Lycka #138

Lycka är att få vara hos släkt och vänner. Lycka är att få komma tillbaka till sin egen säng. 

Om att återvända till rädslans centrum

Den där teoretiska vetskapen om att det inte kommer bli så hemskt och farligt som jag tror - den sätter sig tydligen aldrig i kroppen. Istället sitter jag på spårvagnen och nervösar mig sönder och samman. Alldeles i onödan. Och om jag visste att det skulle gå som det gick idag, ja då hade jag kunnat spara många deciliter tårar. Men det är väl så med livet, att det alltid kommer att levas i efterkloksamheten. Hur frustrerande det än är.

Lycka #137

Lycka är att bo i ett hus där tidebön kan bes i ottan. 

Fast egentligen skulle jag vilja isolera mig i en stuga mitt ute i skogen och bara hälsa på skatan

Och att få en dag i stillhet. Utan tvång att gå utan för dörren. Det är sådana dagar som får mig att stå ut med livet i en stor stad.

Vi håller i, av och om varandra

Så här en dag efter vår tremånadersdag tänker jag att det kanske är på tiden att presentera Helge. Ni som lyssnat på mitt sommarprat har redan hört talas om honom. Här kommer bildbevis. Min fina Helge.

Ylva Andersson sommarpratar

Vet ni vad? En stor dröm gick i uppfyllelse igår! Jag fick sommarprata! Visserligen inte på P1 men på min vän Oscar Flodins podradio.

För visst har ni alltid undrat vad Tomas Ravelli sa till mig senast vi pratade i telefon? Eller hur man kan återvinna tårar? Eller hur jag lärde känna Vasil, den rumänske mannen utan för Willys? Svaren på de frågorna kan ni få på flodinfm. Dikter ingår i lyssningen.

 

Glad sommar!

Ett litet glädjeskutt är passande i sammanhanget

Det mest glädjande nu, utan inbördes ordning:

- Körsbärsträden har börjat blomma
- Vi har startat upp en kristen studentgrupp på Psykologen (institutionen där vi pluggar)
- Om en vecka är det "påsklov" eller "plugga-kognitiv-psykologi-tills-det-sprutar-teorier-ur-öronen-veckan"
- Jag har svartvinbärskaka i köket som väntar på att bli uppäten


Hejdå. Vi hörs om en månad eller så.

Trogna läsare är vad ni är

Statistiken skvallrar att ni fortfarande är här. Väntar på att jag ska skriva något. Jag väntar också. Det är mycket som händer. Samtidigt händer väldigt lite. Många tankar. Om allt möjligt, om ingenting. Kan jag bli mer diffus? Nej. Antagligen inte. Kommer jag bli mer tydlig? Förhoppningsvis. Men jag ville bara säga att jag lever. Bara lite mer långsamt än tidigare. Farten/orken/energin har inte räckt till bloggen förrän nu. Så jag säger hej. Och på återseende.

Både det ena och det andra

Och idag blev det än mer tydligt att som människa är det svårt att veta vad som kommer hinna möta en innan dagen är slut. Idag blev överraskningen ett telefonsamtal från en vän som jag inte pratat med på nästan fyra år. Det var fint.

För övrigt så fylls livet upp med experimentförberedelser och försöksdeltagarjakt. Etiopienlängtan och vaccinationer. Tentaplugg och kunskaphybris. Prat med vänner och drömmar med vänner. Julpynt och vårkänslor. Skrivarglädje och beslutsångest. Familjebesök och körsång.

Du sa: kom till mig

Du sa: kom till mig jag vill bära dig
jag vill alltid vara där
när du sjunger, skrattar, dansar
när du inte orkar med

Du sa: kom till mig jag vill leda dig
jag vill visa dig den väg
som leder fram
som leder fram
till kärleken


Du sa: kom till mig jag vill ge dig frid
jag vill möta dig just nu
när du stressar, hastar, skyndar
när du stillar dig i bön

Du sa: kom till mig så får du liv
du får liv i överflöd
bara du tror
bara du tror
tror på mig


Du sa: kom till mig jag vill ge dig tröst
jag vill torka bort din tår
när du skriker, snyftar, klagar
när du inte ens vill be

Du sa: kom till mig, var inte rädd
jag älskar dig, älskar dig
mer än du tror
mer än du tror
jag älskar dig

Tack och lov

Allt har sin tid, skriver predikaren. Tack och lov för det, känner jag. För då vet vi att det som gör ont kommer gå över.

Vi vet också att det som är bra, inte heller kommer vara för evigt. Men det är kanske inte alltid något att sörja över. Kanske är det något fint i att saker går över, så att vi kan upptäcka annat som skapar värme inombords. Kanske. Kanske tänker jag helt fel. Kanske finns det ingen generell regel. Kanske får vi acceptera det; att allt är lite komplext. Jag vet inte. Kanske. Eventuellt.

Men jag vet att Gud alltid har tid. Gud går aldrig över. Tack och lov för det, känner jag.

Lite som du och jag

Ute finns det en himlakropp som inte är hel

men inte heller trasig

bara skymd av världens skugga

lite som du och jag

vi skymmer varandra 

mer eller mindre beroende på vart vi står

i förhållande till den största

till ljuset

Vissa och andra

Vissa saker löser sig bara
andra får hjärtat att bosätta sig i halsen
vid varje ynka förändring

Vissa tider flyter bara på
andra får fingrarna att famla
efter något att hålla fast vid

Vissa människor passerar bara
andra får fötterna att vilja gå nya trottoarer
i tron på att det finns något mer

Vissa löften glöms bara bort
andra får lungorna att ta sats
för nu kan förändring ske

Gruppsykologi i praktiken

Tio klasskamrater. Ett rum. Åtta och en halv timme. Två och en halv dag. Gruppövningar. Analyser av grupprocesser. Utmaningar. Läskigheter. Ärlighet. Konflikthantering. Lärdomar.



Tacksamhet. Tacksamhet. Tacksamhet. Tänk att jag får plugga till psykolog.

Lutherska missionskyrkans kör

I helgen var det körresa och jag kan bara säga att jag är lycklig som får vara med i en sådan fin kör. Ren glädje.

För dem som vill se bilder från Vänersborg rekommenderar jag att besöka Mattias Malmgrens hemsida.