Vi låter natten vara natt och njuter av följderna

Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag intalar mig själv att "Imorgon, då. DÅ. Ska det bli andra bakverk. Då ska jag lägga mig i tid." För det är som om ordens magiska krafter bara glittrar när övriga befolkningen drömmer. Jag känner igen det från högstadietiden och i början av gymnasiet då jag producerade som mest poesi. Det var i mörkret som raderna skapades.

Och just nu kan jag egentligen inte tänka att jag behöver ändra så mycket, för störst av allt är för tillfället tacksamheten över att jag faktiskt tycker att det är roligt att skriva igen. Att jag kan skriva, bara för att skriva. Något som jag nog inte har gjort på flera flera år. Konstigt nog. Kanske var det de där terminerna av poetry slam och pressen att prestera något bra som omslöt mig med ett slags filter. Vissa ord var inte goda nog. Medan nu är varje mening min lilla älskade skapelse. Och jag kan bara le och låta de hållas. Någon natt till i alla fall.

De där dikterna som aldrig uttalats högt förut

Tillsammans med febern och Norah Jones har jag suttit och skrivit på mellansnacket till torsdagens poesiuppträdande. Det känns som det var evigheter sedan jag höll på med poesin, trots att det bara var några månader sedan jag tävlade i Luleå. Hur som helst påminns jag om vilken makt ord har. Någon gång för länge sedan skrev jag detta:

"Och det handlar om hur ord
kan gripa tag i ens andning
och inte släppa greppet
förrän budskapet verkligen nått fram"

Det är så det känns just nu.

Och det känns så fruktansvärt roligt att få hela 30 (t r e t t i o ! !) minuter att spendera hur jag vill. Läsa vad jag vill. Utan kravet att behöva vara rolig. Utan någon jury som ger poäng. Så jag passar på. De där dikterna som alltid varit för korta för att tävla med i poetry slam ska få liv. Kanske ses vi där?

Hur var det med synonymkunskapen?

Titta, betrakta, beskåda, iaktta, kika, observera, skönja, urskilja, skåda, blicka, stirra, glo, blänga, glutta, kolla, flukta, granska, mönstra, snegla, spana, speja och bevittna.

Alla dessa ord finns det att välja mellan (och säkert fler), ändå väljer jag att FYRTIOSJU gånger använda 'se'. Skärpning.

Första snögubben och allt

Det är en sån där "dagen efter". Jobbade tjugonio timmar på tre dygn i helgen, så det är kanske inte så konstigt.

Har fastnat lite i mitt skrivande. Vet inte vilken väg personerna ska gå. De har för en gångs skulle gett mig alternativ att välja mellan. Så idag skriver jag inte. Jag sorterar kläder, tar bort noppor från tjocktröjor och tänker på allt som vill tänkas på.

Det är inte bara södra Sverige som fått snö. På jobbet tog vi oss inte ens fram med rullstolen, men ut skulle vi, så vi tog rullatorn. Och även om hjulen inte ville rulla på grund av det frusna som fastnade pulsade vi glatt runt i det vita.

Till mig själv, nästa gång jag har en dålig skrivardag

Det är faktiskt dumt att jämföra ett utkast med färdiga böcker som redigerats otaliga gånger. Det är ju som att jämföra en lerklump med en färdig kruka.

Glädjen och faran i att läsa böcker

Nu när jag själv skriver blir jag ofta kluven när jag hittar en bra bok att läsa. Självklart blir jag glad och inspirerad, men samtidigt kommer tankarna om att jag inte kan skriva så bra. Att jag aldrig kommer lyckas få till ett manus som är tillräckligt intressant för att ett förlag skulle vilja ge ut det. Och tvivlet växer när jag läser något avsnitt från mitt utkast som känns tråkigt och dåligt formulerat. Vem skulle egentligen vilja läsa det här? Vem?

/Trött och lätt bitter tjej

Kom till får nummer 437 innan jag började blogga

Okej, inte för att vara sån men vinter är inte min favoritårstid precis. Jag ogillar kyla, har ingen skoter som kompenserar upp detta och jag avskyr att köra bil i snörök. Dessutom har jag nu insett att vinter och skrivande inte är bästa kombinationen. Varför? Skrivande = stillasittande. Vinter = frostskadar. Om man sedan lägger till förkylning på det inser även den mindre intelligenta att energiförbrukningen inte är särskilt hög. Horisontellt läge + ingen promenad = sömnlös natt.

Andas, planera och skriv

Om vi säger så här. Igår gick det hur bra som helst att skriva. Fixade ihop 20 000 tecken. Så mycket har jag aldrig aldrig aldrig skrivit på en dag förut. Men så har jag inte heller tagit mig tiden att sitta och skriva från sju till halv fyra någon gång tidigare. Det var en mäktig känslan när jag passerat mitt mål för dagen, få gå tillbaka och tjuvläsa* lite vad jag skrivit under dagen och förvånas hur bra det faktiskt var. Jag minns hur jag tänkte att den är boken vill jag ju läsa!

