That's why I sleep so well

Och när jag ändå har internet så får ni se tre bilder från rummet som jag bor i. Min nuvarande värdmamma berättade stolt att det var ikeasäng.

'Y' är tydligen inte så lätt

På flyget hit satt jag och Annie och pratade om hur vi trodde att våra namn skulle uttalas här i England. Vi kom fram till att mitt förnamn nog inte var det enklaste, men jag trodde verkligen inte att det skulle vara så här svårt för britter att säga det. Utdrag ur ett normalt upprop:

- Ölva, Ööölva Andersson?
- Yes.
- Was it right? How do you say it?
- Ylva.
- Ulva?
- Ylva.
- Iiilva.

Och så nickar jag och ler. Det får duga.

Tredje dagen i Brighton

Det är nu tredje dagen i England. Jag har inte tillgång till internet där jag bor för tillfället, men på lördag flyttar jag till min riktiga värdfamilj och då blir det bättre uppdatering här på bloggen. Men det jag hinner skriva nu i väntan på första lektionen är att det känns bra. Väldigt bra till och med. Förvånansvärt bra. Maten är okej. Värddamen är pratglad. Skolan verkar seriös men med stort fokus på att vi ska ha det trevligt. Och klasskompisarna kan jag verkligen inte klaga på. Ändå kunde jag inte hålla tillbaka tårarna när jag ringde hem igår. Men med trötthet i kombination med att alla människor jag verkligen tycker om är i ett annat land som känns väldigt långt borta just nu, är det kanske inte så konstigt att tårkanalerna öppnas några minuter. Hoppas att alla som läser det här har det bra. Var ni än befinner er.

Snart snart på väg

Igårkväll blev det panikompackning då en övervikt upptäcktes just innan sänggående. I samma veva la dragkedjan till väskan av. Och nu är flyget försenat. Visst är vi överens om att inte kalla det för en bra start?

Ännu en sinnesstämning värd att nämna

Känslan som infinner sig när man vet att man måste sova prick nu, eftersom klockan kommer att ringa om ynka fem timmar och tio minuter. Den känslan heter på ren svenska: klarvaken.

Det är jag och hundägarna som är ute

Helt okej utsikt på den sista morgonpromenaden i Sverige på några månader.

Det var den näst sista dagen

Nervositeten har inte anlänt än. Vilket förvånar mig. Peppen inför det kommande äventyret håller sig också på avstånd. Men som både jag och Pauline pratade om medan vi åt tacos och som jag och Karro konstaterade under en fika idag, så behöver man kanske inte alltid känna att allt som man gör är jätteroligt. Efter hjämaredsåret är det liksom rätt svårt att få en bättre tid. Kanske får vi börja vänja oss vid att saker bara är just okej ibland. Allt behöver faktiskt inte vara supermegadunderkul jämt.

Men sen, precis som jag säger till alla jag pratar med, det kommer säkert bli väldigt trevligt i England när jag väl är där. Men i just denna stund hade jag lätt kunnat stanna kvar här bland spårvagnarna och det svenska språket.

Och än har tiden inte kommit i mål

De senaste dagarna har cyklat marathon och jag har bara följt med i vinddraget. Ibland har jag tagit en paus, ätit av korvstroganoffen som aldrig ville ta slut, pratat med en ny granne (även om vi bara var det i några dagar), fått telefonsamtal från en vän i norr och plockat björnbär under en promenad, sedan har tiden trampat i väg igen.

Jag är nu helt utflyttad och sover hos Äniläna och hennes familj. De är så fantastiska, låter mig fylla deras garage med mina banankartonger och äta av det som finns i kylskåp och skafferi. Att jag tycker om dem så mycket gör ju inte saken sämre precis.

Två dagar kvar. 

Lycka #110

Lycka är att få ha oväntat men värt och trevligt samtal vid köksbordet.

Åtta dagar kvar i Sverige

Ena dagen gör jag ingenting vettigt förutom att laga korvstroganoff, en annan dag fylls tiden upp av att äta och promenera runt stan med en smålänningsvän, välbehövlig pratstund hos Sofia och övernattning hos Anna. Som sedan övergår till en dag med gudstjänst, körning av de första flyttlådorna (mina älskade banankartonger), samtal till familjen i Brighton och nu snart bugg. Ibland hade jag kunnat önska att livet hade ett inbyggt balanssystem, som fick dagarna att blir lite mer jämna i aktivitetsnivå. Men det är kanske det vi ska ha almanackan till.

Angående familjen i Brighton så verkade han jag pratade med väldigt väldigt trevlig. Han berättade bland annat att måndagen vi kommer är en "bankday", jag förstod det som att det betyder att dagen är som en söndag. Vilket då skulle innebära att det är sjukt mycket folk inne i London och att tågen kommer gå lite sämre. Så han tipsade om en annan färdväg än vad jag och Annie hade planerat. Värt att få tips från någon som har koll. Men jag ska mejla honom och dubbelchecka. Jag litar inte riktigt på min engelska än.

Nu ska jag försöka andas lite och byta om till dansvänliga kläder. Här ska kjolar snurras!

Familjen i Brighton

Nu har jag äntligen fått reda på vilka jag ska bo hos i Brighton. Det verkar som en fin familj. Mamma, pappa, tonårsdotter, katt, piano och 25 minuters promenad till skolan. Perfekt om ni frågar mig. Ska bara samla på mig mod och ringa dem ikväll.

Svävande människa

Jag överlevde och fick träffa min syster. Dessutom gick jag förbi två spännande människor på väg tillbaka till centralen. Den som kan förklara hur de gör... den bjuder jag på en piggelin nästa gång vi ses.

Sostotocockokhohololmom

I skrivande stund sitter jag på en parkbänk någonstans i huvudstaden. Tågresan hit gick bra. Träffade tre kändisar att både dricka te och kliva av tåget med. Sånt blir jag glad av.

Målet för dagen är att träffa syster och sedan ta mig till Göteborg. Förhoppningsvis ska jag lyckas göra det utan allt för stora komplikationer. Det jag är mest rädd för är att bli överkörd av någon stressad cyklist. Varför finns det inte hastighetsbegränsningar för dem också?

Sista natten

Kanske borde jag skriva något avskedsaktigt här. Beskriva hur annorlunda det känns att lägga sig i sängen och veta att detta är sista natten i Blåsmark på flera månader. Kanske hade jag skrivit det om det vore sant.

Det känns som en helt vanlig kväll. Punkt.

Emma och Ylva

Du ska hålla det du lovar. Det får vi lära oss på dagis. Ändå kan det vara så svårt. Men här kommer i alla fall något jag lovat. Några bilder från min och Emmas fotosession tidigare i sommar.