Ylva Andersson sommarpratar

Vet ni vad? En stor dröm gick i uppfyllelse igår! Jag fick sommarprata! Visserligen inte på P1 men på min vän Oscar Flodins podradio.

För visst har ni alltid undrat vad Tomas Ravelli sa till mig senast vi pratade i telefon? Eller hur man kan återvinna tårar? Eller hur jag lärde känna Vasil, den rumänske mannen utan för Willys? Svaren på de frågorna kan ni få på flodinfm. Dikter ingår i lyssningen.

 

Glad sommar!

Du sa: kom till mig

Du sa: kom till mig jag vill bära dig
jag vill alltid vara där
när du sjunger, skrattar, dansar
när du inte orkar med

Du sa: kom till mig jag vill leda dig
jag vill visa dig den väg
som leder fram
som leder fram
till kärleken


Du sa: kom till mig jag vill ge dig frid
jag vill möta dig just nu
när du stressar, hastar, skyndar
när du stillar dig i bön

Du sa: kom till mig så får du liv
du får liv i överflöd
bara du tror
bara du tror
tror på mig


Du sa: kom till mig jag vill ge dig tröst
jag vill torka bort din tår
när du skriker, snyftar, klagar
när du inte ens vill be

Du sa: kom till mig, var inte rädd
jag älskar dig, älskar dig
mer än du tror
mer än du tror
jag älskar dig

Tack och lov

Allt har sin tid, skriver predikaren. Tack och lov för det, känner jag. För då vet vi att det som gör ont kommer gå över.

Vi vet också att det som är bra, inte heller kommer vara för evigt. Men det är kanske inte alltid något att sörja över. Kanske är det något fint i att saker går över, så att vi kan upptäcka annat som skapar värme inombords. Kanske. Kanske tänker jag helt fel. Kanske finns det ingen generell regel. Kanske får vi acceptera det; att allt är lite komplext. Jag vet inte. Kanske. Eventuellt.

Men jag vet att Gud alltid har tid. Gud går aldrig över. Tack och lov för det, känner jag.

It's up to God now

Halva konfalägret har nu gått och jag är i slutet av mitt lediga dygn. Imorgon är det gudstjänst och jag ska predika om det förlorade myntet. Kombon glädje och ångest härjar i mig. Det ska bli roligt när jag väl är där, men det är ju så fruktansvärt svårt att veta om det man säger är det som ska sägas eller om något blir fel eller om jag missat något superviktigt eller... 

Nu får Gud fixa det här.

En liten stund med Jesus

"En liten stund med Jesus, och hjärtats oro flyr,
och blicken vändes åter från jordens små bestyr
till livets verkligheter, de ting som ej förgås
när himlarna och jorden av sin förvandling nås."
- Tredje versen ur psalm 207 En liten stund med Jesus

Jag kom nyss hem från bönegruppen och det är precis så det var; att jag fick flytta fokus från alla möjliga tankar till Gud som är så mycket större. Tänk att det räcker med en liten stund med Jesus för att det ska ske.

Förövrigt blir jag mer och mer tacksam över att ha fyra andra människor att träffa varannan måndag. Att äta tillsammans, berätta om livet, läsa Bibeln, diskutera, sjunga och be. Värt helt enkelt.

Hej Gud! Vi behöver dig.

På riktigt. När ska vi lägga ner vårt kämpande och bara inse att vi inte kan bli perfekta?

"Det här är viktigt."

Livskraft ligger högst upp på listan över vad jag vill skriva om. Jag vill skriva om alla nya tankar, om friden som fanns där, om den stora stora glädjen, om allt. Det skulle bli ett mastodontinlägg. Sånt gillar inte jag. Förhoppningsvis kan vi ta det lite pö om pö.

"Våga" var temat för hela lägret. Att våga lita på Gud, att våga tro att det är sant, att våga sluta bry sig om vad kompisar tänker, att våga prata med någon ny, att våga vara ärlig. Att våga helt enkelt.

En vän berättade det här: Under predikan på nyårsafton hade han hört tunga andetag från bänken bakom sig. Han förstod snabbt att det var någon som höll på att somna. Men så någon minut senare hörde han hur en kille säger till den sovande; "Hörru, lyssna nu. Det här är viktigt."

Jag blev så glad i hjärtat när min vän berättade det för mig. Så glad. Fatta vilket mod! För mig blev det också en påminnelse om varför vi ska våga. För det är viktigt. Om det är sant att Jesus dog och uppstod, då är det sjukt viktigt. Det gör skillnad. För om det är sant, innebär det att vi inte bara kan få evigt liv, utan även ett nytt liv redan här och nu. Glädje på det!!

Om omvändelse

Fritt citerat: "Omvändelse handlar mer om att vända sig till något, mindre att vända sig bort från något. Det senare kommer liksom automatiskt."

Alltid alltid övergångsställen i fortsättningen

Pratade med mamma på telefon för en liten stund sedan. Vi kom in på det som hände i Brighton den första veckan. Jag tror inte att jag skrivit om det här.

Det var i alla fall en sådan där regnig dag då vattnet bara vräkte ner. Jag, Annie och Frida var på väg för att köpa busskort. Det var bara en väg emellan oss och affären, en rätt stor väg med mycket trafik. Ett övergångsställe fanns lite längre bort, men då hade vi behövt gå över ännu ett för att komma dit. Så vi chansade. Jag vet egentligen inte varför, kanske var vi trötta och lata, kanske hade vi inte fattat hur fort bilarna körde i England, men vi valde att springa över vägen. Bilarna hade stannat för rött ljus så vi tänkte att det var lugnt, men det vi inte kom ihåg var vänstertrafiken. Asfalten var halkig på grund av allt regn och mitt på vägen föll jag rakt baklänges. Paniken. Jag minns hur jag tänkte: "Nej, nej, nej, det här händer inte." De två andra tjejerna tvärstannade. Två sekunder senare körde en bil förbi framför oss och först några meter längre bort lyckades bromsarna få stopp på bilen. 

Först tyckte jag det bara var pinsamt att jag hade ramlat, men sen insåg vi alla att det var tur att jag gjort det. Hade jag inte ramlat så hade vi fortsatt att springa. Och då hade vi med all säkerhet inte varit lika hela idag. Och när jag tänker tillbaka på den dagen så tror jag inte det bara var tur. Jag är övertygad om att vi hade en skyddsängel som knuffade till mig. Och jag är så tacksam, så tacksam över det.

Varför har vi känslor?

Under grundkursen i psykologi fick vi lära oss att vi utvecklat känslor under tusentals år för att kunna överleva. Vi blir rädda för att få adrenalin och kunna reagera snabbt och hinna akta oss för ormen som vill bita oss i foten. Vi blir stressade för att få igång system i kroppen som gör oss mer skärpta så vi kan lista ut hur vi ska kunna klättra upp för trädet innan björnen hinner fram. Vi blir arga för att kunna försvara oss själva mot dem som behandlar oss illa. Vi blir glada över kramar för närhet till flocken är enda sättet att inte bli uppäten av den där björnen som sprang runt i skogen.

Men vi fick aldrig lära oss varför vi är ledsna när någon lämnar oss. Vad tjänar vår överlevnad på att vi går sönder av att mista någon? Vad tjänar vi på att sakna någon så att vi inte vet var vi ska ta vägen? Vi fick inte heller lära oss varför vi känner oss lyckliga. Vad tjänar vår överlevnad på att vi kan skratta?

Jag kan inte se att evolutionen kan svara på de frågorna. Jag tror att Gud sitter inne på svaret. Visst det kan säkerligen vara så att vi har känslor för att överleva och klara oss mot olika faror, men jag vill tror att de är till för något mer också. Jag vill tro att Gud har lagt känslor i oss för att vi ska få förstå hur han ser på världen. Han har gett oss sorgen för att vi ska få veta att något inte är som det ska. Han har gett oss glädjen och lyckan för att vi ska få ana och känna Guds tanke med världen. Godhet. Gemenskap. Kärlek.

Från vår till vinter

När jag åker tåg brukar jag alltid boka plats i liggvagn (dvs sexbäddarskupé). Förvåningen var stor när jag igår gick in vagn 32 plats 27 och upptäckte att detta var en sovvagn (tre skönare bäddar). Jag kan inte för mitt liv komma ihåg att jag beställde en sådan biljett, så min slutsats blir att Gud måste ha räknat ut att jag skulle ha ryggskott och behövde sova skönt. Så jag tackar Gud för en fin natt.

Mamma hälsar för övrigt.

"Det räcker med Jesus"

Jag känner hatkärlek till predikningar som får mig att tänka. Det är så bra, så nyttigt och så utvecklande. Men ibland kan det göra ont. Så ont. Speciellt när tankarna leder till att jag bara vill sparka på Gud. Hårt.

Irländsk välsignelse

"Om Gud sänder dig
längs en stenig väg,
må Han ge dig
slitstarka skor."

Cellsamdag

En cellsam historia. Minns ni det barnprogrammet? Det handlade om människokroppen och alla blodkroppar bar runt på syre i sina fickor. Jag minns att jag skev ett brev till SVT när det slutade sändas och krävde att det skulle börja om igen. Jag tyckte så hemskt mycket om det. Dock vet jag inte om det någonsin kom iväg. I alla fall så har Friden, Soffan och jag haft en Cellsamdag. Det vill säga att vi åt popcorn och såg några avsnitt. Mys upphöjt i kvadrat. Dessutom lärorikt! Idag lärde vi oss om hur avgaser kan ta sig in i celler och mutera kromosomerna och om det vill sig riktigt illa leder detta till cancer. Det hade jag ingen aning om.

 

Vi passade även på att dela ut lite presenter/julklappar till varandra. Av Sofia fick jag denna bok. Ingen pik alls, nejdå. 

 

Vi avslutade sedan dagen med att gå till Buråskyrkan där Emmas kör hade julkonsert. Det var så bra. Och som Frida uttryckte det "jag fick massor av hurvlar." (Rysningar). Jag kan bara stämma in. Vackrast var det när de tackade för applåderna genom att buga för publiken och sedan vände sig om och bugade för korset. Det som en liten uppenbarelse. Det är inte alltid man tackar Gud och ger honom äran för allt som görs. Inte ens i kyrkan är detta så vanligt. Så det var fint, mycket fint.

Det är tid för att tiga, älska och för freden. Friden.

Lördagen. Jag säger bara det. Lördagen. På Bjärka-Säby. På Pilgrims höstmöte "Led oss vidare." Det berörde. Gud berörde. I stillheten, så där som jag nog inte upplevt tidigare. Och jag har tänkt. På livet. På vardagen. På vad jag vill, vem jag är, vart jag är på väg.

Och det enda som jag egentligen kom fram till var att det här med bloggandet kanske ska få vila ett tag. Eller inte kanske. Det ska få vila. En dag, en vecka, en månad, ett år. Jag vet inte riktigt hur länge. Men en tid.


"Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen.

En tid att tiga, en tid att tala
en tid att älska, en tid att hata
en tid för krig, en tid för fred."

- Predikaren 3:1, 7b-8

Vanan

Jag drömde en ovanlig dröm i morse innan jag vaknade. Jag drömde att jag var tillbaka på Hjälmared och att vi skulle predika. Det var lördag och det var jag som skulle stå längst fram i kyrkan dagen efter och jag visste verkligen inte vad jag skulle prata om. Paniken. Det var som när man försöker springa ifrån ett monster och man aldrig springer nog snabbt. Fast tvärtom. Monstret kom emot mig i rasande fart. Turligt nog kom Hanna vår lärare med ett förslag. Varför inte predika om "vanan"? frågade hon i drömmen. Jag tyckte det var ett bra förslag och så vaknade jag.

