Pratade med mamma på telefon för en liten stund sedan. Vi kom in på det som hände i Brighton den första veckan. Jag tror inte att jag skrivit om det här.
Det var i alla fall en sådan där regnig dag då vattnet bara vräkte ner. Jag, Annie och Frida var på väg för att köpa busskort. Det var bara en väg emellan oss och affären, en rätt stor väg med mycket trafik. Ett övergångsställe fanns lite längre bort, men då hade vi behövt gå över ännu ett för att komma dit. Så vi chansade. Jag vet egentligen inte varför, kanske var vi trötta och lata, kanske hade vi inte fattat hur fort bilarna körde i England, men vi valde att springa över vägen. Bilarna hade stannat för rött ljus så vi tänkte att det var lugnt, men det vi inte kom ihåg var vänstertrafiken. Asfalten var halkig på grund av allt regn och mitt på vägen föll jag rakt baklänges. Paniken. Jag minns hur jag tänkte: "Nej, nej, nej, det här händer inte." De två andra tjejerna tvärstannade. Två sekunder senare körde en bil förbi framför oss och först några meter längre bort lyckades bromsarna få stopp på bilen.
Först tyckte jag det bara var pinsamt att jag hade ramlat, men sen insåg vi alla att det var tur att jag gjort det. Hade jag inte ramlat så hade vi fortsatt att springa. Och då hade vi med all säkerhet inte varit lika hela idag. Och när jag tänker tillbaka på den dagen så tror jag inte det bara var tur. Jag är övertygad om att vi hade en skyddsängel som knuffade till mig. Och jag är så tacksam, så tacksam över det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar