Både det ena och det andra

Och idag blev det än mer tydligt att som människa är det svårt att veta vad som kommer hinna möta en innan dagen är slut. Idag blev överraskningen ett telefonsamtal från en vän som jag inte pratat med på nästan fyra år. Det var fint.

För övrigt så fylls livet upp med experimentförberedelser och försöksdeltagarjakt. Etiopienlängtan och vaccinationer. Tentaplugg och kunskaphybris. Prat med vänner och drömmar med vänner. Julpynt och vårkänslor. Skrivarglädje och beslutsångest. Familjebesök och körsång.

Du sa: kom till mig

Du sa: kom till mig jag vill bära dig
jag vill alltid vara där
när du sjunger, skrattar, dansar
när du inte orkar med

Du sa: kom till mig jag vill leda dig
jag vill visa dig den väg
som leder fram
som leder fram
till kärleken


Du sa: kom till mig jag vill ge dig frid
jag vill möta dig just nu
när du stressar, hastar, skyndar
när du stillar dig i bön

Du sa: kom till mig så får du liv
du får liv i överflöd
bara du tror
bara du tror
tror på mig


Du sa: kom till mig jag vill ge dig tröst
jag vill torka bort din tår
när du skriker, snyftar, klagar
när du inte ens vill be

Du sa: kom till mig, var inte rädd
jag älskar dig, älskar dig
mer än du tror
mer än du tror
jag älskar dig

Tack och lov

Allt har sin tid, skriver predikaren. Tack och lov för det, känner jag. För då vet vi att det som gör ont kommer gå över.

Vi vet också att det som är bra, inte heller kommer vara för evigt. Men det är kanske inte alltid något att sörja över. Kanske är det något fint i att saker går över, så att vi kan upptäcka annat som skapar värme inombords. Kanske. Kanske tänker jag helt fel. Kanske finns det ingen generell regel. Kanske får vi acceptera det; att allt är lite komplext. Jag vet inte. Kanske. Eventuellt.

Men jag vet att Gud alltid har tid. Gud går aldrig över. Tack och lov för det, känner jag.

Lite som du och jag

Ute finns det en himlakropp som inte är hel

men inte heller trasig

bara skymd av världens skugga

lite som du och jag

vi skymmer varandra 

mer eller mindre beroende på vart vi står

i förhållande till den största

till ljuset

Vissa och andra

Vissa saker löser sig bara
andra får hjärtat att bosätta sig i halsen
vid varje ynka förändring

Vissa tider flyter bara på
andra får fingrarna att famla
efter något att hålla fast vid

Vissa människor passerar bara
andra får fötterna att vilja gå nya trottoarer
i tron på att det finns något mer

Vissa löften glöms bara bort
andra får lungorna att ta sats
för nu kan förändring ske

Gruppsykologi i praktiken

Tio klasskamrater. Ett rum. Åtta och en halv timme. Två och en halv dag. Gruppövningar. Analyser av grupprocesser. Utmaningar. Läskigheter. Ärlighet. Konflikthantering. Lärdomar.



Tacksamhet. Tacksamhet. Tacksamhet. Tänk att jag får plugga till psykolog.

Lutherska missionskyrkans kör

I helgen var det körresa och jag kan bara säga att jag är lycklig som får vara med i en sådan fin kör. Ren glädje.

För dem som vill se bilder från Vänersborg rekommenderar jag att besöka Mattias Malmgrens hemsida.

Vi låter natten vara natt och njuter av följderna

Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag intalar mig själv att "Imorgon, då. DÅ. Ska det bli andra bakverk. Då ska jag lägga mig i tid." För det är som om ordens magiska krafter bara glittrar när övriga befolkningen drömmer. Jag känner igen det från högstadietiden och i början av gymnasiet då jag producerade som mest poesi. Det var i mörkret som raderna skapades.

Och just nu kan jag egentligen inte tänka att jag behöver ändra så mycket, för störst av allt är för tillfället tacksamheten över att jag faktiskt tycker att det är roligt att skriva igen. Att jag kan skriva, bara för att skriva. Något som jag nog inte har gjort på flera flera år. Konstigt nog. Kanske var det de där terminerna av poetry slam och pressen att prestera något bra som omslöt mig med ett slags filter. Vissa ord var inte goda nog. Medan nu är varje mening min lilla älskade skapelse. Och jag kan bara le och låta de hållas. Någon natt till i alla fall.

Ylva anropar effektiviteten

"En uppgift tar så långt tid som man har på sig." Så har en smart gubbe sagt någon gång. Det stämmer så väl med mitt hemtenteskriveri. Vi har tre och en halv dag på oss och jag lovar att det kommer ta så länge för mig att bli klar med detta. På samma sätt som om jag bara haft åtta timmar på mig, så hade jag blivit klar på åtta timmar. Suck. Effektiviteten, var var är du?

Stormen Simone

Och jag kan bara ösa tacksamhetsglädje över min klass. Idag gick vi ett gäng till kanske Göteborgs mysigaste kafé, smaskade på godsaker och pratade om varför vi valt som vi valt och vilka alternativ vi har haft och kanske fortfarande har. Drömmen om att skriva klart boken gjorde sig påmind och plötsligt kom stormen och förkylningen så mycket lägligare än tidigare.

Och du tillhör båda kategorierna

Ute åskar det i oktober

mattan på golvet har en färg av cinnober

tiden har varit givmild och en skänkt en gnutta andrum

och tanken vägrar envist vara stum

för vissa människor lämnar spår

medan andra medvetet avstår

Lycka #136

Lycka är att på kvällskvisten strosa runt i nya kvarter, prata om livets alla balansfrågor och inspireras till att hitta nya vägar (både bokstavligt och i livet) tillsammans med en fin vän.

Gävle får fem av fem möjliga

I helgen var det alltså den efterlängtade dansmaran i Gävle. Sorgligt nog var Äniläna febrig och hemmavarande, så jag fick åka själv. Lyckligtvis träffade jag på flera som jag kände, till och med en blåsmarkare! På två dygn blev det totalt 12 timmars dans. (Jag tror att ni kan ana hur fötterna kändes på söndagen. Inte att leka med kan jag tala om.) Under de två dygnen hann jag även med att luncha med en otroligt engagerad yogautövare, promenera längs ån och förundras över hur vackert allt var. Gävle levererade mer än förväntat.

På resande fot igen

Det spelar ingen roll hur många packlistor jag skriver, oron som infinner sig på bussen kommer jag aldrig kunna minimera. Har jag glömt något nu? Packade jag verkligen skorna? Har jag med mig själv?!

Tillbaka på humanisten

Sitter i biblioteket vid humanisten och drar djupa andetag. Det är så många minnen som finns i lukten. Och jag tänker att jag har saknat att sitta här. I tjocksockar. Höra hur andra människor bläddrar och knapprar och tänker och dagdrömmer och flowar och ångestar. Livet ryms på några kvadratmetrar. Och jag kan bara njuta.

In the mind

Struktur och drömmar. De två ord som just nu definierar mina tankar. Och balans så klart, det kommer alltid att vara närvarande, dock aldrig existerande.

Topplista angående saker jag längtar efter

1. Att tentan ska vara över så jag får tid att städa mitt rum. Att kalla det för ett bombnedslag är en komplimang i detta sammanhang. 

2. Att tentan ska vara över så jag slipper försöka förstå mig på vad Schleiermacher och hans polare egentligen tyckte om vetenskap. 

3. Att tentan ska vara över så att jag med gott samvete kan få läsa något annat. 

Utifrån föregående lista kan man kanske ana att jag inte är riktigt nöjd med tillvaron. Den aningen är faktiskt fel. Jag har det bra och är glad över att få plugga statistik, det är bara den där lilla vetenskapsteorin som kommer och sprider ogillande känslor. 

Det var nog allt för denna gång. Adjö. 

Några uppdateringar av livstillståndet (har ni något roligare att läsa - läs det istället)

Vi kan väl säga så här: jag har nog aldrig pluggat så mycket på en vecka som jag pluggat den här veckan. Och den är inte ens slut än (!).

För övrigt kan jag konstatera att det är bokmässa och att jag gärna vill dit, men inte vet om det tidsmässigt är möjligt.

Till sist kan jag upplysa världens befolkning att jag för första gången åt makrill i tomatsås idag. Det var inte alls så äckligt som det såg ut att vara.


Slut för idag.

Bara ett stilla konstaterande

Dagens balettlektion kommer inte glömmas bort i första taget. Speciellt min rygg kommer ha svårt att glömma den.

Jag tycker vi ska tala om att ta saker förgivna

I veckan ville livet att jag skulle förstå att när saker flyter på och bara fungerar, då. DÅ. Ska man vara glad. 

Saker som inte gått vägen i veckan: (Eller allt har gått vägen man jag har fått ta gigantiska omvägar ibland.) 

