söndag 13 maj 2012

Lärakännadags


Sebastian och Frida. Det är huvudpersonerna i romanen. Jag har alltid trott att det inte spelar någon roll vilken karaktär man skriver om. Det är ju ändå "bara" ord som jag försöker sätta i en ordning som slutligen förhoppningsvis ska beröra någon. Men det stämmer inte. För det är såååå mycket lättare att skriva om Sebastian. Så fort jag skriver en scen där han är med är det som om orden bara kommer. Men när jag skriver om Frida, då får jag verkligen kämpa för varje mening.

Ikväll slog det mig varför.

Jag har läst många intervjuer med författare och massvis med olika tips som de ger till dem som drömmer om att skriva en bok. Ett av dessa tips är: "Lär känna karaktärerna". Det är ingenting jag har tagit särskilt allvarligt. Jag har tänkt att eftersom jag sitter vid tangenterna är det jag som bestämmer och då är det väl inte så nödvändigt att "lära känna" personerna jag skriver om. Men jag insåg nyss att skillnaden mellan Sebastian och Frida är att jag vet hur mycket som helst om Sebastian. Jag vet vilka skor han har på sig, jag vet varför han är mörkrädd, vad han är bra på och hur hans barndom såg ut. Och därför blir det så tydligt hur han reagerar i olika situationer. Frida däremot. Jag kan inte greppa henne. Varför är hon så glad? Har hon alltid tvättat hår? Hur var hon i tonåren? Jag har ingen aning. Men jag förstår ju att det är något jag måste ta reda på. Annars kommer det här projektet aldrig bli verklighet. 

6 kommentarer:

  1. Haha, fränt. Tycker det är fascinerande det du skriver om det här romanprojektet. Som sagt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blir så glad när du skriver det. Snacka om pepp!

      Radera
  2. Håller med, jättekul att läsa sånt här! Har själv jobbat på romanprojekt under flera år.
    /E

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag blir! Roligt att du också romanprojektar dig :) Hur går det? :)

      Radera
  3. Så sant, så sant. Och tänk hur verkliga de kan kännas när man lär känna dem! Jag saknar fortfarande karaktärerna i mitt förra manus som jag umgicks med dagligen i tre år. Nu får jag lära känna nya och första intrycket är ju som bekant inte alltid det rätta...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ändå fantastiskt att det kan bli så. Att du kan sakna några som "egentligen" inte finns, men som känns verkligare än många andra människor. Jag får önska lycka till med lärakännandet!

      Radera