Stormen Simone

Och jag kan bara ösa tacksamhetsglädje över min klass. Idag gick vi ett gäng till kanske Göteborgs mysigaste kafé, smaskade på godsaker och pratade om varför vi valt som vi valt och vilka alternativ vi har haft och kanske fortfarande har. Drömmen om att skriva klart boken gjorde sig påmind och plötsligt kom stormen och förkylningen så mycket lägligare än tidigare.

Nu händer det mycket på romanfronten: kartritning

                                  

Det är bara att tacka och ta emot

Och de där snilleblixtarna som bara kommer. Utan förvarning. Kaboom.

Jag tror jag har löst ett av de största problemen i romanen. Eller snarare; jag har kommit på hur jag kan behålla handlingen i ett litet samhälle. Det kanske låter som en pyttegrej, men allting skulle ha falerat om jag varit tvungen att be Sebastian, Frida och Vera att flytta in till en stor stad med sjukhus. Då hade det inte blivit en bok. I alla fall inte den här boken.

Mission completed!!

Bryter tystnaden en snabbis. Måste bara få deklarera att jag nu har skrivit exakt tvåhundrafemtiotusenetthundrasextiosju tecken. Sextiotre scener. Jag fattar det knappt. Att jag har gjort det. För en gångs skull inte bara snackat utan faktiskt tagit tag i drömmen. Nu låter det ju som boken redan är klar och antagen av förlag, så är det ju inte. Men det känns nästan så när mitt första stora delmål är avklarat.

Nu ska jag fira med banan och chokladmuffins. Och fortsätta skriva lite. Inspirationen är här och det är ju onödigt att inte utnyttja den.

Så väldigt värt det

Alltså. Jag vet egentligen inte om jag vågar skriva det här. Men... jag ser slutet. Inte bara slutet på målet att innan nyår ha skrivit 250 000 tecken (bara 31 500 kvar), utan också på hela historien. Jag sitter för tillfället och detaljplanerar för de sista kapitlen. Fortfarande mycket kvar så klart, men det luktar starkt avslutning.

Sen väntar bara oändligt många timmar av redigering, men det är ju det jag tycker är roligast, så jag sörjer inte.

Kanske har det framgått här på bloggen, kanske inte. Men mina känslor till manuset har en tendens att svänga rätt drastiskt. Ena stunden älskar jag det, ena stunden tvivlar jag sönder, nästa stund ser jag ljuset, för att strax därefter bara vilja radera alltihop. Det tar länge att skriva, jag vill inte ens tänka på hur många timmar jag faktiskt lagt ner på det hittills. Men det är ändå så lätt värt det. Speciellt när saker faller på plats och jag inser hur allt hänger ihop. När personer som jag undrat vad de egentligen har för funktion, bara kliver fram och säger "Det här fixar jag. Jag gör så att allt går åt skogen och sen kan din älsklingshjälte komma och rädda allihop." När inspirationen faktiskt kommer och tiden försvinner när jag skriver. När jag tänker på att det faktiskt inte är helt omöjligt att jag har ett färdigredigerat manus om ett år. Då är det så väldigt värt det.

Hur var det med synonymkunskapen?

Titta, betrakta, beskåda, iaktta, kika, observera, skönja, urskilja, skåda, blicka, stirra, glo, blänga, glutta, kolla, flukta, granska, mönstra, snegla, spana, speja och bevittna.

Alla dessa ord finns det att välja mellan (och säkert fler), ändå väljer jag att FYRTIOSJU gånger använda 'se'. Skärpning.

Andas, planera och skriv

Om vi säger så här. Igår gick det hur bra som helst att skriva. Fixade ihop 20 000 tecken. Så mycket har jag aldrig aldrig aldrig skrivit på en dag förut. Men så har jag inte heller tagit mig tiden att sitta och skriva från sju till halv fyra någon gång tidigare. Det var en mäktig känslan när jag passerat mitt mål för dagen, få gå tillbaka och tjuvläsa* lite vad jag skrivit under dagen och förvånas hur bra det faktiskt var. Jag minns hur jag tänkte att den är boken vill jag ju läsa!

Och om vi säger så här sen. Idag skrev jag bara tre meningar innan klockan var middag. Tiden har mest spenderats med att käka halstabletter och tänka på att jag ska skriva. Snacka om kontraster på dagarna. Tack och lov känner jag ingen panik, eftersom jag lovat mig själv att inte känna press och ångest inför det här. Det ska vara roligt att skriva, annars får det vara.

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på varför det gick så bra igår men inte idag? Det är ju inte som om jag har feber och känner mig dödssjuk. Min gissning är att det beror på min synopsis. Hittills har den varit rätt detaljerad så att jag vetat vad jag ska skriva, men nu har jag kommit till en punkt där allt står rätt översiktligt. "Frida går dit." Jaha? Vad ska hon göra där då?

Så planen för kvällen är att gå igenom den framtida strukturen. Och så hoppas vi att flowet är tillbaka imorgon, för sen bär det iväg till "verkligheten" igen.



*Jag försöker till största möjliga mån undvika att läsa vad jag skrivit tidigare, eftersom jag vet av erfarenhet är att jag tenderar att fastna i redigeringsloopen.

Scrivener håller mig uppdaterad

Precis som för två veckor sedan, är det nu skrivande som gäller för hela slanten. Med det kommer uppstigning före sju, inget internet före klockan 16 och tidiga kvällar. Det är så lätt värt det. Speciellt när jag får belöningar genom att se hur scriveners teckenräknare blir mer och mer gul.  Jag har nu hunnit hälften av vad jag planerat att skriva innan nyår. Det finns verkligen hopp.

Om du inte skriver, blir det ingen bok

Jag inser det mer och mer. Att det inte handlar om inspiration om boken ska blir klar eller inte. Det handlar om kraften att kunna motivera sig själv till att fortsätta skriva även när allting annat känns mycket roligare.

Under förra veckan, kändes det ibland som om mer än halva tiden gick åt till att pepalka mig själv. "Det spelar ingen roll om det du skriver är dåligt, huvudsaken är att du skriver." "Även om det är skit, så för det historien framåt." "Det är är ju jättebra!" "Tänk vad roligt det skulle vara att stå på bokmässan." "Skriva, Ylva, SKRIV!"

Och jag skrev.

Jag har som mål att första utkastet till romanen ska vara 500 000 tecken. Målet innan nyår är att jag ska ha skrivit 250 000 tecken. 92 548 ligger jag på i just detta nu. Det går framåt.

På debutantbloggen skrev de ett bra inlägg om det här med att sitta på fläsket och skriva.

Tittut, nu är jag här igen

Imorgon lämnar vi lägenheten och återgår till det verkliga (?) livet. Risken är stor att blogginläggen kommer bli lite mer frekventa. Så var på er vakt. Eller något i den stilen.

Och för de som är intresserade. Den vilda heliumballongen kan numera inte bara sitta vackert, utan också rulla runt och spela död. Med andra ord; jag har producerat mer texten än vad jag vågat förvänta mig.

Away for some days

Och för att göra det enkelt så skulle jag kunna säga så här; jag försöker gripa tag i en stor dröm just för tillfället. Den känns lite som att jaga en vild gigantisk heliumballong som hela tiden försöker smita undan. I rätt många år har den haft fritt spelrum, ungefär hela världen. Men nu har jag stängt in den i en lägenhet och jag har inte tänkt släppa ut den förrän den i alla fall kan sitta vackert. Förhoppningsvis har jag lyckats tämja den om några dagar.

Eftersom jag kommer ha rätt fullt upp med att hitta sätt att få pli på den här drömmen är risken minst sagt överhängande att bloggen kommer bli lidande. Men jag tänker att det är okej. Prioriteringar och sånt ni vet.

Och kanske för att göra det ännu enklare skulle jag kunna säga så här; jag ska skriva. Punkt.

X antal meningar rikare

Och så var det den där värdheten i att inspireras av sina klasskompisar och börja dagen med något som man vill prioritera. Som skrivandet. Inte för att det blev supermycket skrivet efter att alarmet skrällt fyrtiofem minuter tidigare än vanligt. Men det blev betydligt mer skrivit än om jag hade fortsatt att sova. Så jag får vara nöjd och glad.

Värd söndag

Och ibland förstår man inte vad det är som gör att vissa dagar blir annorlundare/längre/bättre/skönare än andra. Ibland kan man ana. Som idag; att vakna tidigt, springa längs med havet, skriva 1100 ord, äta gott, såsa på med allt och inget, njuta av en bra bok, skypa med Äniläna och mor, och annars inte prata med någon annan än katten.

Övningens tid

Tålamodet övas. Två brev väntas det på. Speciellt det som kommer innehålla svaret på om jag kommer åka till Brighton i höst.

Fingrarna övas. Det skrivs och det skrivs på romanen. Det går framåt ska jag säga.

Bönen övas. Det finns så mycket att be. Det finns så mycket.

Hej skrivarglädje!

Kanske var det att jag fick VG på hemtentan, kanske var det att jag jobbade natt, kanske var det att jag inte hade något internet. Jag vet inte. Det jag vet är att jag lyckades skriva klart två kapitel på romanen. Och idag fick Rickard, min bror, läsa de första tolv sidorna. Så värdefullt med kommentarer utifrån. Jag märker hur lätt det är att bli hemmablind, både när det gäller stavning och handling. Nu går jag bara och väntar på att få åka iväg till jobbet igen så jag kan skriva på det första ordentliga kapitlet om Frida.

Tänk om, tänk rätt!

Om mina packförsök gått dåligt så har det i alla fall gått bättre med romanen. (Bara jag som tycker mig se ett samband?) På bara två dagar har det hänt massvis.

Först och främst har jag tagit tag i att skriva en synopsis. Tack vare bland andra Felicia Welander och Christin Ljungqvist har jag insett att det är en bra grej. Att planera för hur hela historien ska se ut och kort skriva ner vad varje kapitel ska handla om. Tidigare har jag tänkt att jag skriver allt eftersom och så får jag se vart det leder. Det fungerade i början. Men när jag började få ihop ett antal sidor fungerar det inte. All kontroll försvann. Inte ens Scrivener hjälpte.

Det känns som jag har skrivit det här många gånger förut att  "NU kommer det gå mycket lättare för att jag äntligen har lyckats strukturera upp romanen." Det har ju misslyckats varje gång hittills. Men jag hoppas det här blir sista gången jag någonsin skriver det.

Så igår bestämde jag mig helt enkelt för att få ordning på allt och ta reda på vad Frida har varit med om tidigare och hur allt ska sluta. Det tog sina timmar och historien har förändrats en del. Men jag har en synopsis nu.

Min tanke är att följa den. Att inte skriva lite här och där, utan faktiskt skriva det första kapitlet först, sedan det andra och så vidare. Den tanken gick bra tills jag kom till det tredje kapitlet. Där tog det tvärstopp. Insåg att jag inte kollat upp fakta nog tydligt. Så jag tog tag i researchen och läste igenom alla sidor som kvinnan på psykologiska institutionen länkat till mig. Efter en timme började jag flyttpacka. Varför? Jo, för att jag insåg att Sebastians bakgrund inte håller. Och då blev jag så frustrerad att jag skapade kaoset som jag visade i föregående inlägg.

Men medan jag sorterade papper började jag vänja mig vid tanken att Sebastian inte kan vara den jag planerat att han skulle vara. Och kanske är det just det som är så spännande att skriva. Även om jag tänkt ut saker och skrivit en synopsis så kan det när som helst visa sig att "Nej, så där skulle det inte alls vara. Tänk om, tänk rätt!" Så det tänkte jag försöka göra nu. Håll tummarna.

Researchsvar

Det har varit en fullspäckad dag. Men en bra dag.

Och allra bäst blev den när jag kom hem och kollade min mejl. Kvinnan på psykologiska institutionen som jag skrev till i fredags har mejlat tillbaka! Och inte lite heller. Hon har svarat utförligt med bra synpunkter som inte gör att mitt skrivprojekt behöver läggas ner, men redigeras en del i handling. Men jag tror att det blir till det bättre. Dessutom länkade hon till flera sidor där jag kan läsa om allt det jag frågat om. Jag blir så glad av människor som är så hjälpsamma trots att jag aldrig har pratat med dem.

Lärakännadags

Sebastian och Frida. Det är huvudpersonerna i romanen. Jag har alltid trott att det inte spelar någon roll vilken karaktär man skriver om. Det är ju ändå "bara" ord som jag försöker sätta i en ordning som slutligen förhoppningsvis ska beröra någon. Men det stämmer inte. För det är såååå mycket lättare att skriva om Sebastian. Så fort jag skriver en scen där han är med är det som om orden bara kommer. Men när jag skriver om Frida, då får jag verkligen kämpa för varje mening.

Ikväll slog det mig varför.

Jag har läst många intervjuer med författare och massvis med olika tips som de ger till dem som drömmer om att skriva en bok. Ett av dessa tips är: "Lär känna karaktärerna". Det är ingenting jag har tagit särskilt allvarligt. Jag har tänkt att eftersom jag sitter vid tangenterna är det jag som bestämmer och då är det väl inte så nödvändigt att "lära känna" personerna jag skriver om. Men jag insåg nyss att skillnaden mellan Sebastian och Frida är att jag vet hur mycket som helst om Sebastian. Jag vet vilka skor han har på sig, jag vet varför han är mörkrädd, vad han är bra på och hur hans barndom såg ut. Och därför blir det så tydligt hur han reagerar i olika situationer. Frida däremot. Jag kan inte greppa henne. Varför är hon så glad? Har hon alltid tvättat hår? Hur var hon i tonåren? Jag har ingen aning. Men jag förstår ju att det är något jag måste ta reda på. Annars kommer det här projektet aldrig bli verklighet. 

"Är det ens troligt det jag skriver?"

Och... däääär försvann pluggmotivationen. Istället fortsätter jag min sekreterarkarriär och mejlar en rad frågor till en kvinna på psykologiska institutionen och googlar på olika sorters mediciner. I skrivarsammanhang brukar det visst klassas som research.

Jag har skjutit upp det så länge. För länge. Kanske på grund av lathet. Kanske i rädslan för att mina teorier inte ska hålla och att det i värsta fall kan leda till att hela romanprojektet hamna i sopkorgen. Så nu håller jag tummarna på att kvinnan svarar snabbt och att hon ska komma med goda nyheter.

Varför man aldrig ska radera någonting

Sitter fortfarande på skolan. Idag har varit en ovanligt bra pluggdag för mig. Har läst flera kapitel och till och med tyckt att det varit intressant! Sen att få äppelpaj till efterrätt och fika med trevliga människor kan ju faktiskt göra att motivationen höjs. Samt att jag lovade mig själv att jag skulle få skriva om jag pluggade på bra.

Så sedan klockan fyra har jag suttit med romanen. Skrivit lite nytt. Men framför allt gått i genom nästan allt jag skrivit tidigare. På min dator finns otaliga versioner av romanen. Anledningen till versionöversvämmningen är att historien under det senaste året har genomgått x antal förändringar, där jag redigerat bort en hel del avsnitt. Men nu har jag ändrat så pass mycket att jag nästan är tillbaka till utgångsläget och då när jag läser det som jag tidigare ratat inser jag att "det här ska ju vara med!" och plötsligt är romanen på bara några timmar sju sidor längre. Och jag förstår nu vikten i att aldrig radera något. Utan klippa ut det och klistra in i ett annat dokument. Man vet aldrig när man kan behöva de ratade scenerna.

Jag skulle uppskatta att sidantalet nu ligger på ungefär 25 sidor. Det låter så lite. Men med tanke på att mitt mål för första utkastet är 150, så har jag faktiskt skrivit en sjättedel nu. Det är ändå inte fy skam känner jag.