Hej Gud! Vi behöver dig.

På riktigt. När ska vi lägga ner vårt kämpande och bara inse att vi inte kan bli perfekta?

Ni vet.

Ni vet. Livet. Som man skulle kunna blogga om, det rullar på. Jag är tillbaka från en vecka uppe i norr. En vecka med förskoleobservationer, promenader på is, sommardrömmar med Magda, konfaplanering och massvis med stickning.

Ni vet. Poesin. Som man skulle kunna önska kom flödande hela tiden. Den kan man lyssna på när man inte skriver. Idag var det vårfinal i poetry slam och min klasskompis Siri vann. Inte alls oväntat om jag får säga det själv. Hon är oerhört duktig. En mening som kommer bo med mig i några timmar var skriven av en tysk poet som också tävlade: "Min svenska har ingen barndom."

Ni vet. Tankarna. Som man ibland vill stänga in, låsa om och sedan svälja nyckeln och i andra stunden bara vill skriva ner så att hela världen får höra vad som färdas genom nervcellerna. Och att hitta något där mittemellan.

Ni vet. Balansen. Som man alltid kommer att sträva efter, men som ändå kanske inte är det optimala.

Ni vet. Allt det där.

Orsakerna till tystnaden

Plugg och vackert väder.

Referat från helgen

Har hunnit vara hemma i norr i helgen. Så värt att få träffa familjen och vänner. Höjdpunkten var lördagskvällen, då det var 30-talsfest för volontärledare. Sjukt god mat, tävlingar, prat, dans och andakt. Fick nöjet att tillsammans med Jonas både ha en liten dansuppvisning och sedan lära ut bugg till alla som var där. Skojsigt, minst sagt.

Resan ner gick bra, förutom att en kille i kupén blir åksjuk och det hela slutade i en kräkincident. Men det är sånt som händer. Mår man illa, så mår man illa. 

Och nu är jag tillbaka i studentlivet. Mycket plugg. Vi läser om utvecklingspsykologi. Anknytningsteorin är den mest intressanta. Bara så att ni vet. Hejdå.