Om att återvända till rädslans centrum

Den där teoretiska vetskapen om att det inte kommer bli så hemskt och farligt som jag tror - den sätter sig tydligen aldrig i kroppen. Istället sitter jag på spårvagnen och nervösar mig sönder och samman. Alldeles i onödan. Och om jag visste att det skulle gå som det gick idag, ja då hade jag kunnat spara många deciliter tårar. Men det är väl så med livet, att det alltid kommer att levas i efterkloksamheten. Hur frustrerande det än är.

Lycka #137

Lycka är att bo i ett hus där tidebön kan bes i ottan. 

Fast egentligen skulle jag vilja isolera mig i en stuga mitt ute i skogen och bara hälsa på skatan

Och att få en dag i stillhet. Utan tvång att gå utan för dörren. Det är sådana dagar som får mig att stå ut med livet i en stor stad.

Vi håller i, av och om varandra

Så här en dag efter vår tremånadersdag tänker jag att det kanske är på tiden att presentera Helge. Ni som lyssnat på mitt sommarprat har redan hört talas om honom. Här kommer bildbevis. Min fina Helge.

Ylva Andersson sommarpratar

Vet ni vad? En stor dröm gick i uppfyllelse igår! Jag fick sommarprata! Visserligen inte på P1 men på min vän Oscar Flodins podradio.

För visst har ni alltid undrat vad Tomas Ravelli sa till mig senast vi pratade i telefon? Eller hur man kan återvinna tårar? Eller hur jag lärde känna Vasil, den rumänske mannen utan för Willys? Svaren på de frågorna kan ni få på flodinfm. Dikter ingår i lyssningen.

 

Glad sommar!

Ett litet glädjeskutt är passande i sammanhanget

Det mest glädjande nu, utan inbördes ordning:

- Körsbärsträden har börjat blomma
- Vi har startat upp en kristen studentgrupp på Psykologen (institutionen där vi pluggar)
- Om en vecka är det "påsklov" eller "plugga-kognitiv-psykologi-tills-det-sprutar-teorier-ur-öronen-veckan"
- Jag har svartvinbärskaka i köket som väntar på att bli uppäten


Hejdå. Vi hörs om en månad eller så.

Trogna läsare är vad ni är

Statistiken skvallrar att ni fortfarande är här. Väntar på att jag ska skriva något. Jag väntar också. Det är mycket som händer. Samtidigt händer väldigt lite. Många tankar. Om allt möjligt, om ingenting. Kan jag bli mer diffus? Nej. Antagligen inte. Kommer jag bli mer tydlig? Förhoppningsvis. Men jag ville bara säga att jag lever. Bara lite mer långsamt än tidigare. Farten/orken/energin har inte räckt till bloggen förrän nu. Så jag säger hej. Och på återseende.