En psykologikompis frågade hur jag ens började tänka på det där med känslor som jag skrev om i föregående inlägg. Vår konversation såg ungefär ut så här:
Jag: Jag började tänka på varför jag kände som jag gjort, typ lite missnöje
med livet och mig själv. Och jag insåg att det var Guds sätt att säga till mig att det
kanske inte är som det ska vara.
Kompis: Men du vet inte vad som känns fel i livet då?
Jag: Jo, jag tror nog att jag behöver se över vad jag prioriterar i mitt liv. Se över vem jag vill vara och börja leva efter det.
Kompis: Så Ylva har en liten identitetskris?
Jag: Haha, ja det skulle man nog kunna kalla det för. Eller snarare identitetsutvärdering.
Och frågorna jag ställer mig är:
- Är jag den jag vill vara?
- Lever jag det liv jag vill leva?
- Om jag fortsätter i den här riktningen, kommer jag dit jag vill då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar