Om att återvända till rädslans centrum

Den där teoretiska vetskapen om att det inte kommer bli så hemskt och farligt som jag tror - den sätter sig tydligen aldrig i kroppen. Istället sitter jag på spårvagnen och nervösar mig sönder och samman. Alldeles i onödan. Och om jag visste att det skulle gå som det gick idag, ja då hade jag kunnat spara många deciliter tårar. Men det är väl så med livet, att det alltid kommer att levas i efterkloksamheten. Hur frustrerande det än är.

Fast egentligen skulle jag vilja isolera mig i en stuga mitt ute i skogen och bara hälsa på skatan

Och att få en dag i stillhet. Utan tvång att gå utan för dörren. Det är sådana dagar som får mig att stå ut med livet i en stor stad.

Vi håller i, av och om varandra

Så här en dag efter vår tremånadersdag tänker jag att det kanske är på tiden att presentera Helge. Ni som lyssnat på mitt sommarprat har redan hört talas om honom. Här kommer bildbevis. Min fina Helge.

Ylva Andersson sommarpratar

Vet ni vad? En stor dröm gick i uppfyllelse igår! Jag fick sommarprata! Visserligen inte på P1 men på min vän Oscar Flodins podradio.

För visst har ni alltid undrat vad Tomas Ravelli sa till mig senast vi pratade i telefon? Eller hur man kan återvinna tårar? Eller hur jag lärde känna Vasil, den rumänske mannen utan för Willys? Svaren på de frågorna kan ni få på flodinfm. Dikter ingår i lyssningen.

 

Glad sommar!

Ett litet glädjeskutt är passande i sammanhanget

Det mest glädjande nu, utan inbördes ordning:

- Körsbärsträden har börjat blomma
- Vi har startat upp en kristen studentgrupp på Psykologen (institutionen där vi pluggar)
- Om en vecka är det "påsklov" eller "plugga-kognitiv-psykologi-tills-det-sprutar-teorier-ur-öronen-veckan"
- Jag har svartvinbärskaka i köket som väntar på att bli uppäten


Hejdå. Vi hörs om en månad eller så.

Både det ena och det andra

Och idag blev det än mer tydligt att som människa är det svårt att veta vad som kommer hinna möta en innan dagen är slut. Idag blev överraskningen ett telefonsamtal från en vän som jag inte pratat med på nästan fyra år. Det var fint.

För övrigt så fylls livet upp med experimentförberedelser och försöksdeltagarjakt. Etiopienlängtan och vaccinationer. Tentaplugg och kunskaphybris. Prat med vänner och drömmar med vänner. Julpynt och vårkänslor. Skrivarglädje och beslutsångest. Familjebesök och körsång.

Tack och lov

Allt har sin tid, skriver predikaren. Tack och lov för det, känner jag. För då vet vi att det som gör ont kommer gå över.

Vi vet också att det som är bra, inte heller kommer vara för evigt. Men det är kanske inte alltid något att sörja över. Kanske är det något fint i att saker går över, så att vi kan upptäcka annat som skapar värme inombords. Kanske. Kanske tänker jag helt fel. Kanske finns det ingen generell regel. Kanske får vi acceptera det; att allt är lite komplext. Jag vet inte. Kanske. Eventuellt.

Men jag vet att Gud alltid har tid. Gud går aldrig över. Tack och lov för det, känner jag.

Ylva anropar effektiviteten

"En uppgift tar så långt tid som man har på sig." Så har en smart gubbe sagt någon gång. Det stämmer så väl med mitt hemtenteskriveri. Vi har tre och en halv dag på oss och jag lovar att det kommer ta så länge för mig att bli klar med detta. På samma sätt som om jag bara haft åtta timmar på mig, så hade jag blivit klar på åtta timmar. Suck. Effektiviteten, var var är du?

Stormen Simone

Och jag kan bara ösa tacksamhetsglädje över min klass. Idag gick vi ett gäng till kanske Göteborgs mysigaste kafé, smaskade på godsaker och pratade om varför vi valt som vi valt och vilka alternativ vi har haft och kanske fortfarande har. Drömmen om att skriva klart boken gjorde sig påmind och plötsligt kom stormen och förkylningen så mycket lägligare än tidigare.

Gävle får fem av fem möjliga

I helgen var det alltså den efterlängtade dansmaran i Gävle. Sorgligt nog var Äniläna febrig och hemmavarande, så jag fick åka själv. Lyckligtvis träffade jag på flera som jag kände, till och med en blåsmarkare! På två dygn blev det totalt 12 timmars dans. (Jag tror att ni kan ana hur fötterna kändes på söndagen. Inte att leka med kan jag tala om.) Under de två dygnen hann jag även med att luncha med en otroligt engagerad yogautövare, promenera längs ån och förundras över hur vackert allt var. Gävle levererade mer än förväntat.

Tillbaka på humanisten

Sitter i biblioteket vid humanisten och drar djupa andetag. Det är så många minnen som finns i lukten. Och jag tänker att jag har saknat att sitta här. I tjocksockar. Höra hur andra människor bläddrar och knapprar och tänker och dagdrömmer och flowar och ångestar. Livet ryms på några kvadratmetrar. Och jag kan bara njuta.

