spotify. Efteråt blev det kyrkbänkshäng som sedan förflyttades till condecco. Jag är så tacksam över både gamla och nya vänner som förgyller mina dagar här i Göteborg. Dessutom har Lina äntligen kommit hem från Hawaii och vi fick äran att krama henne igår!

Idag unnade jag mig att sova ut. Och istället för att plugga, spontanåkte jag till Sandås/Botaniska trädgården och promenerade. Tacka vet jag naturen. Hittade en slänt i lä där jag helt sonika la mig ner och njöt av solen. Efter en halvtimme hördes ett antal manliga röster. De störde mig, så jag gick efter en stund. De hade nog inte lagt märke till mig, för när jag gick förbi stirrade de förvånat. Jag hade lust att fråga om de aldrig sett en tjej tidigare. Men gjorde jag det? Så klart inte. Jag är ju en snäll flicka.

Lycka #94

Lycka är att få spendera nästan hela dagen i horisontellt läge och sedan få längta efter att träffa människor.

Gör om, gör rätt i stövelfrågan

Efter ett år av försök att övertyga mig själv om att mina älskade röda stövlar visst passar och inte alls ger mig skavsår, har jag tillslut kommit till insikt. Gummistövlar töjer inte ut sig. Tur då att det finns kompisar (läs Magda) som inte blir allt för sura över att jag dumpar skorna hos dem.

Och efter att ha kollat in väderprognosen för kommande vecka insåg jag att gympadojor inte var något bra alternativ om jag vill hålla mig osnorig. Så igår var mitt uppdrag att hitta ett substitut för mina bortgångna röda. Det gick bättre än förväntat. Redan på första affären fick jag nys på några. De var billiga, fanns i storlek fyrtioett (halleluja!) och de har skosnören. Då får jag vara nöjd.

(Tjuvad bild från skotornet.)

Bättre sent än aldrig, brukar de visst säga

Ni vet den där känslan, eller snarare tanken, som ibland slår en: "Varför har jag inte gjort det här tidigare?"
Exempel på sådana tillfällen:
- första gången jag insåg att man faktiskt kan äta två isglassar på raken
- när jag köpte foppatofflor
- började kursen i improvisationsteater
- gick med i sj prio
- lånade första kurslitteraturen på biblioteket

Jag såg just klart "The green mile". Tre timmar. Men jag kan inte för mitt liv förstå varför jag inte sett den tidigare.

Café på Hjälmared

Det blev en sen kväll efter att ha varit tillbaka på Hjälmared och fikat. Kamratförbundet hade ordnat en fin kväll med bingo och lockat dit bra människor. Det var trevligt. Men det gick ganska dåligt med bussar och tåg. Så jag kom i säng efter tolv. Inte okej för en onsdag.

Nu ska jag i alla fall iväg till psykologiska instutitionen för att delta i ett experiment. Det ska handla om allmänt köpbeetende, så det blir spännande att se vad det faktiskt innebär.

Tid för fifilurande

Om föreläsningen dödar mer hjärnceller än vad alkohol skulle göra, då känner jag att det är rätt befogat att gå hem innan lunch. Så det gjorde jag. Och sov ett tag i ett försök att locka tillbaka hjärncellerna igen. Väcktes av att en god vän ringde och berättade att jag visst ska på ännu ett bröllop i sommar. Det var dagens godaste nyhet.

Ännu en bra sak är att jag inte har något planerat ikväll. Jag ska bara vara hemma. Kanske städa. Kanske plugga. Eller så bara sitta på sängen och fifilura över livet. Jag röstar på det senare.

Dagens gallblåsa

Kom nyss hem från sista gången med improvisationsgruppen. Det kändes lite sorgligt att säga hejdå. Vissa kommer jag mest troligt inte se igen. Eller det vet jag ju inte. Göteborg är kanske mindre än vad vi tror.

I alla fall fick vi äntligen (?) berätta för varandra vad vi pluggade eller jobbade med. Det var inte så roligt som jag hoppats. Visst, det var trevligt att får reda på lite mer om människorna som jag skrattat så mycket med. Men med arbete följde även att vi berättade exakt ålder. Det räckte för att hierarkin skulle komma insmygande. Och utrop i stil med "VA?! Är du nittiotvåa?!", känner jag rent spontant att jag skulle kunna spy på. Jag är så less på det. Ja, jag är född på nittiotalet. Men det förändrar ju inte vem jag är.

Jag hade just tänkt skriva att nu får det räcka med gallblåsa, men så kom jag att tänka på dagens föreläsare. Om en högstadieelev hade fått hans skrivna manus en kvart innan föreläsningen hade denna unga tonåring kunnat lära oss mer än vad han gjorde. Då förstår ni på vilken nivå det var. "Hej, jag är supernervös. Därför läser jag jättefort och innantill. Dessutom tycker jag att jag verkar lugn om jag reser mig upp från stolen då och då, bara för att sätta mig ner tio sekunder senare eftersom jag återigen inser att jag inte ser vad jag skrivit om jag står upp. Och jag skulle troligen dö om jag försökte mig på att prata fritt någon gång. Dessutom kan Arne, föreläsaren ni ska ha på onsdag, säkert förklara detta bättre än vad jag kan."

Klart slut från dagens gallblåsa.

Med lite tur så

Note to self: gå inte på danskurs innan du ska tävla i poetry slam. Det skapar inte de bästa förutsättningarna.

Jag sjabblade bort mig på min första dikt och slutade på en femteplats. Men två av mina improvisationskompisar kom etta och tvåa! Trots min inte så höga placering har jag ändå på något mystiskt vis tagit mig till SM. Så jag får känna mig riktigt nöjd med kvällen. Och den blev ju absolut inte sämre av att Magda kom ända från Alingsås för att heja.

Nervositet upphöjt i femton

Nervositeten står mig upp i halsen. Dock känner jag att jag har koll på två av dikterna men nerverna vill ändå inte lägga sig. Hoppas de skärper till sig snart.

Den stora diktdagen

Det var riktigt dålig uppslutning på buggen igår. Dessutom fick de inte igång fläkten förrän efter en timme. Bara av att sitta började man svettas. Inte okej. Helt seriöst funderade jag på att gå hem där kring nio. Men jag härdade ut. Och tillslut fick jag några bra danser och kvällen förvandlades från misär till överkomlig.

Idag är det stora diktdagen. För imorgon är det vårfinal i poetry slam och jag är minst sagt oförberedd. Här ska nu skrivas, redigeras och läras utantill. Tack och lov att det regnar. Då gör det ingenting att jag sitter inne hela dagen.

Lycka #93

Lycka är att, efter snart åtta månader i Göteborg, äntligen hitta en affär som säljer orientdressing.

Det är fredag

Tentan är över, jag har ätit varma mackor, mitt element tjuter och jag tar på mig dansskor.

Lycka #92

Lycka är att få släppa all tentanervositet genom att dansa lindyhop i två timmar.

Sov gott, Alakorpi

Avslutar en bra dag fyllt av judendom, hemlighetsmakeri och datetagg (buggpepp alltså, inget annat) med att få övernattningsbesök av Fridelius Alakorpilus. Tyvärr är min bildsamling på flickan onekligen alldeles för liten, eftersom det här var det bästa fotografiet jag kunde hitta.

Dagens lemur #5

Var det någon som sa kaffe?!

Dagens lemur #4

Jag brände mig på ugnen. Någon som vill hjälpa mig att blåsa?

Per på skattjakt!

Förutom att jag har pluggat effektivare än effektiv och simmat tillsammans med mina träningsvärksmärkta vader, har jag skypat (via google+) med Robert. Vi målade en fin bild tillsammans. Den heter "Per på skattjakt". Väl värt att notera är detaljerna. Som exempelvis päronet i äppelträdet, Pers två (!) näsborrar samt smygreklamen för ICA. Dessutom vet väl alla att myrorna här i Göteborg är lila. Ingen konstighet alls.

Lycka #91

Lycka är att träffa en oväntad person på taizémässa. Man vet aldrig vem som går till kyrkan.

En påsk på Västbacken

Påsken har gått i vilans tecken. Vilket nog var på tiden. Jag är så tacksam över att ha fått hitta en extrafamilj här nere i södern. Att de tog med mig till deras stuga. Att jag fick sova middag i solen på deras altan, lulla runt i tjocksockar och bara vara. Och dessutom insupa kraft ur denna vackra natur.

Jag tog bilderna under en morgonpromenad. Det slog mig hur mycket jag faktiskt saknar tystnaden. Den där tystnaden som bara finns på morgonen och i närheten av vatten. "Sommar i Norrland"-längtan växte sig plötsligt stark. Men tills dess tackar jag Gud för hans underbara skapelse och att jag fått njuta av den i några dagar.

Adjöken, sa löken

Jag flyr fältet och bosätter mig i Annas stuga några dagar. Glad påsk.

Ta av dig skorna!

Skoldagen slutade klockan tio idag. Det firade jag med att gå och simma, för att sedan äta lunch uppe på taket i solen. Där blev jag kvar fram till middagen. Och snart ska jag och Sofia iväg och se en fyra och en halvtimmes teateruppsättning av Bibeln.

Måste bara få visa en bild från simhallen också. Den här mattan möter mig varje gång jag går dit. Och varje gång hör jag sången "ta av dig skorna" av Povel Ramel i mitt huvud. En så kallad Hjälmaredsskada.

En tisdag

Veckans seminariefråga var: "Vad menas med att Koranen är en vägledning för människor?" Så efter lunchen satt vi i basgruppen och pratade om detta. Det slutade i en väldigt intressant diskussion angående burka i kombination med lärarroll. Det jag tror vi kom överens om var att vi hade olika åsikter i frågan.

Sedan blev jag bjuden på middag hos min klasskompis Erika och avslutade dagen med att gå på gudstjänst i hennes kyrkan. Ekumeniskt och bra. Det var rökelse, den nicaenska trosbekännelsen, lovsång, förbön, filtar, nattvard och kyrkfika. Han som predikade sa att nattvarden är som vår blåbärssoppa i livets vasalopp. Det tycker jag var en fin beskrivning.

Lycka #90

Lycka är att Åtvidaberg vinner första matchen i allsvenskan med 4-3 mot Örebro!

Dagens lemur #3

Något som jag lärt mig under mina månader i universitetstiden är att det inte är en självklarhet med lärare som äger både kunskap OCH pedagogiska kvalitéer. Därför blir jag så glad varje gång de lyckats vaska fram någon som pratar så pass intressant så att jag inte börjar tänka på vad jag ska äta till middag redan efter tio minuter.

Idag var en sådan dag. En dag då vi fick ha en riktig guldklimp till föreläsare. Så istället för att halvt somna, såg jag ut så här.

Fast med en penna i handen. Och att jag tittade ner rätt ofta för att anteckna allt smart han sa. Så egentligen såg jag inte alls ut som den här lemuren. Men jag kände mig som den. Sjukt intresserad av vad som sades där framme vid svarta tavlan.

Nästintill hjärtsnörp

Nio av de senaste tjugofyra timmarna har jag befunnit mig på ett dansgolv. Både bugg och lindyhop har dansats. Behöver jag nämna att mina ben är trötta?

Helgens äventyr stod Friden för. I kön till boråsbuggen upptäckte vi att vi inte hade tillräckligt med kontanter. Min lösning: åka tillbaka in till stan och ta ut mer pengar. Fridas lösning: snacka oss in. Det var Fridas alternativ som vann, men det var inte utan att jag fick känningar i hjärtat.