Och om vi säger så här sen. Idag skrev jag bara tre meningar innan klockan var middag. Tiden har mest spenderats med att käka halstabletter och tänka på att jag ska skriva. Snacka om kontraster på dagarna. Tack och lov känner jag ingen panik, eftersom jag lovat mig själv att inte känna press och ångest inför det här. Det ska vara roligt att skriva, annars får det vara.

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på varför det gick så bra igår men inte idag? Det är ju inte som om jag har feber och känner mig dödssjuk. Min gissning är att det beror på min synopsis. Hittills har den varit rätt detaljerad så att jag vetat vad jag ska skriva, men nu har jag kommit till en punkt där allt står rätt översiktligt. "Frida går dit." Jaha? Vad ska hon göra där då?

Så planen för kvällen är att gå igenom den framtida strukturen. Och så hoppas vi att flowet är tillbaka imorgon, för sen bär det iväg till "verkligheten" igen.



*Jag försöker till största möjliga mån undvika att läsa vad jag skrivit tidigare, eftersom jag vet av erfarenhet är att jag tenderar att fastna i redigeringsloopen.

Mer listor till folket!

Jag erkänner. Jag älskar listor. Komihåglistor, önskelistor, drömlistor, tipslistor. Därför blev jag så glad när jag upptäckte att det publicerats en lista på debutantbloggen som handlar om att felsöka sin text. Dessutom Har Sofia Hallberg lagt till 40 egna skrivtips. Motivationskick? Stort ja!

Away for some days

Och för att göra det enkelt så skulle jag kunna säga så här; jag försöker gripa tag i en stor dröm just för tillfället. Den känns lite som att jaga en vild gigantisk heliumballong som hela tiden försöker smita undan. I rätt många år har den haft fritt spelrum, ungefär hela världen. Men nu har jag stängt in den i en lägenhet och jag har inte tänkt släppa ut den förrän den i alla fall kan sitta vackert. Förhoppningsvis har jag lyckats tämja den om några dagar.

Eftersom jag kommer ha rätt fullt upp med att hitta sätt att få pli på den här drömmen är risken minst sagt överhängande att bloggen kommer bli lidande. Men jag tänker att det är okej. Prioriteringar och sånt ni vet.

Och kanske för att göra det ännu enklare skulle jag kunna säga så här; jag ska skriva. Punkt.

X antal meningar rikare

Och så var det den där värdheten i att inspireras av sina klasskompisar och börja dagen med något som man vill prioritera. Som skrivandet. Inte för att det blev supermycket skrivet efter att alarmet skrällt fyrtiofem minuter tidigare än vanligt. Men det blev betydligt mer skrivit än om jag hade fortsatt att sova. Så jag får vara nöjd och glad.

Tänk om, tänk rätt!

Om mina packförsök gått dåligt så har det i alla fall gått bättre med romanen. (Bara jag som tycker mig se ett samband?) På bara två dagar har det hänt massvis.

Först och främst har jag tagit tag i att skriva en synopsis. Tack vare bland andra Felicia Welander och Christin Ljungqvist har jag insett att det är en bra grej. Att planera för hur hela historien ska se ut och kort skriva ner vad varje kapitel ska handla om. Tidigare har jag tänkt att jag skriver allt eftersom och så får jag se vart det leder. Det fungerade i början. Men när jag började få ihop ett antal sidor fungerar det inte. All kontroll försvann. Inte ens Scrivener hjälpte.

Det känns som jag har skrivit det här många gånger förut att  "NU kommer det gå mycket lättare för att jag äntligen har lyckats strukturera upp romanen." Det har ju misslyckats varje gång hittills. Men jag hoppas det här blir sista gången jag någonsin skriver det.

Så igår bestämde jag mig helt enkelt för att få ordning på allt och ta reda på vad Frida har varit med om tidigare och hur allt ska sluta. Det tog sina timmar och historien har förändrats en del. Men jag har en synopsis nu.

Min tanke är att följa den. Att inte skriva lite här och där, utan faktiskt skriva det första kapitlet först, sedan det andra och så vidare. Den tanken gick bra tills jag kom till det tredje kapitlet. Där tog det tvärstopp. Insåg att jag inte kollat upp fakta nog tydligt. Så jag tog tag i researchen och läste igenom alla sidor som kvinnan på psykologiska institutionen länkat till mig. Efter en timme började jag flyttpacka. Varför? Jo, för att jag insåg att Sebastians bakgrund inte håller. Och då blev jag så frustrerad att jag skapade kaoset som jag visade i föregående inlägg.

Men medan jag sorterade papper började jag vänja mig vid tanken att Sebastian inte kan vara den jag planerat att han skulle vara. Och kanske är det just det som är så spännande att skriva. Även om jag tänkt ut saker och skrivit en synopsis så kan det när som helst visa sig att "Nej, så där skulle det inte alls vara. Tänk om, tänk rätt!" Så det tänkte jag försöka göra nu. Håll tummarna.

