Ylva Andersson sommarpratar

Vet ni vad? En stor dröm gick i uppfyllelse igår! Jag fick sommarprata! Visserligen inte på P1 men på min vän Oscar Flodins podradio.

För visst har ni alltid undrat vad Tomas Ravelli sa till mig senast vi pratade i telefon? Eller hur man kan återvinna tårar? Eller hur jag lärde känna Vasil, den rumänske mannen utan för Willys? Svaren på de frågorna kan ni få på flodinfm. Dikter ingår i lyssningen.

 

Glad sommar!

Men ja, jag har täckbyxor. Det är ju för fridens kallt!

Ibland längtar man vidare mer än andra gånger. Idag saknade jag Göteborg av en sådan barnslig orsak som lokaltrafiken. Jag vet inte om det är småstadssyndrom eller norrlandssjuka, men alltid när jag åker bussar inne i en stad här uppe (oftast Piteå eller Umeå) påminns jag av den irriterade känslan av uttittelse.

Det jag menar är att folk inte verkar ha något bättre för sig än att studera den människa som närmar sig busshållplatsen. Direkt känner jag att jag valde fel mössa eller något annat töntigt. I Göteborg känner jag aldrig av det. Kanske för att folk är så vana med människor. Kanske för att det är ett öppnare klimat. Jag vet inte. Men jag vet att det ska bli trevligt att få åka spårvagn igen om en månad.

Och så var det de här liven

Från en värld till en annan värld på bara några timmar. Från att ha andats in norrländska vindar till att låta Markusgårdens doftminnen strömma in. Det kändes som att flytta in för första gången samtidigt som jag kom hem till något välbekant. Det är en förvirrad tjej som skriver just nu. Min hjärna kan inte greppa de här två liven riktigt. Blåsmarkslivet och Göteborglivet.

Jag och Karro pratade om det idag när vi flög. Om hur jobbigt det kan vara att hoppa mellan dessa världar och liv, samtidigt som vi inte vill vara utan något av det. Tänk om liven hade kunnat vara lite mer integrerade med varandra, det hade underlättat en hel del. Och hur kommer det sen bli när jag om mindre än sex veckor åker till England, kommer det då bli ett tredje liv att leva?

Kanske borde jag ha räknat kanterna

Känslan som infinner sig när man inser att det heter insexnyckel och inte insektsnyckel som man trott hela det lilla liv man levt. Jag vet inte vad den känslan kallas, men den är synonym med "världsomvälvande".

Varför har vi känslor?

Under grundkursen i psykologi fick vi lära oss att vi utvecklat känslor under tusentals år för att kunna överleva. Vi blir rädda för att få adrenalin och kunna reagera snabbt och hinna akta oss för ormen som vill bita oss i foten. Vi blir stressade för att få igång system i kroppen som gör oss mer skärpta så vi kan lista ut hur vi ska kunna klättra upp för trädet innan björnen hinner fram. Vi blir arga för att kunna försvara oss själva mot dem som behandlar oss illa. Vi blir glada över kramar för närhet till flocken är enda sättet att inte bli uppäten av den där björnen som sprang runt i skogen.

Men vi fick aldrig lära oss varför vi är ledsna när någon lämnar oss. Vad tjänar vår överlevnad på att vi går sönder av att mista någon? Vad tjänar vi på att sakna någon så att vi inte vet var vi ska ta vägen? Vi fick inte heller lära oss varför vi känner oss lyckliga. Vad tjänar vår överlevnad på att vi kan skratta?

Jag kan inte se att evolutionen kan svara på de frågorna. Jag tror att Gud sitter inne på svaret. Visst det kan säkerligen vara så att vi har känslor för att överleva och klara oss mot olika faror, men jag vill tror att de är till för något mer också. Jag vill tro att Gud har lagt känslor i oss för att vi ska få förstå hur han ser på världen. Han har gett oss sorgen för att vi ska få veta att något inte är som det ska. Han har gett oss glädjen och lyckan för att vi ska få ana och känna Guds tanke med världen. Godhet. Gemenskap. Kärlek.

Mer Bosnien till folket!