In the mind

Struktur och drömmar. De två ord som just nu definierar mina tankar. Och balans så klart, det kommer alltid att vara närvarande, dock aldrig existerande.

Några uppdateringar av livstillståndet (har ni något roligare att läsa - läs det istället)

Vi kan väl säga så här: jag har nog aldrig pluggat så mycket på en vecka som jag pluggat den här veckan. Och den är inte ens slut än (!).

För övrigt kan jag konstatera att det är bokmässa och att jag gärna vill dit, men inte vet om det tidsmässigt är möjligt.

Till sist kan jag upplysa världens befolkning att jag för första gången åt makrill i tomatsås idag. Det var inte alls så äckligt som det såg ut att vara.


Slut för idag.

Bara ett stilla konstaterande

Dagens balettlektion kommer inte glömmas bort i första taget. Speciellt min rygg kommer ha svårt att glömma den.

Det känns som en nystart

Det kan hända att jag orsakade bestående men hos Anna igår. Men det är inte så lätt att behålla glädjen inom sig när man, efter flera dagars kämpande, äntligen får till så att de senaste kommentarerna syns på högersidan på bloggen. Ni har väl inte missat det?

För övrigt tycker Anna att jag bara är lite jobbig när jag, efter tre månader ifrån lägenheten, kommer tillbaka med massa inspiration och motivation till att möblera om. Tusen idéer har jag angående saker som kan ändras, förbättras och förfinas. Får se hur länge det håller i sig.

Och till sist kan jag utlysa en välkomsthälsning till min cykel. Ett år har den varit omhändertagen av en annan person än undertecknad, men är nu tillbaka i min närhet. Cyklade från korsvägen hem på ungefär tjugo minuter. Inte en enda gång undrade jag vad jag höll på med. (Det är nu ni ska höja ögonbrynen.) Jag njöt till och med. Hur som helst så kanske det här blir en sån där höst då jag faktiskt cyklar till skolan någon gång i bland. Kanske blir det en sån där höst som jag faktiskt skapar bra rutiner. Kanske en sån där höst som inte bara rusar iväg. Den som lever lär upptäcka.

That's the news from the south.

Tre år sedan jag satt på nattåget ner till Hjälmared

Dagarna flyter ihop, på ett bra sätt, för det händer så mycket roligt. Idag kom Julia och förgyllde vår kväll. Soppmiddag och sedan långpromenad i hoodsen, innan vi avslutade med en gigantisk tillbakablick till Hjälmared. 300 bilder, ett tjugotal filmer och många skrattårar senare kan jag inte annat än att vara lite avundsjuk på alla dem som börjar på Hjälmared imorgon. Fatta vilket år de har framför sig!

Imorgon går tåget upp till norr igen. En snabbvisit denna gång. Men snabbvisiter ska man inte förakta, de är bra de med.

Håller för öronen och skriker att solen faktiskt fortfarande värmer

Någon säger att hösten är här. Jag vägrar tro det och åker ut till skärgården, hälsar på gamla och nya vänner, promenerar runt i staden med Hjälmaredare och njuter av att det spelas musik lite överallt. Sen tar jag tag i livet, packar upp väskor som borde ha varit tomma för länge sedan, bokar biljetter till olika platser och börjar längta. Så mycket nytt väntar. Om ni bara kunde ana. Och det kan ni säkert. Ni vet ju själva hur livet är.

Till de tappra läsarna: en uppdatering

Juli är ganska lätt att sammanfatta. Så här har det sett ut varje vecka: jobb tisdag till fredag, borta resterande dagar. Jag har hunnit med två resor till Umeå. En med hjortonplock och abborrfiske. En med lägenhetshäng och dans. Förra helgen möttes jag och Anna på mitten av landet, närmare bestämt i Malung för att dansa på dansbandsveckan där. Så kul. Så värt. Längtar redan till nästa år. Den resan var för övrigt väldigt spännande när det gäller "möta okända människor och prata med dem"-fronten. En kupé fullsmockade med bra och härliga människor att babbla med på nattåget ner. En tysk fjällvandrare på att fika med i Mora. En dalmas att diskutera serier med på tåget. Och så en snabbvisit hos Martin i Uppsala (fast han är ju inte okänd precis). Jag njuter fortfarande av den helgen.

Och nu vankas det sommarstuga. Första och antagligen enda gången i sommar.

Hoppas ni har det bra där ute, var ni än befinner er!

Så är det bara.

När förkylningen håller i sig längre än vad minnet kan komma ihåg att den någonsin gjort, hamnar det mesta på sparlåga. Orken. Glädjen. Kreativiteten. Motionen. Sociala förmågan. Sommarlovet. Och längtan efter att vakna pigg är min ständiga följeslagare. Tänker på hösten. Hur bra allt kommer bli. Någon påpekar att så säger du alltid. Ja. Optimisten väcks till liv när avståndet mäts i mil.

Så är det bara.

Kryptisk lycka

Ni vet de där nyheterna som gör att man börjar gråta. Av glädje. De är rätt sällsynta. Jag kan bara minnas en gång tidigare. Då hade en av mina dikter för första gången blivit antagen till en antologi och jag skulle få åka ner på en poesifestival i Göteborg. Denna gång har det ingenting med skrivandet att göra. Det är så mycket större. Så mycket större. Men än så länge ändå väldigt litet.