Jag kommer nog aldrig predika om vanan. Men skriva lite i bloggen om vanan kan jag ju alltid göra.
Förr avskydde jag vanor. Tråkigt att göra samma sak, på samma vis, brukade jag tänka. Men jag har börjat inse att jag faktiskt älskar vanor nu. Det gör faktiskt saker lättare. När vi har fått något till vana, krävs det inte så mycket viljekraft för att utföra handlingen i fråga. Till exempel tandborstning, som barn var det nog många som försökte undvika det för att det var just tråkigt. Men nu, när tänkte du senaste att det var tråkigt att borsta tänderna? Det är bara något vi gör. Något naturlig. Något viktigt.
En vana jag lagt till med denna sommar är att skriva upp alla utgifter jag har. Bara för att få koll på pengarna. Men det är så många andra vanor jag önskar att jag hade. Som att simma en gång i veckan, skriva svar på brev direkt när jag har fått dem, läsa Bibeln, lägga tillbaka kläderna i garderoben istället för att slänga dem på en stol.

Är egentligen alldeles för trött för att skriva om detta. (De där två intervjuerna var verkligen krävande). Men detta var lite tankar så här på kvällskvisten.

Mitt hjärtas Herre (Keltisk bön)

Mitt hjärtas Herre,
ge mig syner som kan inspirera mig,
så att jag vare sig jag arbetar eller vilar
alltid tänker på dig.

Mitt hjärtas Herre,
skydda mig från tomt beröm,
så att jag alltid prisar
och berömmer dig.

Mitt hjärtas Herre
skydda mig från världslig rikedom,
så att jag alltid kan se fram mot
himlens rikedomar.

Mitt hjärtas Herre,
bevara mig från skicklighet med vapen,
så att jag alltid söker skydd hos dig.

Mitt hjärtas Herre,
skydda mig från meningslös kunskap,
så att jag alltid studerar ditt ord.

Mitt hjärtas Herre,
skydda mig från onaturlig njutning,
så att jag finner glädje i ditt underbara skaparverk.

Mitt hjärtas Herre,
vad som än må hända mig,
styr mina tankar och känslor,
mina ord och handlingar.

EFS och Salt levererar

Att få träffa "gamla" vänner som inte kramats om och inte pratas med på nästintill evigheter, ja det är helt fantastiskt. Jag känner sådan stor tacksamhet för alla människor som jag har fått gåvan att känna och att tycka så mycket om. Vi har en så galet god Gud. Utropstecken. Jag kan knappt fatta det själv. Konferenser är bra. 

För att citera Hasse: "Åk dit. Om ni får möjligheten... ÅK DIT!"

Kärlekens lov - bland det vackraste i Bibeln

”Kärleken är tålmodig och god.

Kärleken är inte stridslysten,

inte skrytsam och inte uppblåst.

Den är inte utmanande, inte självisk,

den brusar inte upp, den vill ingen något ont.

Den finner inte glädje i orätten

men gläds med sanningen.

Allt bär den, allt tror den,

allt hoppas den, allt uthärdar den.”

-1 Kor 13:4-7

Så länge du är overklig: Struktur

I snart två månader har jag haft romanidén om "Så länge du är overklig". Hittills har jag kanske lyckats producera 4 A4-sidor. Väldigt lite om ni skulle fråga mig. Jag önskar att jag kunde skriva en halv sida varje dag. Tänk så fort det första utkastet skulle vara klart då!

Men nu är inte fallet så och en av orsakerna till att jag inte skrivit särskilt mycket är avsaknaden av struktur. Jag har inte haft någon aning om hur jag vill lägga upp boken. Jag har vetat vilka delar som jag vill ha med; verklighet, dåtid och "minnen". Men jag har inte kunnat reda ut hur de ska gå ihop på ett snyggt sätt. Lösningen kom idag, då jag såg första avsnittet i serien "In treatment", som handlar om människor som går hos en psykolog. Och så när jag stod i duschen slog det mig att det skulle vara perfekt att blanda verklighet med psykologsamtal. På så sätt får jag med alla delar.

Så förhoppningsvis kommer jag kunna skriva lättare nu. Jag är förundrad över tajmingen; några dagar innan jag sitter på tåget upp mot norr. Säkerligen har Gud några fingrar med i spelet och har fifilurat ut att jag ska kunna skriva på tåget. Jag kan bara tacka.