Ni kommer ihåg balansen va?
Balansen mellan att lyssna på andra och att lyssna på sig själv. Den balansen söker jag. När ni hittat receptet på den får ni gärna höra av er. Gärna för en vecka sedan.
Slutönskat.
Visar inlägg med etikett Den där balansen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Den där balansen. Visa alla inlägg
söndag 7 april 2013
lördag 3 november 2012
Balansen
Jag minns när jag gick på lågstadiet och min huvudsysselsättning på rasterna var att gå balansgång på staketet runt gungställningarna. Inte för att skryta, men jag var sjukt duktig. Det var inte ofta som jag ramlade ner. Annat är det idag, nu faller jag hela tiden. Det är kanske inte från lekparksstaket som jag drattar ner ifrån, utan snarare från alla mittimellan/lagom/perfekta vägar som finns i livet.
Jag menar, det är en balansgång vad vi än gör. Vi ska vara sociala, men vi ska också ha egentid med oss själva. Vi måste äta mat, men inte för mycket. Vi behöver tänka mer på andra människor runt omkring, men vi får absolut inte glömma oss själva för vem ska annars tänka på oss? Vi ska vara ärliga, men vi får inte såra någon.
Allt handlar om att väga för och emot i alla olika situationer. Det gör mig så frustrerad. Det finns inga enkla svar. Det finns ingen enkel väg att gå/tänka/välja/följa/göra. Jag känner ofta att den där balansen, som jag tror att vi bör eftersträva att hitta, är så smal och luften/världen/händelserna/valen/möjligheterna runtomkring är gigantiska. Det är som att det där mellanläget inte går att behålla. Enda gången jag är där jag egentligen ska vara, är när jag pendlar från den ena extremen till den andra. Och någon millisekund då och då kan jag ana det där är staketet under fötterna, det som håller att stå på. Men så fortsätter jag ut i luften igen och famlar mig fram utan att få fäste.
Och ibland tänker jag att det är det livet går ut på, att försöka hitta den vägen som får oss att må bra, känna att vi lever och att vi gör skillnad. Men hur lätt är det på en skala?
Jag menar, det är en balansgång vad vi än gör. Vi ska vara sociala, men vi ska också ha egentid med oss själva. Vi måste äta mat, men inte för mycket. Vi behöver tänka mer på andra människor runt omkring, men vi får absolut inte glömma oss själva för vem ska annars tänka på oss? Vi ska vara ärliga, men vi får inte såra någon.
Allt handlar om att väga för och emot i alla olika situationer. Det gör mig så frustrerad. Det finns inga enkla svar. Det finns ingen enkel väg att gå/tänka/välja/följa/göra. Jag känner ofta att den där balansen, som jag tror att vi bör eftersträva att hitta, är så smal och luften/världen/händelserna/valen/möjligheterna runtomkring är gigantiska. Det är som att det där mellanläget inte går att behålla. Enda gången jag är där jag egentligen ska vara, är när jag pendlar från den ena extremen till den andra. Och någon millisekund då och då kan jag ana det där är staketet under fötterna, det som håller att stå på. Men så fortsätter jag ut i luften igen och famlar mig fram utan att få fäste.
Och ibland tänker jag att det är det livet går ut på, att försöka hitta den vägen som får oss att må bra, känna att vi lever och att vi gör skillnad. Men hur lätt är det på en skala?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)