Bildbevis på minireunion

I samband med att tjockaste vinterjackan pajar och vantar försvinner, kommer äntligen vårsolen. Och med det glada tjejer. Här på bild inga mindre än Evelina och Madeleine.

För mer bilder från helgen rekommenderar jag Annies blogg.

Alltid alltid övergångsställen i fortsättningen

Pratade med mamma på telefon för en liten stund sedan. Vi kom in på det som hände i Brighton den första veckan. Jag tror inte att jag skrivit om det här.

Det var i alla fall en sådan där regnig dag då vattnet bara vräkte ner. Jag, Annie och Frida var på väg för att köpa busskort. Det var bara en väg emellan oss och affären, en rätt stor väg med mycket trafik. Ett övergångsställe fanns lite längre bort, men då hade vi behövt gå över ännu ett för att komma dit. Så vi chansade. Jag vet egentligen inte varför, kanske var vi trötta och lata, kanske hade vi inte fattat hur fort bilarna körde i England, men vi valde att springa över vägen. Bilarna hade stannat för rött ljus så vi tänkte att det var lugnt, men det vi inte kom ihåg var vänstertrafiken. Asfalten var halkig på grund av allt regn och mitt på vägen föll jag rakt baklänges. Paniken. Jag minns hur jag tänkte: "Nej, nej, nej, det här händer inte." De två andra tjejerna tvärstannade. Två sekunder senare körde en bil förbi framför oss och först några meter längre bort lyckades bromsarna få stopp på bilen. 

Först tyckte jag det bara var pinsamt att jag hade ramlat, men sen insåg vi alla att det var tur att jag gjort det. Hade jag inte ramlat så hade vi fortsatt att springa. Och då hade vi med all säkerhet inte varit lika hela idag. Och när jag tänker tillbaka på den dagen så tror jag inte det bara var tur. Jag är övertygad om att vi hade en skyddsängel som knuffade till mig. Och jag är så tacksam, så tacksam över det.

Good bye England

Av logiska skäl var gårdagen sista kvällen här. Vi gick till Wetherspoon som är vår favoritrestaurant/pub. Och så klart åt vi efterrätt. Minst sagt bra kväll.

Och idag har tårarna varit och kikat fram. Det känns som rätt beslut att åka hem, men jag kan inte förneka att det är jobbigt att säga hejdå till alla på skolan. På elva veckor hinner man börja tycka om människor rätt mycket. Väldigt mycket.

Om fem timmar går flyget till hemlandet. Vi hörs på andra sidan havet.

Omplacering

Hittills har jag varit på engelsk mark i tio och en halv vecka. Planen var sexton. Men så kom den där känslan av att inte vara på rätt plats. Den där känslan som har en tendens att sitta på ens axel och inte vilja släppa taget. Den känslan kan man ibland putta ner från axeln. Ibland återvänder den aldrig. Ibland klättrar den upp varje dag. Ibland orkar man inte knuffa hur länge som helst.

Igår skrev jag att det på torsdag (imorgon) bär av till Sverige. Men det bär inte bara av till Sverige, det flyttas tillbaka till Sverige.

Guy Fawkes Night

När jag gick ut igårkväll var det en lätt dimma av rök som låg över gatorna. Det var Guy Fawkes Night. Typ som valborgsmässoafton fast de firar att en snubbe (Guy Fawkes) misslyckades med att spränga brittiska parlamentshuset år 1605. Och det firar det med stora brasor, fyrverkerier och att bränna stora halmdockor föreställande Fawkes eller någon mer modern människa som för tillfället ogillas.

Det största firandet är i Lewes och en lärare beskrev det som en försmak av helvetet, eftersom det var så mycket eldar och kaotiskt mycket folk. Jag och Evelina valde att åka in till Hove, istället för att trängas. Vi ställde oss utanför en club och kollade in deras maffiga fyrverkeri, för att sedan gå till en pub och dricka chai te och bara prata. Mycket mysigare om ni frågar mig.

Idag har vi lyssnat på activity week presentationer hela dagen. Kanske var det syrebristen, kanske var det all information, kanske var det spänningar som släppte, men när jag kom hem var jag helt slut. Vi var ett gäng som planerat att dansa salsa inne i Brighton, men inte blev det av inte. Istället har jag försökt att packa, för på torsdag bär det i väg till Sverige.

Strandpromenad i Southwick

Dagarna då den blå himlen skymtat fram är inte så många, men idag efter att molnen klämt ut sig den sista droppen för morgonen passade jag på att gå ner till havet. Fast jag började ögonblicksfångandet med att ta kort på vad som möter mig när jag går ut genom dörren.

För att komma till havet måste man promenera genom ett hamnområde. Det känns rätt olagligt med alla grindar över allt, men det är hur legalt som helst.

I hamnen kan man möta en båt som man bara vill stoppa ner i fickan och ta hem. Bara för att den är så fin.

Två minuter senare är man framme vid strandpromenaden. Det ser inte mycket ut för världen.

Men havet är mycket för världen. Det ser rätt stillsamt ut på bilden nedan, men ni ska veta att idag var vågorna vilda. Trots kylan som kröp in under kläderna kunde jag inte riktigt slita mig från de hypnotiserande rörelserna.

På topplistan i minnesarkivet

Igår var en sån där dag som jag bara vill bevara längst in i hjärtat och plocka fram då och då för att få livsglädjetillskott. Det var en sån där dag som startade med "hej jag bryr mig om dig"-samtal i skolans hall innan lektionerna började, som fortsatte med förberedelse för vikingapresentationen och som avslutades med AmericanDinerhamburgare, småbarnsfasoner i form av övning i fällteknik och helt enkelt häng med ett bra gäng. Det var en sån där dag då till och med störtregn och hagel på vägen hem skapade tacksamhetsryckningar.

Den lyckade gårdagen firades idag med innanväckarklockanvakning, kvarstanning i sängen och filosoferande över allt, ingenting och lite till.

Behöver jag säga mer?

Matosluktande kläder. Helt seriöst så ligger det på min topptiolista på saker som kan förstöra en dag.

Dublin - vi är vikingar på spåren!

Ännu en huvudstad i bilder. Jag gillade Dublin. Jag gillade att gatorna var breda, att det var broar överallt, att det var livemusik där vi åt middag, att man kunde köpa godistefat och att vi hade så trevligt tillsammans.

Resan är del av kursen som vi läser. Vi har haft en vecka då vi fått resa vart vi vill i Storbritannien och göra lite research om vad som föll oss i smaken. Vi valde vikingar. (Dublin är den största vikingastaden utanför Skandinavien.)

En dag besökte vi Dublinia. Där kunde man klä ut sig till vikingar. Sånt gillar vi.

Värd söndag

Och ibland förstår man inte vad det är som gör att vissa dagar blir annorlundare/längre/bättre/skönare än andra. Ibland kan man ana. Som idag; att vakna tidigt, springa längs med havet, skriva 1100 ord, äta gott, såsa på med allt och inget, njuta av en bra bok, skypa med Äniläna och mor, och annars inte prata med någon annan än katten.

London med Magda

Nu är dags för bilder! Dock var jag inte i mitt fotoesse, men några minnen fastnade allt.

Första dagen var vi i Notting Hill och överväldigades av marknaden där. Den tog aldrig slut. När jag har en egen lägenhet ska jag återvända dit. De hade ju blommiga pottor, stora världskartor från tidigt 1900-tal och massvis med kläder.

Magda hittade fin fin klänning.

Framför så där färgglada hus kan man inte annat än att låtsas att man är coolare än man är.

Fast Magda är faktiskt så cool som hon ser ut.

Vi bestämde att om man är i London får man lyxa till det och äta Jamie Oliver mat. Och glass till efterrätt.

 Andra dagen var det Dans le Noir som var den stora höjd punkten. Det är en restaurang som inte är som alla andra. Med ljusblå fasad ser den inte ut mycket för världen, men bakom dörrarna är det en verkligt annorlunda upplevelse som finns.

 

Jag låter följande bild förklara upplevelsen. 

 

Vi åt alltså i mörker. Totalt mörker. Hur mycket vi än försökte se maten vi åt så gick det inte. Servitrisen var blind och ledde in oss på led. Jag hade valt överraskningsmeny så jag hade ingen aning om vad jag åt. När vi kom ut i ljuset igen fick jag reda på att jag bland nötkött och hjort, hade ätit krokodil. Det händer verkligen inte varje dag.


Annat som vi gjorde men som inte hamnade på bild; stressletade en bio, spontangick på en gudstjänst, skyndade runt på brittiska museumet och såg Rembrandt och van Gogh och sådana där konstnärshöjdre, vi lärde oss hitta i tunnelbanesystemet, såg lejonkungen och åt gott hela hela tiden. 

Och så avslutar vi den lilla bildvisningen med en äkta londonturistbild. 

 

Byter snart huvudstad

Jag och Magda har nu avslutat den sista dagen i London. Finns mycket att skriva om, men inte tiden. Inte heller tangenterna. Drygt att leta ord som inte har de sista delarna i alfabetet i sig. Vi tar det en annan dag helt enkelt.

Imorgon far en av oss (Magda) till Sverige, en annan (jag) till Dublin. See you in the future.

Ylva med y, tack.

"Du har många namn, du får heta många saker. Alla väljer ord efter egna smaker." - Kristen barnsång som jag kom att tänka på. För tillfället passar de orden rätt bra in på mig.

Men i fredags fick jag nog. Jag och Madde var på Starbucks och fikade. När man beställer där så frågar de ju efter ens namn. Jag har varit där tidigare också och då fick jag först stava mitt namn två gånger och sedan när jag skulle hämta fikat säga mitt namn mycket tydligt och sakta. Så i fredags gjorde jag det lätt för mig och kallade mig för Anna. Mycket mer Englandsvänligt namn.

I fredags var vi också ute och åt superhöga hamburgare. Igår passade jag på att springa när det var fint väder, försökte översätta lite dikter när det haglade och på kvällen var vi fyra stycken som åkte in till Brighton till en Comedy Club. Jag fattade inte hälften av vad komikerna sa, dels för att det pratade galet snabbt och dels för att de skämtade om en hel del engelska människor som vi svenskar inte har någon aning om vilka de är. Men det var trevligt i alla fall.

Adjöken
/Ilva/Ölva/Ulva/Jolva/Anna

Livet rullar på här i England

Det regnar lite då och då, vi har rätt mycket läxor, ibland glömmer vi id-kort så vi inte kommer in på salsa cluben men då äter vi efterrätt på restaurang istället, jag räknar ned tills jag får träffa Magda, planerar inför activity week då jag, Annie och Lisa ska till Dublin och bli klokare om vikingar, äter alldeles för mycket godis gör jag visst också och mitt ibland allt annat skickas anmälan till universitet in.

Och så drömmer jag mig bort till en liten stuga vid havet där det bara är en dator utan internetuppkoppling och fiskmåsarna som håller mig sällskap. Men allt har väl sin tid. Får vi hoppas.

Billigaste frisören i stan

Någon gång måste ju vara den första, tänkte hon och klippte sig själv.

En förkyld lördag

Ibland känns det som den här Brightonvistelsen lär mig mer om mig själv än om det engelska språket.

Murder Mystery Night at Loxdale

Nyss hemkommen från en ytterst trevlig kväll. Murder mystery night. Förra veckan fick vi kuvert med instruktioner om vem vi skulle vara, vilka kläder vi skulle bära och några rykten som i hade hört. Jag skulle vara en lokal politiker som ytligt var väldigt trevlig men som gjorde allt för att få bort den sittande senatorn från sin plats. Allt utspelade sig på ett casino med karaktärer från servitörer, till Elvis, till agenter, till journalister. Det började med mingel för att ta reda på lite mer detaljer om vissa personer, sedan blev en mördad, middag och ännu mer nystande i mordgåta. Det var så roligt att gå in en roll, försöka få fram detaljer, utpressa, muta och sprida massa rykten. Bra kväll. Men det är skönt upphöjt i tio att nu sitta i sängen och veta att snart får jag sova. Nu ska snorig näsa försvinna under åtta timmar sömn. Poff.

Mer mer mer

Och så känns allt bättre efter att ha fått prata med den brasilianska tjejen som numera bor under samma tak. Mer engelska åt folket. Och mer tacksamhet för mammor som aldrig är längre bort än ett (eller tre) telefonsamtal.

Flyg fula feber flyg!

Lugnaste helgen hittills här i England. Fredagen spenderades hemma med värdfamiljen. Lördagen fylldes av sovmorgon, sushi, lite shopping, café och film. Söndagen (idag) har bara bestått av kyrka, skype med familjen hemma och alldeles för mycket godis och tv. Känner att febern håller på att krypa in under min hud. Jag tänker  att botemedlet mot det är att se sista timmen av Notting Hill (för att peppa inför Londonvistelsen med Magda om mindre än tre veckor) och sedan en lång natt.

Eller...

... så kan man i sista minuten bestämma sig för att vara hemma och spendera kvällen tillsammans med choklad och en bok. Redman får bli en annan gång.