- jag gick in i en dörr

- tog fel tåg när jag skulle till Alingsås (man kan inte tro att jag bott där ett år)

- efter att i två timmar ha suttit och svarat på seminariefrågor på datorn, väljer programmet att spara ingenting. Ingenting. 

- sista dagen i skolan och jag ställer väckaren en timme försent (men jag tror jag kommer i tid)

Jag väntar fortfarande på listans fortsättning. 

Låt nu vara nu

samla dig
samla tankarna
samla allt det som svävar

om än bara för en stund
låt nu vara nu
och var nöjd med det

Ibland får man leta länge. Sen finns det bara där. Rakt framför ögonen.

På spårvagnen. På väg hem från första övningen med lutherska missionkyrkans kör. Så tacksam. Äntligen. ÄNTLIGEN har jag hittat den där församlingen som jag vill stanna i. 

Lycka #135

Lycka är att det är överskott på killar på dansen, för då behöver man aldrig stå och vänta.

(För övrigt fick jag i kväll göra mitt första lyft. Eller alltså jag lyfte inte, det gjorde killen, men jag hoppade. Och det kändes som jag flöööög. Mer sånt åt folket!)

En torsdag

När tidsuppfattningen försvinner då gäller det bara att följa det almanackan säger, hoppas att svaren kommer till slut och käka huvudvärkstabletter. 

Förutom det kan det glädjas över att björnbären är mogna och att ett halvt kilo står och väntar i kylen för att bli rensade. Och att terminstart också betyder återseende av hemgrupp. Det är lycka. 

Det går som på ett ut

Tålamodet får snart träningsvärk
och jag önskar mig tankeläsningens superkraft
eller dåligt minne

Det känns som en nystart

Det kan hända att jag orsakade bestående men hos Anna igår. Men det är inte så lätt att behålla glädjen inom sig när man, efter flera dagars kämpande, äntligen får till så att de senaste kommentarerna syns på högersidan på bloggen. Ni har väl inte missat det?

För övrigt tycker Anna att jag bara är lite jobbig när jag, efter tre månader ifrån lägenheten, kommer tillbaka med massa inspiration och motivation till att möblera om. Tusen idéer har jag angående saker som kan ändras, förbättras och förfinas. Får se hur länge det håller i sig.

Och till sist kan jag utlysa en välkomsthälsning till min cykel. Ett år har den varit omhändertagen av en annan person än undertecknad, men är nu tillbaka i min närhet. Cyklade från korsvägen hem på ungefär tjugo minuter. Inte en enda gång undrade jag vad jag höll på med. (Det är nu ni ska höja ögonbrynen.) Jag njöt till och med. Hur som helst så kanske det här blir en sån där höst då jag faktiskt cyklar till skolan någon gång i bland. Kanske blir det en sån där höst som jag faktiskt skapar bra rutiner. Kanske en sån där höst som inte bara rusar iväg. Den som lever lär upptäcka.

That's the news from the south.

Tre år sedan jag satt på nattåget ner till Hjälmared

Dagarna flyter ihop, på ett bra sätt, för det händer så mycket roligt. Idag kom Julia och förgyllde vår kväll. Soppmiddag och sedan långpromenad i hoodsen, innan vi avslutade med en gigantisk tillbakablick till Hjälmared. 300 bilder, ett tjugotal filmer och många skrattårar senare kan jag inte annat än att vara lite avundsjuk på alla dem som börjar på Hjälmared imorgon. Fatta vilket år de har framför sig!

Imorgon går tåget upp till norr igen. En snabbvisit denna gång. Men snabbvisiter ska man inte förakta, de är bra de med.

Oktobermaran i Gävle

En av de där sakerna man kan se fram emot är oktobermaran i Gävle. Dans tre dagar i rad. Lycka. Och nu är i alla fall boendet bokat dit. Om någon som läser detta också ska dit; hojta!!

Håller för öronen och skriker att solen faktiskt fortfarande värmer

Någon säger att hösten är här. Jag vägrar tro det och åker ut till skärgården, hälsar på gamla och nya vänner, promenerar runt i staden med Hjälmaredare och njuter av att det spelas musik lite överallt. Sen tar jag tag i livet, packar upp väskor som borde ha varit tomma för länge sedan, bokar biljetter till olika platser och börjar längta. Så mycket nytt väntar. Om ni bara kunde ana. Och det kan ni säkert. Ni vet ju själva hur livet är.

Till de tappra läsarna: en uppdatering

Juli är ganska lätt att sammanfatta. Så här har det sett ut varje vecka: jobb tisdag till fredag, borta resterande dagar. Jag har hunnit med två resor till Umeå. En med hjortonplock och abborrfiske. En med lägenhetshäng och dans. Förra helgen möttes jag och Anna på mitten av landet, närmare bestämt i Malung för att dansa på dansbandsveckan där. Så kul. Så värt. Längtar redan till nästa år. Den resan var för övrigt väldigt spännande när det gäller "möta okända människor och prata med dem"-fronten. En kupé fullsmockade med bra och härliga människor att babbla med på nattåget ner. En tysk fjällvandrare på att fika med i Mora. En dalmas att diskutera serier med på tåget. Och så en snabbvisit hos Martin i Uppsala (fast han är ju inte okänd precis). Jag njuter fortfarande av den helgen.

Och nu vankas det sommarstuga. Första och antagligen enda gången i sommar.

Hoppas ni har det bra där ute, var ni än befinner er!

Så är det bara.

När förkylningen håller i sig längre än vad minnet kan komma ihåg att den någonsin gjort, hamnar det mesta på sparlåga. Orken. Glädjen. Kreativiteten. Motionen. Sociala förmågan. Sommarlovet. Och längtan efter att vakna pigg är min ständiga följeslagare. Tänker på hösten. Hur bra allt kommer bli. Någon påpekar att så säger du alltid. Ja. Optimisten väcks till liv när avståndet mäts i mil.

Så är det bara.

"Rita en ko, Ylva!" "Okej."

Kryptisk lycka

Ni vet de där nyheterna som gör att man börjar gråta. Av glädje. De är rätt sällsynta. Jag kan bara minnas en gång tidigare. Då hade en av mina dikter för första gången blivit antagen till en antologi och jag skulle få åka ner på en poesifestival i Göteborg. Denna gång har det ingenting med skrivandet att göra. Det är så mycket större. Så mycket större. Men än så länge ändå väldigt litet.

It's up to God now

Halva konfalägret har nu gått och jag är i slutet av mitt lediga dygn. Imorgon är det gudstjänst och jag ska predika om det förlorade myntet. Kombon glädje och ångest härjar i mig. Det ska bli roligt när jag väl är där, men det är ju så fruktansvärt svårt att veta om det man säger är det som ska sägas eller om något blir fel eller om jag missat något superviktigt eller... 

Nu får Gud fixa det här.

Genom dina tankar ser du världen

Jag väljer att tänka att det är meningsfullt att leva. Vad väljer du?

Liseberg och Casanovas levererar

Jag utnämner här med denna buggafton till en ytterst stark kandidat till utmärkelsen "bästa danskvällen i Ylvas liv".

Det är allt jag har att säga. 

Lycka #134

Lycka är att ladda ner en nyare version av Scrivener och upptäcka att där både finns kommentarfunktion och snapshots.

Slutet

Att se slutet när det gäller livet är in kul. Men slutet på ett stort fördjupningsarbete...

 

det finns ingen bättre utsikt. 

Det är en sån där dag

När du vaknar före väckarklockan eftersom du drömmer om att du är oförberedd inför examinationen. När du inte på hela dagen kan skaka av dig den stressen. När du vet att imorgon inte kommer bli bättre. Då. Då längtar du väldigt mycket efter sommarlov.  

Nu händer det mycket på romanfronten: kartritning

                                  

Det där

Och att välja bort
det där 
som inte fyller på med goda saker
 
det är inte lätt
men nödvändigt
om vi någon gång ska kunna förändras


till att förändra

Citat från en föreläsning om åldrande

"I vilket län är det lägst medellivslängd?" frågar vår föreläsare. 

"Norrland!" ropar en klasskompis ut. 

Och jag vill sjunka genom stolen, genom skorna, genom golvet. Jag vill skratta. Jag vill skrika. Norrland är inget län! Norrland är för fridens halva Sverige. Norrbotten är ett län (dessutom svaret på föreläsarens fråga). Men det verkar inte alla förstå.

Och dropparna inger hopp om produktivitet

När man blir glad över att det ska regna, då vet man att man behöver plugga.

En liten stund med Jesus

"En liten stund med Jesus, och hjärtats oro flyr,
och blicken vändes åter från jordens små bestyr
till livets verkligheter, de ting som ej förgås
när himlarna och jorden av sin förvandling nås."
- Tredje versen ur psalm 207 En liten stund med Jesus

Jag kom nyss hem från bönegruppen och det är precis så det var; att jag fick flytta fokus från alla möjliga tankar till Gud som är så mycket större. Tänk att det räcker med en liten stund med Jesus för att det ska ske.

Förövrigt blir jag mer och mer tacksam över att ha fyra andra människor att träffa varannan måndag. Att äta tillsammans, berätta om livet, läsa Bibeln, diskutera, sjunga och be. Värt helt enkelt.

Ett livstecken

Någon säger att tiden inte går snabbt, den bara är. Men i sådana fall är tiden per definition hastighet. Jag som knappt hunnit börja min termin här i Göteborg, får sommarlov om tre veckor. Helt galet. Men innan dess ska vänner gifta sig och fördjupningsarbete skrivas. Förhoppningsvis blir det någon dans i sommarkvällen också.

En av sista tidens frustrationen har varit att jag kommer på mig själv med att göra saker jag inte vill göra. Och de saker jag faktiskt vill göra, de gör jag inte. Någon som känner igen sig? (Jag vet att Paulus i alla fall hade samma besvär.) MEN idag gjorde jag något som jag pratat om i flera månader, jag satte mig vid Härlanda tjärn och pluggade. I en och en halv timme satt jag i solen och den varma blåsten och läste artiklar om flerspråkighet och identitet (som mitt fördjupningsarbete ska handla om). Så värt.

Jag skyller på publiken, men jag kanske inte var rolig?

Kanske ska jag skriva något om igår. Om den efterlängtade poesiläsningen. Den gick som den skulle. Jag svimmade inte. Jag höll tiden. Publiken applåderade. Dock var de lite svårflörtade. Det var inte mycket som fick dem att dra på smilbanden, än mindre att skratta. Tänk att det kan skilja så mycket från publik till publik.

Nu är jag i alla fall snart framme i Stockholm, där färdsätt ska bytas från tåg till flyg. Det vankas konfahelg i Piteå. Så det väl dags för mig att fortsätta lära mig alla femtioåtta namnen (eller hur många de nu var igen.) Adjöken.

Lycka #133?

(O)lycka är att ställa väckarklockan på 04.45. Om ni mot förmodan inte skulle veta det.

Lycka #132

Lycka är att få gå under ett paraply tillsammans med en vän och prata finlandssvenska.

De där dikterna som aldrig uttalats högt förut

Tillsammans med febern och Norah Jones har jag suttit och skrivit på mellansnacket till torsdagens poesiuppträdande. Det känns som det var evigheter sedan jag höll på med poesin, trots att det bara var några månader sedan jag tävlade i Luleå. Hur som helst påminns jag om vilken makt ord har. Någon gång för länge sedan skrev jag detta:

"Och det handlar om hur ord
kan gripa tag i ens andning
och inte släppa greppet
förrän budskapet verkligen nått fram"

Det är så det känns just nu.

Och det känns så fruktansvärt roligt att få hela 30 (t r e t t i o ! !) minuter att spendera hur jag vill. Läsa vad jag vill. Utan kravet att behöva vara rolig. Utan någon jury som ger poäng. Så jag passar på. De där dikterna som alltid varit för korta för att tävla med i poetry slam ska få liv. Kanske ses vi där?

Varför just idag?!

När man sitter på en försenad spårvagn påväg till en redovisning, får man sannerligen öva tålamodet och att inte få panik över saker man inte kan ändra på.

Eller så kan man sitta och gräma sig över att man glömde all rekvisita hemma och fick springa hem i regnet för att hämta det och därför sitter i den här situationen.

Lösningen på alla problem

Jag tror på riktigt att världen skulle må bättre om fler dansade bugg.

En så kallad "hemmadag"

Lycka #131 kanske fick er att tro att jag och mor bara latar oss. Men där har ni fel. Idag har vi:

- pluggat tre timmar (jag, inte hon)
- lagat lax och potatis
- rensat avloppet på toaletten
- promenerat en timme
- bakat kolakakor (hon, inte jag)
- lagat 15 portioner chili con carne (mest hon, men jag var förste provsmakare)
- börjat sy gardiner till mitt rum
- sett "vem vet mest"

På tiden att sova. God natt.

Det är bara att tacka och ta emot

Och de där snilleblixtarna som bara kommer. Utan förvarning. Kaboom.

Jag tror jag har löst ett av de största problemen i romanen. Eller snarare; jag har kommit på hur jag kan behålla handlingen i ett litet samhälle. Det kanske låter som en pyttegrej, men allting skulle ha falerat om jag varit tvungen att be Sebastian, Frida och Vera att flytta in till en stor stad med sjukhus. Då hade det inte blivit en bok. I alla fall inte den här boken.

Lycka #131

Lycka är att ha mamma på besök och bara vara.

Själv upphöjt i elva

Självkänsla, självförtroende, självuppskattning, självvärdering, självuppfattning, självförmåga, självmedvetenhet, självperception, självbild, självrepresentation, självdefinition...

Jag blir tokig. Hur ska man kunna skilja på alla olika begrepp?

Även lata hundar verkar kunna lära sig att springa

Förra veckan lärde jag mig två nya ord av en kompis som pluggar grundkursen i psykologi:

Jagdyston eller jagfrämmande. Det betyder att en tanke, känsla eller önskan inte stämmer överrens med den man "egentligen" är. Jagsynton eller jagriktig blir då motsatsen, det vill säga något som stämmer överens med den man uppfattar att man är.

För bara ett år sedan hade tanken på att ställa upp i vårruset varit oerhört jagdyston. På riktigt. Men det har hänt något på vägen. När en vän frågade om jag ville vara med, tvekade jag. Men bara för att jag var osäker på om jag var ledig den dagen. Det vore en underdrift att säga att jag blev förvånad över min egen reaktion. Vill jag verkligen springa frivilligt och dessutom betala för det? Men det vill jag tydligen, eftersom det känns hur jagsyntont som helst. Tummen upp för det.

Efterlyses: mittemellanvägen

Ni kommer ihåg balansen va?
Balansen mellan att lyssna på andra och att lyssna på sig själv. Den balansen söker jag. När ni hittat receptet på den får ni gärna höra av er. Gärna för en vecka sedan.


Slutönskat.

"Sjunde april" eller "Vi fattar inte att det är nu"

Och att göra lite i taget
märka sina framsteg
först efteråt



det kanske bara är så
att livet fungerar på det sättet


hur frustrerande det än är

Hej Gud! Vi behöver dig.

På riktigt. När ska vi lägga ner vårt kämpande och bara inse att vi inte kan bli perfekta?

Ni vet.

Ni vet. Livet. Som man skulle kunna blogga om, det rullar på. Jag är tillbaka från en vecka uppe i norr. En vecka med förskoleobservationer, promenader på is, sommardrömmar med Magda, konfaplanering och massvis med stickning.

Ni vet. Poesin. Som man skulle kunna önska kom flödande hela tiden. Den kan man lyssna på när man inte skriver. Idag var det vårfinal i poetry slam och min klasskompis Siri vann. Inte alls oväntat om jag får säga det själv. Hon är oerhört duktig. En mening som kommer bo med mig i några timmar var skriven av en tysk poet som också tävlade: "Min svenska har ingen barndom."

Ni vet. Tankarna. Som man ibland vill stänga in, låsa om och sedan svälja nyckeln och i andra stunden bara vill skriva ner så att hela världen får höra vad som färdas genom nervcellerna. Och att hitta något där mittemellan.

Ni vet. Balansen. Som man alltid kommer att sträva efter, men som ändå kanske inte är det optimala.

Ni vet. Allt det där.

Orsakerna till tystnaden

Plugg och vackert väder.

Referat från helgen

Har hunnit vara hemma i norr i helgen. Så värt att få träffa familjen och vänner. Höjdpunkten var lördagskvällen, då det var 30-talsfest för volontärledare. Sjukt god mat, tävlingar, prat, dans och andakt. Fick nöjet att tillsammans med Jonas både ha en liten dansuppvisning och sedan lära ut bugg till alla som var där. Skojsigt, minst sagt.

Resan ner gick bra, förutom att en kille i kupén blir åksjuk och det hela slutade i en kräkincident. Men det är sånt som händer. Mår man illa, så mår man illa. 

Och nu är jag tillbaka i studentlivet. Mycket plugg. Vi läser om utvecklingspsykologi. Anknytningsteorin är den mest intressanta. Bara så att ni vet. Hejdå.

Konsistens

Tidens hastighet återkommer
precis som min förvåning
- ska jag tillbaka nu?

någon vinkar
säger hej då fastän jag inte lämnat än
och när jag kliver på tåget
finns jag fortfarande kvar i busskuren
- fast i tanken

allt är i tanken

tiden har ingen hastighet
tiden är

precis som jag inte lämnar något
jag bara är
- fast på olika platser

Det är inte bara luft

inandningen når djupast
fyller
vädrar ut
återanvänder världens puls
till att rekapitulera
och andas ut




och börjar om

Bildbevis på minireunion

I samband med att tjockaste vinterjackan pajar och vantar försvinner, kommer äntligen vårsolen. Och med det glada tjejer. Här på bild inga mindre än Evelina och Madeleine.

För mer bilder från helgen rekommenderar jag Annies blogg.

Lycka #130

Lycka är att ha tre brightontjejer på besök. Övernattningsbesök till och med.

Vad händer?

Skriver hemtenta, coacher klasskompis inför poetry slam, dricker nyponsoppa, ligger i sängen och spelar spel på mobilen, funderar fram buggturer att lära ut, snor Annas bästa bugglåtar, leker Martin Timell med bokhyllan, läser andras bloggar, tänker att jag inte har så mycket att skriva om för tillfället, applåderar er som tittar in här varje dag trots låg aktivitet och så andas vi på det. Back to plugget.

Lycka #129

Lycka är att ha en säng att sova i när buggkvällen inte alls levererade som förhoppat.

Lycka #128

Lycka är att få gotta ner sig i emotionernas ursprung.

När torktumlaren inte gör sitt jobb...

Då tar man det man haver. Ouppsatta gardinstänger till exempel.

För de intresserade. Och ointresserade.

Slasket har nu invaderat Göteborg. På allvar.

Låt mig presentera: iphonebilder från vår lägenhet

En helg går snabbt, men det vet väl alla om. Tacos, plugg, skrivbordsköp, spontaninhandling av matta, inflyttningsfest (inte vår), mer plugg, vän, storhandling och årets första korvstroganoff.

För de nyfikna kommer här bilder från lägenheten. Och eftersom detta inte är tidningen Sköna hem, är det heller inte tillgjort före fotograferingen. Välkomna hem till oss.

Köket med tema röda detaljer.
En kökslucka har även uttryckt sitt motstånd mot att hänga kvar.

Här kan man skåda vår soffa, vårt provisoriska soffbord
och att vi fortfarande inte har några gardiner.

På andra sidan av vardagsrummet har vi vår kommande syochpysselhörna.
Är inte skrivbordet fantastiskt så säg?

This is my room. Eller i alla fall mitt skrivbord som för
 tillfället är min enda avställningsyta.

Tadaa. En säng. Och en tom vägg som snart förhoppningsvis
kommer att fyllas med tavlor och annat fint.

Nu är det slut.

Nu börjar studentlivet på riktigt

Idag började föreläsningarna på riktigt. Psykologins historia och gruppsykologi hann avverkas innan vi fick göra den första gruppövningen. Vi byggde torn, som skulle vara höga, stabila och vackra. En timme hade vi på oss samtidigt som en i varje grupp skulle studera hur de andra agerade, vilka roller de tog och hur dynamiken förändrades. Intressant!

Det är dock väldigt långa dagar. 8.15 - 17.00. Och så tar det fyrtio minuter från skolan och hem. Tur då att det finns en skön soffa i vardagsrummet när man kommer hem. Nu ska jag ha en dejt med kurslitteraturen.

Hej i-landsproblem

I väntan på lägenhetsbilder kommer här ett kort taget på Stoff och stil. Behöver jag säga att det var otroligt svårt att välja gardiner? Tillräckligt svårt för att vi skulle gå därifrån tomhänta.

Allt nytt på en gång

Okej, några ord om helgen. Rebecca och Samuel sa tydligt ja till varandra, bjöd på en storslagen fest och dansade brudvalsen. Ett kanonbröllop med andra ord. Dock inte lika kul att restiden mellan Göteborg och Åre var tio timmar.

Idag har det varit mycket nytt. Det var upprop och introduktion till psykologprogrammet. De klasskompisar jag hann prata med verkade trevliga. Ingen bet mig i alla fall. Vi var till och med några tjejer som gick och fikade tillsammans efter att vi slutat.

Sedan bar det i väg hem för att snabbäta middag innan jag promenerade iväg till hemgruppen som jag förra veckan fick erbjudande om att vara med i. Jag blev så glad över att få frågan. Har flera år gått och längtat efter att få hitta människor att regelbundet be, sjunga, läsa bibeln och prata med och nu är det verklighet. Lycka.

Jag vet att i alla fall Magda och Sofia efterlyser bilder från lägenheten. Det kommer. Någon gång. Typ när några fler kartonger har försvunnit. 

