Varför har vi känslor?

Under grundkursen i psykologi fick vi lära oss att vi utvecklat känslor under tusentals år för att kunna överleva. Vi blir rädda för att få adrenalin och kunna reagera snabbt och hinna akta oss för ormen som vill bita oss i foten. Vi blir stressade för att få igång system i kroppen som gör oss mer skärpta så vi kan lista ut hur vi ska kunna klättra upp för trädet innan björnen hinner fram. Vi blir arga för att kunna försvara oss själva mot dem som behandlar oss illa. Vi blir glada över kramar för närhet till flocken är enda sättet att inte bli uppäten av den där björnen som sprang runt i skogen.

Men vi fick aldrig lära oss varför vi är ledsna när någon lämnar oss. Vad tjänar vår överlevnad på att vi går sönder av att mista någon? Vad tjänar vi på att sakna någon så att vi inte vet var vi ska ta vägen? Vi fick inte heller lära oss varför vi känner oss lyckliga. Vad tjänar vår överlevnad på att vi kan skratta?

Jag kan inte se att evolutionen kan svara på de frågorna. Jag tror att Gud sitter inne på svaret. Visst det kan säkerligen vara så att vi har känslor för att överleva och klara oss mot olika faror, men jag vill tror att de är till för något mer också. Jag vill tro att Gud har lagt känslor i oss för att vi ska få förstå hur han ser på världen. Han har gett oss sorgen för att vi ska få veta att något inte är som det ska. Han har gett oss glädjen och lyckan för att vi ska få ana och känna Guds tanke med världen. Godhet. Gemenskap. Kärlek.