Det var så härligt att åka tåg den här gången. Jag hade kupén för mig själv ända fram till Stockholm och där klev fem trevlig kvinnor av olika åldersvalörer på. En av dem kom ursprungligen från Bosnien. Nästan det första hon gjorde var att ta fram en hel klase bananer och dela med sig till oss andra i kupén. Vi blev så klart förvånade. Vem delar ut gratis bananer egentligen? Men hon förklarade att det är så man gör i Bosnien. Om man inte delar med sig där, ses man som både snål och konstig. Tänk hur det kan skilja sig mellan länder. Och för en stund önskade jag att jag hade bott i Bosnien och inte hade behövt bli förvånad över att någon faktiskt inte ville behålla alla bananer för sig själv.

Men sedan insåg jag ju att att vi faktiskt inte behöver åka till Bosnien för att dela med oss, vara givmilda och på samma gång lära känna nya människor lite överallt. Vi kan göra det även här i Sverige. Det handlar ju bara om vilken inställning vi har. Mer Bosnien till svenska folket!

Om att vara så där himmelens effektiv hela tiden

Igår kväll efter att jag under en promenad bland kvarteren hade avslutat telefonsamtalet med pappa, insåg jag hur tyst det kan vara i en stad. Och jag undrade varför jag inte upptäckt det tidigare. Och ju mer jag tänkte, ju mer insåg jag att det är sällan jag gör en sak i taget. Äter jag frukost, läser jag tidningen samtidigt. Sätter jag på musik, läser jag mejlen samtidigt. Promenerar jag, pratar jag i telefon samtidigt. Jag tror att vi missar så mycket på det.

Hur smakade din frukost, minns du det? Njöt du av musiken, hörde du fiolsolot, lyssnade du på texten? När promenerade du senast i tystnad och bara tog in det du såg, hörde och kände?

Mitt svar är; alldeles för länge sedan.

Teknologin - fantasins fiende

Det är få gånger som jag verkligen iakttar andra människor. Igår var ett undantag:

Jag sitter på biblioteket bland barnböckerna (dagens läxhjälp skulle förberedas) när en flicka på kanske fem sex år kommer inrusande med sin pappa i släptåg. Hon har rosa Hello Kitty pyjamasbyxor på sig och ögonen lyser när hon ser det lilla huset där man kan "skanna böcker", det vill säga leka bibliotekarie. Men det håller inte kvar hennes fokus så länge, istället ser hon ett bord med ett spel.
"Ska vi spela schack, pappa?"
"Fia med knuff menar du?"
"Ja. Kan vi inte spela?" Hon är så ivrig att hon nästan hoppar på stället.
Pappan är tyst en liten stund.
"Det går inte att spela. Det finns ingen tärning."
"Men det gör väl ingenting?" Flickans entusiasm kan inte förstöras trots pappans negativa svar.

Så där sitter de och skakar sina kupade händer och kastar tärningen med oerhörd inlevelse. Eller flickan gör det i alla fall. Och det är så fint. Jag tänker att det är vackert hur barn inte bryr sig om hur allt "egentligen" ska fungera.

Jag skulle ha gått därifrån då. Jag inser det nu i efterhand. Jag skulle ha gått när flickan glatt frågar:
"Vad blev det?" och pappan svarar fem och flickan högt räknar när hon gå fram med sin spelpjäs. Jag skulle ha gått då, tillsammans  med minnet om en flicka och en pappa som satt på ett bibliotek och spelade fia med knuff utan tärning.

Men jag sitter kvar, nyfiken på att få se fortsättningen.

Pappan tar efter några slag fram sin iphone och säger att flickan får vänta ett tag. Flickan reser sig glatt upp och börjar leta efter böcker att skanna. Nu skannar hon med en fantastisk koncentration. Några minuter senare är pappan klar med vad jag tror är gammalt hederligt smsande. När de börjar spela igen, visar det sig att jag har fel. Iphonen ligger nu på spelbrädet och när det är flickans tur tar hon upp telefonen och skakar den. Varför? Jo, pappan har laddat ner en fin iphoneapp med en tärning.

När jag inser det, dör mitt hjärta lite. Varför kan vuxna inte låta barn vara just barn med allt vad det innebär i fantasiväg? Varför måste vuxna jämt göra allting på rätt sätt ? Varför kan vi (ja, jag räknar mig nog till den fantasilösa gruppen vuxna) inte släppa reglerna och sluta vara så fruktansvärt korrekta?