Inlägg #1003

Över tusen inlägg på två och ett halvt år. Inte så illa pinkat av en tjej som aldrig trodde att hon skulle blogga. Det var mest det jag ville säga.

Och att vi lagat vårt första storkok idag. Tjugo portioner linssoppa. Det ni. 

Och att Madde a la Brighton kom och förgyllde vår dag.

Och att det är farligt att Willys ligger bara en trappa ner. Hej icke-existerande framförhållning.

Och att jag åker upp till Åre imorgon. Samuel och Rebecca ska gifta sig!

Det var nog allt för idag. Adjöken.

Dansbandstoalett

Titta vad fint vi börjar få det!

Lycka #127

Lycka är att få bo med Anna.

Städar och bygger soffa

Första natten i Björkekärr

Idag har jag mest varit i lägenheten. Packat upp kartonger och diskat. Hämtat mer kartonger. Och diskat. Längtat tills vi får i ordning vår soffa. Invigt stekpanna och kylskåpet.

Imorgon bär det iväg till Ikea. Igen. Anna tror vi kommer hinna vara där sju gånger innan vi är nöjda. Jag gissar på sjutton.

Nu ska jag krypa ner i sängen i det stora rummet utan persienner. Sov gott!

Flyttningen fortsätter

Firar födelsedagen med att bära möbler, köpa soffa för trehundra riksdaler och besöka Ikea för tredje gången den här veckan.

På skrivarfronten då?

Av naturliga skäl skriver jag ingenting på romanen nu. Men tänker ibland på den. Funderar på var den ska utspela sig. Riktigt samhälle eller påhittat? Kanske borde jag bestämt det tidigare. Får skriva upp det på listan över saker att komma ihåg till nästa romanprojekt.

Det här med att flytta

Det tar tid. Det tar kraft. Det tar pengar.

Men.

Det är fint att börja ana hur vårt hem kommer att bli. Gratis träning tack vare alla skåp och lister som ska torkas ska man inte klaga över. Vi har köksbord och stolar. Imorgon har vi sängar. Snart hittar vi till vår lägenhet utan gps.

Tummen upp.

Blåsmark vs Göteborg

Tadaa, en lägenhet

Jag har kommit mig ner till den delen av Sverige där det varken är minusgrader eller snö. Mest regn. Men vad gör det? Det är ju så mycket annat som gör att jag ler. Som att vi idag hämtat ut nycklar och inte vilka nycklar som helst, utan de nycklar som går till vår egna fina lägenhet!

Vi blev glatt överraskade när vi gick in. Inga fula tapeter, bara vita väggar utan hål, mycket fönster och det kändes större än vad vi trott. Imorgon går den första bilen med lådor.

Här är världens suddigaste kök. Men det är i alla fall vårt kök. Det är det som räknas.

Lycka #126

Lycka är att ha packat klart.

Vi möts igen, Resfebern

Kroppen befinner sig i norr, men tanken har redan bosatt sig i söder. 

"Det här är viktigt."

Livskraft ligger högst upp på listan över vad jag vill skriva om. Jag vill skriva om alla nya tankar, om friden som fanns där, om den stora stora glädjen, om allt. Det skulle bli ett mastodontinlägg. Sånt gillar inte jag. Förhoppningsvis kan vi ta det lite pö om pö.

"Våga" var temat för hela lägret. Att våga lita på Gud, att våga tro att det är sant, att våga sluta bry sig om vad kompisar tänker, att våga prata med någon ny, att våga vara ärlig. Att våga helt enkelt.

En vän berättade det här: Under predikan på nyårsafton hade han hört tunga andetag från bänken bakom sig. Han förstod snabbt att det var någon som höll på att somna. Men så någon minut senare hörde han hur en kille säger till den sovande; "Hörru, lyssna nu. Det här är viktigt."

Jag blev så glad i hjärtat när min vän berättade det för mig. Så glad. Fatta vilket mod! För mig blev det också en påminnelse om varför vi ska våga. För det är viktigt. Om det är sant att Jesus dog och uppstod, då är det sjukt viktigt. Det gör skillnad. För om det är sant, innebär det att vi inte bara kan få evigt liv, utan även ett nytt liv redan här och nu. Glädje på det!!

Lycka #125

Lycka är att ha varit på Livskraft och ha så mycket att glädjas åt och tänka på, att ett ordentligt blogginlägg om lägret får vänta någon dag.