Alltså. Jag vet egentligen inte om jag vågar skriva det här. Men... jag ser slutet. Inte bara slutet på målet att innan nyår ha skrivit 250 000 tecken (bara 31 500 kvar), utan också på hela historien. Jag sitter för tillfället och detaljplanerar för de sista kapitlen. Fortfarande mycket kvar så klart, men det luktar starkt avslutning.
Sen väntar bara oändligt många timmar av redigering, men det är ju det jag tycker är roligast, så jag sörjer inte.
Kanske har det framgått här på bloggen, kanske inte. Men mina känslor till manuset har en tendens att svänga rätt drastiskt. Ena stunden älskar jag det, ena stunden tvivlar jag sönder, nästa stund ser jag ljuset, för att strax därefter bara vilja radera alltihop. Det tar länge att skriva, jag vill inte ens tänka på hur många timmar jag faktiskt lagt ner på det hittills. Men det är ändå så lätt värt det. Speciellt när saker faller på plats och jag inser hur allt hänger ihop. När personer som jag undrat vad de egentligen har för funktion, bara kliver fram och säger "Det här fixar jag. Jag gör så att allt går åt skogen och sen kan din älsklingshjälte komma och rädda allihop." När inspirationen faktiskt kommer och tiden försvinner när jag skriver. När jag tänker på att det faktiskt inte är helt omöjligt att jag har ett färdigredigerat manus om ett år. Då är det så väldigt värt det.
Ja, jag menade verkligen inte att det var sämre än Solbacken, för det tycker jag inte alls :) Ursäkta om det lät så!
SvaraRaderaNej, än är jag inte helt klar. Jag kom på att det skulle vara bra att även skriva ur en annan persons synvinkel, så nu håller jag på med det. Men det närmar sig slutet! Jag ser att det går bra för dig med, vad roligt! :) Och vad skönt att höra att det finns fler som har humörsvängningar angående sin bok. Har haft en period då jag mest hade lust att aldrig mer öppna dokumentet. Men då jag gör det som projektarbete har jag inte så mycket val (vilket är väldigt bra för motivationen). Och det är ju en sån härlig känsla när allt ibland bara faller på plats! :)