Mission completed!!

Bryter tystnaden en snabbis. Måste bara få deklarera att jag nu har skrivit exakt tvåhundrafemtiotusenetthundrasextiosju tecken. Sextiotre scener. Jag fattar det knappt. Att jag har gjort det. För en gångs skull inte bara snackat utan faktiskt tagit tag i drömmen. Nu låter det ju som boken redan är klar och antagen av förlag, så är det ju inte. Men det känns nästan så när mitt första stora delmål är avklarat.

Nu ska jag fira med banan och chokladmuffins. Och fortsätta skriva lite. Inspirationen är här och det är ju onödigt att inte utnyttja den.

Vi hörs 2013

Nä, vet ni vad. Nu blir det jullov här. Jesus ska firas. Manusmålet ska nås. Mat ska ätas. Och sen är det livskraft. Återkommer nästa år. Då är det säkerligen panikpackning som står på agendan.

God jul och gott nytt år!

Så väldigt värt det

Alltså. Jag vet egentligen inte om jag vågar skriva det här. Men... jag ser slutet. Inte bara slutet på målet att innan nyår ha skrivit 250 000 tecken (bara 31 500 kvar), utan också på hela historien. Jag sitter för tillfället och detaljplanerar för de sista kapitlen. Fortfarande mycket kvar så klart, men det luktar starkt avslutning.

Sen väntar bara oändligt många timmar av redigering, men det är ju det jag tycker är roligast, så jag sörjer inte.

Kanske har det framgått här på bloggen, kanske inte. Men mina känslor till manuset har en tendens att svänga rätt drastiskt. Ena stunden älskar jag det, ena stunden tvivlar jag sönder, nästa stund ser jag ljuset, för att strax därefter bara vilja radera alltihop. Det tar länge att skriva, jag vill inte ens tänka på hur många timmar jag faktiskt lagt ner på det hittills. Men det är ändå så lätt värt det. Speciellt när saker faller på plats och jag inser hur allt hänger ihop. När personer som jag undrat vad de egentligen har för funktion, bara kliver fram och säger "Det här fixar jag. Jag gör så att allt går åt skogen och sen kan din älsklingshjälte komma och rädda allihop." När inspirationen faktiskt kommer och tiden försvinner när jag skriver. När jag tänker på att det faktiskt inte är helt omöjligt att jag har ett färdigredigerat manus om ett år. Då är det så väldigt värt det.

Tyvärr har jag inget vettigare att skriva för tillfället

Jag gillar att jobba natt. Därför blev jag väldigt glad när jag fick just två nattpass i helgen. Klagar ju inte precis på att få sitta och läsa böcker mer än halva natten. Baksidan är bara att dygnsrytmen blir helt snurrig. Jag som tänkte skriva hela förmiddagen imorgon. Risken är att början av dagen kommer svischa förbi för att jag inte orkar stiga upp.

Det är ungefär mitt största problem just nu. Så livet är rätt bra.

Outwitters - mitt nya beroende

Ibland lovas det saker. Ibland bryts tyvärr löftena. Som att aldrig ladda ner spel på mobilen.

Skyller allt på min brors goda övertalningsförmåga.

Hur var det med synonymkunskapen?

Titta, betrakta, beskåda, iaktta, kika, observera, skönja, urskilja, skåda, blicka, stirra, glo, blänga, glutta, kolla, flukta, granska, mönstra, snegla, spana, speja och bevittna.

Alla dessa ord finns det att välja mellan (och säkert fler), ändå väljer jag att FYRTIOSJU gånger använda 'se'. Skärpning.

Psykologprogrammet på Göteborgs universitet

Behöver jag säga något mer än att jag ler idag?

Skola eller inte skola, det är frågan.

Det känns lite som dagen före julafton, för imorgon får jag (och många andra) veta hur våren kommer se ut. Spännande.

Om omvändelse

Fritt citerat: "Omvändelse handlar mer om att vända sig till något, mindre att vända sig bort från något. Det senare kommer liksom automatiskt."

Första snögubben och allt

Det är en sån där "dagen efter". Jobbade tjugonio timmar på tre dygn i helgen, så det är kanske inte så konstigt.

Har fastnat lite i mitt skrivande. Vet inte vilken väg personerna ska gå. De har för en gångs skulle gett mig alternativ att välja mellan. Så idag skriver jag inte. Jag sorterar kläder, tar bort noppor från tjocktröjor och tänker på allt som vill tänkas på.

Det är inte bara södra Sverige som fått snö. På jobbet tog vi oss inte ens fram med rullstolen, men ut skulle vi, så vi tog rullatorn. Och även om hjulen inte ville rulla på grund av det frusna som fastnade pulsade vi glatt runt i det vita.

Lycka #124

Lycka är att komma fram till en någorlunda skottad väg.

Lycka #123

Lycka är att se den röda kassettbandspelaren stå och vänta. Minnen och hopp om att vi alla fall kommer ha en fin radio jag och Anna.

Till mig själv, nästa gång jag har en dålig skrivardag

Det är faktiskt dumt att jämföra ett utkast med färdiga böcker som redigerats otaliga gånger. Det är ju som att jämföra en lerklump med en färdig kruka.

Glädjen och faran i att läsa böcker

Nu när jag själv skriver blir jag ofta kluven när jag hittar en bra bok att läsa. Självklart blir jag glad och inspirerad, men samtidigt kommer tankarna om att jag inte kan skriva så bra. Att jag aldrig kommer lyckas få till ett manus som är tillräckligt intressant för att ett förlag skulle vilja ge ut det. Och tvivlet växer när jag läser något avsnitt från mitt utkast som känns tråkigt och dåligt formulerat. Vem skulle egentligen vilja läsa det här? Vem?

/Trött och lätt bitter tjej

Men ja, jag har täckbyxor. Det är ju för fridens kallt!

Ibland längtar man vidare mer än andra gånger. Idag saknade jag Göteborg av en sådan barnslig orsak som lokaltrafiken. Jag vet inte om det är småstadssyndrom eller norrlandssjuka, men alltid när jag åker bussar inne i en stad här uppe (oftast Piteå eller Umeå) påminns jag av den irriterade känslan av uttittelse.

Det jag menar är att folk inte verkar ha något bättre för sig än att studera den människa som närmar sig busshållplatsen. Direkt känner jag att jag valde fel mössa eller något annat töntigt. I Göteborg känner jag aldrig av det. Kanske för att folk är så vana med människor. Kanske för att det är ett öppnare klimat. Jag vet inte. Men jag vet att det ska bli trevligt att få åka spårvagn igen om en månad.

Kom till får nummer 437 innan jag började blogga

Okej, inte för att vara sån men vinter är inte min favoritårstid precis. Jag ogillar kyla, har ingen skoter som kompenserar upp detta och jag avskyr att köra bil i snörök. Dessutom har jag nu insett att vinter och skrivande inte är bästa kombinationen. Varför? Skrivande = stillasittande. Vinter = frostskadar. Om man sedan lägger till förkylning på det inser även den mindre intelligenta att energiförbrukningen inte är särskilt hög. Horisontellt läge + ingen promenad = sömnlös natt.

Andas, planera och skriv

Om vi säger så här. Igår gick det hur bra som helst att skriva. Fixade ihop 20 000 tecken. Så mycket har jag aldrig aldrig aldrig skrivit på en dag förut. Men så har jag inte heller tagit mig tiden att sitta och skriva från sju till halv fyra någon gång tidigare. Det var en mäktig känslan när jag passerat mitt mål för dagen, få gå tillbaka och tjuvläsa* lite vad jag skrivit under dagen och förvånas hur bra det faktiskt var. Jag minns hur jag tänkte att den är boken vill jag ju läsa!

Och om vi säger så här sen. Idag skrev jag bara tre meningar innan klockan var middag. Tiden har mest spenderats med att käka halstabletter och tänka på att jag ska skriva. Snacka om kontraster på dagarna. Tack och lov känner jag ingen panik, eftersom jag lovat mig själv att inte känna press och ångest inför det här. Det ska vara roligt att skriva, annars får det vara.

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på varför det gick så bra igår men inte idag? Det är ju inte som om jag har feber och känner mig dödssjuk. Min gissning är att det beror på min synopsis. Hittills har den varit rätt detaljerad så att jag vetat vad jag ska skriva, men nu har jag kommit till en punkt där allt står rätt översiktligt. "Frida går dit." Jaha? Vad ska hon göra där då?

Så planen för kvällen är att gå igenom den framtida strukturen. Och så hoppas vi att flowet är tillbaka imorgon, för sen bär det iväg till "verkligheten" igen.



*Jag försöker till största möjliga mån undvika att läsa vad jag skrivit tidigare, eftersom jag vet av erfarenhet är att jag tenderar att fastna i redigeringsloopen.

Lycka #122

Lycka är att äta palt på blåblommiga tallrikar.

Scrivener håller mig uppdaterad

Precis som för två veckor sedan, är det nu skrivande som gäller för hela slanten. Med det kommer uppstigning före sju, inget internet före klockan 16 och tidiga kvällar. Det är så lätt värt det. Speciellt när jag får belöningar genom att se hur scriveners teckenräknare blir mer och mer gul.  Jag har nu hunnit hälften av vad jag planerat att skriva innan nyår. Det finns verkligen hopp.

Mer listor till folket!

Jag erkänner. Jag älskar listor. Komihåglistor, önskelistor, drömlistor, tipslistor. Därför blev jag så glad när jag upptäckte att det publicerats en lista på debutantbloggen som handlar om att felsöka sin text. Dessutom Har Sofia Hallberg lagt till 40 egna skrivtips. Motivationskick? Stort ja!

Lycka #121

Lycka är att inte vilja sluta skriva.

Lycka #120

Lycka är att ha en bror som kommer med goda råd.

Tacksamhet

Och jag påminner mig själv om att jag har så mycket att vara tacksam över. Inte nog med att ha familj, vänner, mat och kläder, nu har även det med lägenhet löst sig. Mest troligt i alla fall. Tre rum och kök. Förstahandskontraktet påskrivet och inskickad. Det gäller bara att jag kommer in på universitet, eftersom man måste vara student för att bo där. Men några hållna tummar och en stor dos bön borde väl ge resultat?

Om du inte skriver, blir det ingen bok

Jag inser det mer och mer. Att det inte handlar om inspiration om boken ska blir klar eller inte. Det handlar om kraften att kunna motivera sig själv till att fortsätta skriva även när allting annat känns mycket roligare.

Under förra veckan, kändes det ibland som om mer än halva tiden gick åt till att pepalka mig själv. "Det spelar ingen roll om det du skriver är dåligt, huvudsaken är att du skriver." "Även om det är skit, så för det historien framåt." "Det är är ju jättebra!" "Tänk vad roligt det skulle vara att stå på bokmässan." "Skriva, Ylva, SKRIV!"

Och jag skrev.

Jag har som mål att första utkastet till romanen ska vara 500 000 tecken. Målet innan nyår är att jag ska ha skrivit 250 000 tecken. 92 548 ligger jag på i just detta nu. Det går framåt.

På debutantbloggen skrev de ett bra inlägg om det här med att sitta på fläsket och skriva.

Lägenhet i Göteborg?

Göteborgare. Jag vet att ni finns där ute. Det är i alla fall vad Google Analytics säger; att jag den senaste månaden haft 33 besök från Göteborg. Nu är det så att jag behöver er hjälp. Eller snarare; jag och Anna behöver hjälp. Vi söker lägenhet i Göteborg, helst en trea, ungefär varsomhelst bara det är lätt att ta sig in till stan.

Så, har du eller känner du någon som vill hyra ut sin lägenhet? Då är vi svaret på alla möjliga frågor! Vi är snälla och bakar kakor.

Hör av er!

Ungefär så här ser vi ut. Eller vi såg i alla fall ut så för två år sedan.

Tack till "En vän i nöden"

Hotmail menar bestämt att det skrivits en kommentar på Jag är inte bitter, sa citronen, men den syns inte här på bloggen längre. Hur som helst vill jag tacka den anonyma vännen för tips på hur man får mer gratis bildutrymme på bloggen. För er andra som också kan tänkas vara nyfikna finns länken här.

Luleå levererar

Den blåsiga staden bjöd på mycket lycka idag. Nya skor, kramar av Hanna från Hjälmared och vinst i poetry slam. När man har det så bra är det inte så hemskt att det börjar skymma redan tio över ett.

Poetry slam Luleå

Efter SM i våras sa jag att jag inte skulle tävla i Poetry slam på ett tag. "Ett tag" definierade jag då som minst ett år. Det höll inte så länge. Nu är jag och mor snart på väg upp till Luleå. Hon för att köpa nya julgardiner, jag för att hålla i en mick och läsa dikter. Håll tummarna.

Tittut, nu är jag här igen

Imorgon lämnar vi lägenheten och återgår till det verkliga (?) livet. Risken är stor att blogginläggen kommer bli lite mer frekventa. Så var på er vakt. Eller något i den stilen.

Och för de som är intresserade. Den vilda heliumballongen kan numera inte bara sitta vackert, utan också rulla runt och spela död. Med andra ord; jag har producerat mer texten än vad jag vågat förvänta mig.

Away for some days

Och för att göra det enkelt så skulle jag kunna säga så här; jag försöker gripa tag i en stor dröm just för tillfället. Den känns lite som att jaga en vild gigantisk heliumballong som hela tiden försöker smita undan. I rätt många år har den haft fritt spelrum, ungefär hela världen. Men nu har jag stängt in den i en lägenhet och jag har inte tänkt släppa ut den förrän den i alla fall kan sitta vackert. Förhoppningsvis har jag lyckats tämja den om några dagar.

Eftersom jag kommer ha rätt fullt upp med att hitta sätt att få pli på den här drömmen är risken minst sagt överhängande att bloggen kommer bli lidande. Men jag tänker att det är okej. Prioriteringar och sånt ni vet.

Och kanske för att göra det ännu enklare skulle jag kunna säga så här; jag ska skriva. Punkt.

Bakning och Bersika

För tillfället är det bakning som är min huvudsysselsättning. Igår var det choklad/citronmuffins som skapades och idag är det flarn. Gott.

Mellan sötsakerna tog jag mig en tripp till Bersika, närmare bestämt till Magda. Som traditionen bjuder är det fruktsallad och snack för hela slanten som gäller vid sådana fredagskvällar. Inte mig emot!

Jag är inte bitter, sa citronen.

Om det nu inte hade varit så att jag lyckats använda upp allt bildutrymme som blogger erbjuder, så hade jag visat hur vackert det var när jag promenerade imorse. Men nu går ju inte det och därför blir det ingen bättre uppdatering än så här, för jag är megatrött efter att ha letat snygga, varma och tillräckligt stora vinterskor utan något vettigt resultat. Jag är inte bitter.

Hej kylan!

SJ levererar. Inte ens en minut försenade var vi när tåget anlände till ett frostigt Älvsbyn i morse. Det var nästan så att jag hörde en röst säga "välkommen till vintern" när jag klev av och tog några första steg på de få snöflingorna som låg på perrongen. Kylan gnagde lite på näsan, men allt jag kunde göra var att ta sju djupa andetag och njuta av att vara tillbaka. Hemma.

Den största kraftanstängningen är att borsta tänderna

Att sitta i en soffa, vicka lite på tårna, fundera på att gå ut och springa och sedan bestämma sig för att äta mer frukost istället - det är definitionen på en dag som jag tror att alla människor borde få uppleva oftare. Baravaradag kallas det.

Alltid alltid övergångsställen i fortsättningen

Pratade med mamma på telefon för en liten stund sedan. Vi kom in på det som hände i Brighton den första veckan. Jag tror inte att jag skrivit om det här.

Det var i alla fall en sådan där regnig dag då vattnet bara vräkte ner. Jag, Annie och Frida var på väg för att köpa busskort. Det var bara en väg emellan oss och affären, en rätt stor väg med mycket trafik. Ett övergångsställe fanns lite längre bort, men då hade vi behövt gå över ännu ett för att komma dit. Så vi chansade. Jag vet egentligen inte varför, kanske var vi trötta och lata, kanske hade vi inte fattat hur fort bilarna körde i England, men vi valde att springa över vägen. Bilarna hade stannat för rött ljus så vi tänkte att det var lugnt, men det vi inte kom ihåg var vänstertrafiken. Asfalten var halkig på grund av allt regn och mitt på vägen föll jag rakt baklänges. Paniken. Jag minns hur jag tänkte: "Nej, nej, nej, det här händer inte." De två andra tjejerna tvärstannade. Två sekunder senare körde en bil förbi framför oss och först några meter längre bort lyckades bromsarna få stopp på bilen. 

Först tyckte jag det bara var pinsamt att jag hade ramlat, men sen insåg vi alla att det var tur att jag gjort det. Hade jag inte ramlat så hade vi fortsatt att springa. Och då hade vi med all säkerhet inte varit lika hela idag. Och när jag tänker tillbaka på den dagen så tror jag inte det bara var tur. Jag är övertygad om att vi hade en skyddsängel som knuffade till mig. Och jag är så tacksam, så tacksam över det.

Fötterna har ordet

Min fötter klagar då inte på att de är sysslolösa. Söndagen till ära har de fått springa en runda på Hisingen, promenera runt halva stan med en kompis, gå upp för ett berg för att kolla på utsikten, strosa runt på konstmuseumet och sedan vistas på en gudstjänst där det inte snålades med uppochståochsittaigen-procedurer. De hälsar att de nu är tacksamma över att få befinna sig i horisontellt läge.

Vad vi roar oss med

Det är härligt att äta knäckebröd och filmjölk igen, men ännu bättre är det att återigen få sitta på en hjälmaredssäng, prata om allt, ingenting och balansen med Robert, köra fel med Anna när vi är på väg till dansen i Kungälv, dansa tills tårna skriker att de vill hem och sova, se bonde söker fru, dricka julmust och njuta av att vara på göteborgsk mark. Ta livet som det kommer helt enkelt.

Lycka #119

Lycka är att få äta äkta knäckebröd med smör och ost. OCH filmjölk.

Hej, Sverige. Jag har saknat dig.

Good bye England

Av logiska skäl var gårdagen sista kvällen här. Vi gick till Wetherspoon som är vår favoritrestaurant/pub. Och så klart åt vi efterrätt. Minst sagt bra kväll.

Och idag har tårarna varit och kikat fram. Det känns som rätt beslut att åka hem, men jag kan inte förneka att det är jobbigt att säga hejdå till alla på skolan. På elva veckor hinner man börja tycka om människor rätt mycket. Väldigt mycket.

Om fem timmar går flyget till hemlandet. Vi hörs på andra sidan havet.

Omplacering

Hittills har jag varit på engelsk mark i tio och en halv vecka. Planen var sexton. Men så kom den där känslan av att inte vara på rätt plats. Den där känslan som har en tendens att sitta på ens axel och inte vilja släppa taget. Den känslan kan man ibland putta ner från axeln. Ibland återvänder den aldrig. Ibland klättrar den upp varje dag. Ibland orkar man inte knuffa hur länge som helst.

Igår skrev jag att det på torsdag (imorgon) bär av till Sverige. Men det bär inte bara av till Sverige, det flyttas tillbaka till Sverige.

Guy Fawkes Night

När jag gick ut igårkväll var det en lätt dimma av rök som låg över gatorna. Det var Guy Fawkes Night. Typ som valborgsmässoafton fast de firar att en snubbe (Guy Fawkes) misslyckades med att spränga brittiska parlamentshuset år 1605. Och det firar det med stora brasor, fyrverkerier och att bränna stora halmdockor föreställande Fawkes eller någon mer modern människa som för tillfället ogillas.

Det största firandet är i Lewes och en lärare beskrev det som en försmak av helvetet, eftersom det var så mycket eldar och kaotiskt mycket folk. Jag och Evelina valde att åka in till Hove, istället för att trängas. Vi ställde oss utanför en club och kollade in deras maffiga fyrverkeri, för att sedan gå till en pub och dricka chai te och bara prata. Mycket mysigare om ni frågar mig.

Idag har vi lyssnat på activity week presentationer hela dagen. Kanske var det syrebristen, kanske var det all information, kanske var det spänningar som släppte, men när jag kom hem var jag helt slut. Vi var ett gäng som planerat att dansa salsa inne i Brighton, men inte blev det av inte. Istället har jag försökt att packa, för på torsdag bär det i väg till Sverige.

Lycka #118

Lycka är att höra hur vattnet börjar droppa i elementen, för då vet man att värmen är nära.

Strandpromenad i Southwick

Dagarna då den blå himlen skymtat fram är inte så många, men idag efter att molnen klämt ut sig den sista droppen för morgonen passade jag på att gå ner till havet. Fast jag började ögonblicksfångandet med att ta kort på vad som möter mig när jag går ut genom dörren.

För att komma till havet måste man promenera genom ett hamnområde. Det känns rätt olagligt med alla grindar över allt, men det är hur legalt som helst.

I hamnen kan man möta en båt som man bara vill stoppa ner i fickan och ta hem. Bara för att den är så fin.

Två minuter senare är man framme vid strandpromenaden. Det ser inte mycket ut för världen.

Men havet är mycket för världen. Det ser rätt stillsamt ut på bilden nedan, men ni ska veta att idag var vågorna vilda. Trots kylan som kröp in under kläderna kunde jag inte riktigt slita mig från de hypnotiserande rörelserna.

Balansen

Jag minns när jag gick på lågstadiet och min huvudsysselsättning på rasterna var att gå balansgång på staketet runt gungställningarna. Inte för att skryta, men jag var sjukt duktig. Det var inte ofta som jag ramlade ner. Annat är det idag, nu faller jag hela tiden. Det är kanske inte från lekparksstaket som jag drattar ner ifrån, utan snarare från alla mittimellan/lagom/perfekta vägar som finns i livet.

Jag menar, det är en balansgång vad vi än gör. Vi ska vara sociala, men vi ska också ha egentid med oss själva. Vi måste äta mat, men inte för mycket. Vi behöver tänka mer på andra människor runt omkring, men vi får absolut inte glömma oss själva för vem ska annars tänka på oss? Vi ska vara ärliga, men vi får inte såra någon.

Allt handlar om att väga för och emot i alla olika situationer. Det gör mig så frustrerad. Det finns inga enkla svar. Det finns ingen enkel väg att gå/tänka/välja/följa/göra. Jag känner ofta att den där balansen, som jag tror att vi bör eftersträva att hitta, är så smal och luften/världen/händelserna/valen/möjligheterna runtomkring är gigantiska. Det är som att det där mellanläget inte går att behålla. Enda gången jag är där jag egentligen ska vara, är när jag pendlar från den ena extremen till den andra. Och någon millisekund då och då kan jag ana det där är staketet under fötterna, det som håller att stå på. Men så fortsätter jag ut i luften igen och famlar mig fram utan att få fäste.

Och ibland tänker jag att det är det livet går ut på, att försöka hitta den vägen som får oss att må bra, känna att vi lever och att vi gör skillnad. Men hur lätt är det på en skala?

På topplistan i minnesarkivet

Igår var en sån där dag som jag bara vill bevara längst in i hjärtat och plocka fram då och då för att få livsglädjetillskott. Det var en sån där dag som startade med "hej jag bryr mig om dig"-samtal i skolans hall innan lektionerna började, som fortsatte med förberedelse för vikingapresentationen och som avslutades med AmericanDinerhamburgare, småbarnsfasoner i form av övning i fällteknik och helt enkelt häng med ett bra gäng. Det var en sån där dag då till och med störtregn och hagel på vägen hem skapade tacksamhetsryckningar.

Den lyckade gårdagen firades idag med innanväckarklockanvakning, kvarstanning i sängen och filosoferande över allt, ingenting och lite till.

Lycka #117

Lycka är att skratta tills magen får ont och sen skratta lite till.

X antal meningar rikare

Och så var det den där värdheten i att inspireras av sina klasskompisar och börja dagen med något som man vill prioritera. Som skrivandet. Inte för att det blev supermycket skrivet efter att alarmet skrällt fyrtiofem minuter tidigare än vanligt. Men det blev betydligt mer skrivit än om jag hade fortsatt att sova. Så jag får vara nöjd och glad.

Andas i frid igen

Vi virar halsduken tätare, ökar takten på stegen, hoppar på stället i väntan på bussen, klamrar oss fast vid paraplyet som krumbuktar sig ut och in redan vid lukten av vindpust och viskar att nu är hösten här. Det viskar vi med ett leende, för vindar har vänt och det går att framtidshoppas.

Nu får det bli som det blir

Det där beslutet
som ibland bara måste tas
utan försäkran

är kanske vägen till större leenden

Lycka #116

Lycka är att hitta en bokaffär med fyra våningar och som bara har framme ett exemplar av varje faktabok för att så många titlar som möjligt ska få plats.

Behöver jag säga mer?

Matosluktande kläder. Helt seriöst så ligger det på min topptiolista på saker som kan förstöra en dag.

Dublin - vi är vikingar på spåren!

Ännu en huvudstad i bilder. Jag gillade Dublin. Jag gillade att gatorna var breda, att det var broar överallt, att det var livemusik där vi åt middag, att man kunde köpa godistefat och att vi hade så trevligt tillsammans.

Resan är del av kursen som vi läser. Vi har haft en vecka då vi fått resa vart vi vill i Storbritannien och göra lite research om vad som föll oss i smaken. Vi valde vikingar. (Dublin är den största vikingastaden utanför Skandinavien.)

En dag besökte vi Dublinia. Där kunde man klä ut sig till vikingar. Sånt gillar vi.

Värd söndag

Och ibland förstår man inte vad det är som gör att vissa dagar blir annorlundare/längre/bättre/skönare än andra. Ibland kan man ana. Som idag; att vakna tidigt, springa längs med havet, skriva 1100 ord, äta gott, såsa på med allt och inget, njuta av en bra bok, skypa med Äniläna och mor, och annars inte prata med någon annan än katten.

London med Magda

Nu är dags för bilder! Dock var jag inte i mitt fotoesse, men några minnen fastnade allt.

Första dagen var vi i Notting Hill och överväldigades av marknaden där. Den tog aldrig slut. När jag har en egen lägenhet ska jag återvända dit. De hade ju blommiga pottor, stora världskartor från tidigt 1900-tal och massvis med kläder.

Magda hittade fin fin klänning.

Framför så där färgglada hus kan man inte annat än att låtsas att man är coolare än man är.

Fast Magda är faktiskt så cool som hon ser ut.

Vi bestämde att om man är i London får man lyxa till det och äta Jamie Oliver mat. Och glass till efterrätt.

 Andra dagen var det Dans le Noir som var den stora höjd punkten. Det är en restaurang som inte är som alla andra. Med ljusblå fasad ser den inte ut mycket för världen, men bakom dörrarna är det en verkligt annorlunda upplevelse som finns.

 

Jag låter följande bild förklara upplevelsen. 

 

Vi åt alltså i mörker. Totalt mörker. Hur mycket vi än försökte se maten vi åt så gick det inte. Servitrisen var blind och ledde in oss på led. Jag hade valt överraskningsmeny så jag hade ingen aning om vad jag åt. När vi kom ut i ljuset igen fick jag reda på att jag bland nötkött och hjort, hade ätit krokodil. Det händer verkligen inte varje dag.


Annat som vi gjorde men som inte hamnade på bild; stressletade en bio, spontangick på en gudstjänst, skyndade runt på brittiska museumet och såg Rembrandt och van Gogh och sådana där konstnärshöjdre, vi lärde oss hitta i tunnelbanesystemet, såg lejonkungen och åt gott hela hela tiden. 

Och så avslutar vi den lilla bildvisningen med en äkta londonturistbild. 

 

Klag klag klag

Det dumma med nätter att ingen är vaken så att man kan få klaga. Tur att jag har blogg då, just nu vikarierande som klagomur.

Magen alltså. Det gör ont hela tiden, speciellt när jag ligger ner. Så i skrivande stund har jag pallat upp mig själv med böcker under så många kuddar jag kunde hitta. Dock vet jag inte hur jag ska lyckas somna. Det är så frustrerande att se hur klockan bara blir senare och senare och aldrig känna att värken lättar.

Fördelen med nätter är att man har gott om tid att googla. 100 kronor på att jag lyckats få magkatarr. Jag vet en tjej som ska till apoteket i morgon och bara äta snälla saker. Och ringa mamma för tips.

Nattskriverier

Jomen då, varför sova när man kan sitta uppe och ha ont i magen?

Förutom min fight med the stomach så har jag, Lisa och Annie haft en riktig trevlig dag tillsammans. Först lite jobb med vikingapresentationen, sedan cafesittning för hela slanten. Tänk att pratstunder i timmar kan göra en så glad.

Sedan konstaterar jag att det bara är sju veckor kvar av englandsvistelsen. Ärligt så känns det inte så hemskt. Jag har det väldigt bra här och är tacksam för alla nya vänner jag fått här, men jag ser verkligen framemot att träffa familj och vänner i Sverige igen och få lite vardagsliv.

Lycka #115

Lycka är att, efter en härlig vecka i huvudstäder, få komma tillbaka till gator som är välbekanta.

Första dagen i Dublin

Dublin. En stad med 1,5 miljon människor, många broar och helt okej väder.

Igår träffades alla svenskar och åt på en äkta irländsk pub som bjöd på bra livemusik. Än så länge har vi det toppen.

Byter snart huvudstad

Jag och Magda har nu avslutat den sista dagen i London. Finns mycket att skriva om, men inte tiden. Inte heller tangenterna. Drygt att leta ord som inte har de sista delarna i alfabetet i sig. Vi tar det en annan dag helt enkelt.

Imorgon far en av oss (Magda) till Sverige, en annan (jag) till Dublin. See you in the future.

London dag 2

Bristen på uppdatering beror på något så roligt som att Magda är på engelsk mark och gör mig leende. Idag har vi shoppat loooose på Notting Hills marknad, ätit på Jamie Oliver's restaurang och sett lejonkungen. Vi är nu apatrötta, som Magda brukar säga.

Lycka #114

Lycka är att skriva och bli skriven till.

Deal?

Och så kan man komma överens om att den som uppfinner en on/off-knapp till hjärnan ska få nobelpriset.

Ylva med y, tack.

"Du har många namn, du får heta många saker. Alla väljer ord efter egna smaker." - Kristen barnsång som jag kom att tänka på. För tillfället passar de orden rätt bra in på mig.

Men i fredags fick jag nog. Jag och Madde var på Starbucks och fikade. När man beställer där så frågar de ju efter ens namn. Jag har varit där tidigare också och då fick jag först stava mitt namn två gånger och sedan när jag skulle hämta fikat säga mitt namn mycket tydligt och sakta. Så i fredags gjorde jag det lätt för mig och kallade mig för Anna. Mycket mer Englandsvänligt namn.

I fredags var vi också ute och åt superhöga hamburgare. Igår passade jag på att springa när det var fint väder, försökte översätta lite dikter när det haglade och på kvällen var vi fyra stycken som åkte in till Brighton till en Comedy Club. Jag fattade inte hälften av vad komikerna sa, dels för att det pratade galet snabbt och dels för att de skämtade om en hel del engelska människor som vi svenskar inte har någon aning om vilka de är. Men det var trevligt i alla fall.

Adjöken
/Ilva/Ölva/Ulva/Jolva/Anna

Livet rullar på här i England

Det regnar lite då och då, vi har rätt mycket läxor, ibland glömmer vi id-kort så vi inte kommer in på salsa cluben men då äter vi efterrätt på restaurang istället, jag räknar ned tills jag får träffa Magda, planerar inför activity week då jag, Annie och Lisa ska till Dublin och bli klokare om vikingar, äter alldeles för mycket godis gör jag visst också och mitt ibland allt annat skickas anmälan till universitet in.

Och så drömmer jag mig bort till en liten stuga vid havet där det bara är en dator utan internetuppkoppling och fiskmåsarna som håller mig sällskap. Men allt har väl sin tid. Får vi hoppas.

Billigaste frisören i stan

Någon gång måste ju vara den första, tänkte hon och klippte sig själv.

En förkyld lördag

Ibland känns det som den här Brightonvistelsen lär mig mer om mig själv än om det engelska språket.

Murder Mystery Night at Loxdale

Nyss hemkommen från en ytterst trevlig kväll. Murder mystery night. Förra veckan fick vi kuvert med instruktioner om vem vi skulle vara, vilka kläder vi skulle bära och några rykten som i hade hört. Jag skulle vara en lokal politiker som ytligt var väldigt trevlig men som gjorde allt för att få bort den sittande senatorn från sin plats. Allt utspelade sig på ett casino med karaktärer från servitörer, till Elvis, till agenter, till journalister. Det började med mingel för att ta reda på lite mer detaljer om vissa personer, sedan blev en mördad, middag och ännu mer nystande i mordgåta. Det var så roligt att gå in en roll, försöka få fram detaljer, utpressa, muta och sprida massa rykten. Bra kväll. Men det är skönt upphöjt i tio att nu sitta i sängen och veta att snart får jag sova. Nu ska snorig näsa försvinna under åtta timmar sömn. Poff.

Mer mer mer

Och så känns allt bättre efter att ha fått prata med den brasilianska tjejen som numera bor under samma tak. Mer engelska åt folket. Och mer tacksamhet för mammor som aldrig är längre bort än ett (eller tre) telefonsamtal.

Låt bli eller var stolt

så var det de där liven igen
som kunde vara oändligt olika
och samtidigt befinna sig under samma regn

hon frågade sig
om det skulle klassas som en dygd
att anpassa sig
eller om det var ett ypperligt tillfälle
att utveckla rakrygghet

svaret berodde på vem som förstod
och hon valde att inte låta alla
uttrycka sin åsikt

Flyg fula feber flyg!

Lugnaste helgen hittills här i England. Fredagen spenderades hemma med värdfamiljen. Lördagen fylldes av sovmorgon, sushi, lite shopping, café och film. Söndagen (idag) har bara bestått av kyrka, skype med familjen hemma och alldeles för mycket godis och tv. Känner att febern håller på att krypa in under min hud. Jag tänker  att botemedlet mot det är att se sista timmen av Notting Hill (för att peppa inför Londonvistelsen med Magda om mindre än tre veckor) och sedan en lång natt.

Beroende på vilken värld hon pratade om

och hon insåg att ingenting var självklart
men vissa saker var svårare att leva utan

Eller...

... så kan man i sista minuten bestämma sig för att vara hemma och spendera kvällen tillsammans med choklad och en bok. Redman får bli en annan gång.

Spindlarnas skola

Jag vet inte om jag skrivit om att det är onormalt mycket spindlar på skolan. Tidigare när vi satt ute på gården och åt lunch, då fick man typ varje gång plocka bort tre spindlar från bordsgrannens hår. Det är inte lika många inomhus. Tack och lov.

Idag, precis som alla andra torsdagar, hade vi kort information om kommande vecka i rum 2. Jag satt och lyssnade på rektorn när folk bakom mig började skrika. Jag vände mig om för att se vad som orsakat all uppståndelse, men folk skrek (okej kanske inte skrek, men sa med lätt panik i rösten) att jag skulle sitta still. Plötsligt kände jag ett slag på axeln. Jag såg aldrig spindeln som fick lämna detta jordeliv, men utifrån styrkan på slaget (och sedan storleken på pölen av utkletade spindelinälvor) gissar jag att den var rätt stor. I alla fall fick jag min dos av adrenalin (eller någon annan fin substans som gör att hjärtat hoppar ut ur bröstet).

Förutom det har jag nu flyttat upp en våning. Större rum, skrivbord, finare utsikt, närmare badrummet och tv. Enda nackdelen är att jag inte är lika nära värdfamiljen. Men jag får väl ta boken och gå ner till vardagsrummet och läsa där någon dag.

Nu ska jag snart i väg till St Peter's church. Det vankas student party. Och bäst av allt; Matt Redman håller i lovsången. Det kanske inte säger så mycket, men det är han som har skrivit sånger som; "Blessed be your namn", "Än en gång" och "Hjärtats lovsång". (Det är nu ni ska säga "ooooh".)

Over and out.

Lycka #113

Lycka är att hitta människor som förstår en.

Salsa, sömn och café

Bugg. Denna fantastiska dans. Jag har haft abstinensbesvär. Men i tisdags minskade symtomen drastiskt när jag, Annie och Rebecca spenderade kvällen på en salsa club inne i Brighton. Två timmars intensiv (!!) kurs och sedan öppet dansgolv. Det var svårt, men otroligt roligt. Dans har en tendens att göra så att man inte kan tänka på något annat än på vilken fot som det nu var som skulle lyftas. Jag gillar det, att få den där pausen från alla tankar ibland. Kvällen höjdes ännu mer när en lite äldre fransman bjöd upp mig och till min förvåning började dansa bugg. Glad tjej. Däremot blev det en rätt sen kväll, så idag har det varit aningen kämpigt att hålla ögonen öppna.

Eftersom vi nu är inne på vår femte vecka så har vi bytt några ämnen, istället för literature och speaking, har jag nu writing och Britain and environment. Speciellt writing är uppskattat från min sida. Environmenttjosandet var också helt okej, om jag bara inte varit så trött. Sömnbristen botade jag med att sova en timme efter skolan, så jag hade lite krafter till internationella caféet ikväll.

"Prova-på-nya-grejer-gänget i väntan på att gudstjänsten skulle börja i söndags.

God natt!

St Peter's Brighton

Utifrån såg St Peter's ut att vara en "klassisk" kyrka, med kyrktorn, fönster i olika färger och massor av dörrar att gå in genom. Men det var ingen vanlig kyrka när vi gick in. Vi möttes direkt av människor som hälsade oss välkomna, en tjej presenterade oss för några andra tjejer som vi sedan pratade ett tag med. Vi drack te och sedan, en halvtimme senare, drog mötet igång. Det var inte en enda kyrkbänk i hela kyrkan, utan nästan alla satt på små kuddar direkt på golvet. Jag blev så glad när lovsången drog igång, för den var riktigt bra. TEJP-kvalité, för er som varit där. Efter gudstjänsten serverades det pizza i the hall, för alla studenter (vilket i princip var 97% av alla som var där). Bra kväll.

Devil's Dyke och Seven Sisters

Devil's Dyke

Om Devil's Dyke var fint (fantastisk utsikt), då var Seven Sisters häftigt och vackert. Jag, Annie och Lisa lyckades igår pricka in sista dagen av solsken innan regnet invaderade England. Vi kunde till och med sitta på stranden och känna ansiktet bränna när vi kom hem igen.

Tyvärr lyckades jag inte fånga det så bra med kameran, men det ska i alla fall vara sju stycken kullar (efter varandra) som alla har så här tvära klippor mot havet.

Någon som sa höga klippor?

Förövrigt så pratade i om att det inte var sådant här landskap som vi förväntade oss här i England. Det här kändes mer som Italien eller Grekland. Dock fick vi nog av Italien under bussresan till Seven sisters. En hel skolklass med högljudda, och då menar jag verkligen högljudda, italienare åkte i samma buss. Jag satt bara och väntade på att huvudvärken skulle uppenbara sig. Busschauffören stannade till och med för att säga till dem att de måste dämpa sig.

Idag blev det en ordentlig sovmorgon. Välbehövligt. Ikväll ska jag och några till på gudstjänst i Brighton. Jag hittade ännu en ny kyrka som verkade lovande. Tydligen många studenter. Denna gång är det en anglikansk kyrka, istället för baptistisk som jag gått till tidigare. Det blir kul att se hur det är.

Adjöken. 

Tråkigt onödigt vetande

Fjärde skolveckan är nu över. Det är galet hur snabbt tiden går. Idag var första dagen som jag tog mig tiden att fara ut och springa. Det gick rätt bra i början, tills jag kom upp till kullarna, då fanns det inget annat alternativ än att sätta sig ner och njuta av utsikten. Och så var den springturen förstörd. Men jag njöt. Njöt.

Ikväll är det bio inne i Brighton som gäller. Som med mycket annat så är det billigare här än i Sverige. 6,60 pund betalar vi, vilket är ungefär 70 kronor. Och apropå billigt, förra veckan köpte jag två par vanliga fingervantar för 1 pund. Jag är numera en glad tjej som inte behöver frysa om fingrarna när hon går till skolan.

Svävande människa #3

Jag fascineras, okej?

Svävande människa #2

London. 

 

Ole dole doff

Och så var det återigen alla dessa framtider att välja mellan.

Brighton beach

En och en halv vecka sedan. Sommarvärme. Strand. Observera stenstrand.

Symaskinsfantastens paradis

Varför ha kläder i skyltfönstret när man kan ha hur många gamla symaskiner som helst?

Loxdale Centre - the Swedish Folk High School

Stressresan till London

London med skolan, en och en halv vecka sedan. Dinosaurier. Flådd kamel. Annie och dino. Ylva och Big Ben. Annie och Ylva. Fina flickor på italiensk restaurang.

Jag är imponerad över hur glada alla ser ut, trots att klockan är halv tre när kortet tas och vi inte hunnit äta något sen frukost. För inte kan man slösa tid på att äta lunch när man kan kolla in dinosaurieskelett och gå en stresstur genom London i värme? Tydligen inte.