Tvivlet på de producerade orden

Det är nästan så jag får ta tillbaka föregående lycka. Några timmar efter att jag publicerat det läste jag igenom vad jag skrivit på hemtentan hittills och började störttvivla på om det. Om det verkligen är det som frågan handlar om. Och huruvida det ens var det minsta vettigt det jag skrivit. Jag tycker ofta det blir så, även med romanen, att när jag läser igenom det jag nyss skrivit känns det som om allt bara är skit. Men om det sedan får ligga några dagar och jag läser det igen känns det ofta aningen bättre. Jag hoppas att samma sak gäller med denna hemtenta. Dock har den bara åtta dagar till på sig att förvandlas från "hej skräpkorg" till "äh, det duger".

Varför skriva?

Och om man har slösat bort hela dagen i sängen tillsammans med endast två kapitel kurslitteratur men alldeles för många avsnitt av tv-serier som egentligen inte tillför någonting, då kanske man inte ska bli förvånad att man inte kan sova. Då kan man roa sig med att skriva hundra anledningar till varför man ska skriva en roman. Det är i alla fall vad jag gör. Bara åttiofem kvar.

Än har jag inte drabbats, men jag hoppas att smittan kommer snart

Det har blivit mycket snack om att skriva på sista tiden här på bloggen. Men man brukar väl säga att munnen talar om det hjärtat är fullt av. Kanske är det snarare så att bloggen fylls av det som svämmar över i hjärnan. Jag skulle uppskatta att ungefär åttiosju procent av mina tankar varje dag går åt till romanen för tillfället. Sen att det ofta är mer tankar än faktiskt nedskrivna ord är ju en annan femma.

I alla fall hittade jag en härlig formulering angående skrivandet på Unni Drougges blogg:

"Är det meningen att du ska bli författare, då kan du inte låta bli, det är som att kämpa mot ett diarréanfall."

Jag vet så väl hur jag vill skriva

Jag vill skriva så att läsaren känner hur huden svider en halv minut efter att huvudpersonen ha kliat sig på armen med naglarna. Hur det blir varmt där naglarna har gått fram och efterlämnat sig röda streck. Jag vill skriva så att det börjar klia under läsarens hud. Att det inte bara är ord som står där i svart och vitt. Jag vill skriva så att det lämnar ärr. Avtryck. Något som följer med läsaren ut i vekligheten.

Jag vill skriva.

Dagens insikt

Den som väntar på inspirationen, väntar alltid för länge.

Scrivener, författarens bästa vän

Det var länge sedan jag skrev på mitt romanprojekt nu. Tiden och inspirationen har helt enkelt inte funnits. En av orsakerna tror jag har varit bristen på struktur. Och då menar jag struktur som i överblick. Historien innehåller två huvudpersoner vars perspektiv varvas tillbakablickar i tiden. Detta innebär att det är ett enda virrvarr av olika scener. Det kluriga är att veta i vilken ordning de ska komma.

För några månader blev jag less på strukturlösheten. Så jag satte upp två läderband på väggen och hängde upp papperslappar med alla scener på. Plötsligt kunde jag se en tidslinje. Nu blev problemet istället att få överblicken in i datorn också. Det är inte så lätt när det börjar bli femton sidor i ett worddokument. Allt flyter ihop. Så mitt skrivande stannade där.

Så upptäckte jag Scrivner. Ett skrivprogram som gör det möjligt att skriva scenerna i egna små dokument, kommentera det man själv skrivit och på bara ett knapptryck läsa allt som en helhet. Dessutom kan man flytta runt scenerna hur mycket man vill, gruppera och markera på olika sätt. Exempelvis så har jag olika färg på scenerna beroende på vems perspektiv det är. Och min favorit: jag kan stämpla scenerna och då snabbt se om de är färdigskrivna eller om jag behöver skriva om scenen.

Jag har nu suttit i nästa fyra timmar och strukturerat upp romanen. Det blir spännande att se hur länge mitt skrivil håller i sig den här gång. Men jag känner mig hoppfull.

181 dikter till Tranströmer

Poeter.se utlyste för några veckor sedan en insamling av dikter som en hyllning till Tomas Tranströmer. Det resulterade i en bok med 181 utvalda dikter som ska ges till nobelpristagaren. Glädjande nog är en av mina dikter med i detta fantastiska initiativ.

En gång är ingen gång, tre gånger är en rutin?

Jag har börjat skriva (!). Tack vare bokmässan och ett värt köp av bok, har jag nu börjat mitt liv som skrivande människa. Jag skrev tidigare här på bloggen om vanan. Och nu har jag bestämt mig för att göra det till en rutin att skriva 15 minuter varje morgon. Och hittills har det fungerat. Några sidor närmare den färdiga romanen.