En liten stund med Jesus

"En liten stund med Jesus, och hjärtats oro flyr,
och blicken vändes åter från jordens små bestyr
till livets verkligheter, de ting som ej förgås
när himlarna och jorden av sin förvandling nås."
- Tredje versen ur psalm 207 En liten stund med Jesus

Jag kom nyss hem från bönegruppen och det är precis så det var; att jag fick flytta fokus från alla möjliga tankar till Gud som är så mycket större. Tänk att det räcker med en liten stund med Jesus för att det ska ske.

Förövrigt blir jag mer och mer tacksam över att ha fyra andra människor att träffa varannan måndag. Att äta tillsammans, berätta om livet, läsa Bibeln, diskutera, sjunga och be. Värt helt enkelt.

Ett livstecken

Någon säger att tiden inte går snabbt, den bara är. Men i sådana fall är tiden per definition hastighet. Jag som knappt hunnit börja min termin här i Göteborg, får sommarlov om tre veckor. Helt galet. Men innan dess ska vänner gifta sig och fördjupningsarbete skrivas. Förhoppningsvis blir det någon dans i sommarkvällen också.

En av sista tidens frustrationen har varit att jag kommer på mig själv med att göra saker jag inte vill göra. Och de saker jag faktiskt vill göra, de gör jag inte. Någon som känner igen sig? (Jag vet att Paulus i alla fall hade samma besvär.) MEN idag gjorde jag något som jag pratat om i flera månader, jag satte mig vid Härlanda tjärn och pluggade. I en och en halv timme satt jag i solen och den varma blåsten och läste artiklar om flerspråkighet och identitet (som mitt fördjupningsarbete ska handla om). Så värt.

Jag skyller på publiken, men jag kanske inte var rolig?

Kanske ska jag skriva något om igår. Om den efterlängtade poesiläsningen. Den gick som den skulle. Jag svimmade inte. Jag höll tiden. Publiken applåderade. Dock var de lite svårflörtade. Det var inte mycket som fick dem att dra på smilbanden, än mindre att skratta. Tänk att det kan skilja så mycket från publik till publik.

Nu är jag i alla fall snart framme i Stockholm, där färdsätt ska bytas från tåg till flyg. Det vankas konfahelg i Piteå. Så det väl dags för mig att fortsätta lära mig alla femtioåtta namnen (eller hur många de nu var igen.) Adjöken.

Lycka #133?

(O)lycka är att ställa väckarklockan på 04.45. Om ni mot förmodan inte skulle veta det.

Lycka #132

Lycka är att få gå under ett paraply tillsammans med en vän och prata finlandssvenska.

De där dikterna som aldrig uttalats högt förut

Tillsammans med febern och Norah Jones har jag suttit och skrivit på mellansnacket till torsdagens poesiuppträdande. Det känns som det var evigheter sedan jag höll på med poesin, trots att det bara var några månader sedan jag tävlade i Luleå. Hur som helst påminns jag om vilken makt ord har. Någon gång för länge sedan skrev jag detta:

"Och det handlar om hur ord
kan gripa tag i ens andning
och inte släppa greppet
förrän budskapet verkligen nått fram"

Det är så det känns just nu.

Och det känns så fruktansvärt roligt att få hela 30 (t r e t t i o ! !) minuter att spendera hur jag vill. Läsa vad jag vill. Utan kravet att behöva vara rolig. Utan någon jury som ger poäng. Så jag passar på. De där dikterna som alltid varit för korta för att tävla med i poetry slam ska få liv. Kanske ses vi där?

Varför just idag?!

När man sitter på en försenad spårvagn påväg till en redovisning, får man sannerligen öva tålamodet och att inte få panik över saker man inte kan ändra på.

Eller så kan man sitta och gräma sig över att man glömde all rekvisita hemma och fick springa hem i regnet för att hämta det och därför sitter i den här situationen.

Lösningen på alla problem

Jag tror på riktigt att världen skulle må bättre om fler dansade bugg.

En så kallad "hemmadag"

Lycka #131 kanske fick er att tro att jag och mor bara latar oss. Men där har ni fel. Idag har vi:

- pluggat tre timmar (jag, inte hon)
- lagat lax och potatis
- rensat avloppet på toaletten
- promenerat en timme
- bakat kolakakor (hon, inte jag)
- lagat 15 portioner chili con carne (mest hon, men jag var förste provsmakare)
- börjat sy gardiner till mitt rum
- sett "vem vet mest"

På tiden att sova. God natt.

Det är bara att tacka och ta emot

Och de där snilleblixtarna som bara kommer. Utan förvarning. Kaboom.

Jag tror jag har löst ett av de största problemen i romanen. Eller snarare; jag har kommit på hur jag kan behålla handlingen i ett litet samhälle. Det kanske låter som en pyttegrej, men allting skulle ha falerat om jag varit tvungen att be Sebastian, Frida och Vera att flytta in till en stor stad med sjukhus. Då hade det inte blivit en bok. I alla fall inte den här boken.

Lycka #131

Lycka är att ha mamma på besök och bara vara.

Själv upphöjt i elva

Självkänsla, självförtroende, självuppskattning, självvärdering, självuppfattning, självförmåga, självmedvetenhet, självperception, självbild, självrepresentation, självdefinition...

Jag blir tokig. Hur ska man kunna skilja på alla olika begrepp?

Även lata hundar verkar kunna lära sig att springa

Förra veckan lärde jag mig två nya ord av en kompis som pluggar grundkursen i psykologi:

Jagdyston eller jagfrämmande. Det betyder att en tanke, känsla eller önskan inte stämmer överrens med den man "egentligen" är. Jagsynton eller jagriktig blir då motsatsen, det vill säga något som stämmer överens med den man uppfattar att man är.

För bara ett år sedan hade tanken på att ställa upp i vårruset varit oerhört jagdyston. På riktigt. Men det har hänt något på vägen. När en vän frågade om jag ville vara med, tvekade jag. Men bara för att jag var osäker på om jag var ledig den dagen. Det vore en underdrift att säga att jag blev förvånad över min egen reaktion. Vill jag verkligen springa frivilligt och dessutom betala för det? Men det vill jag tydligen, eftersom det känns hur jagsyntont som helst. Tummen upp för det.

Efterlyses: mittemellanvägen

Ni kommer ihåg balansen va?
Balansen mellan att lyssna på andra och att lyssna på sig själv. Den balansen söker jag. När ni hittat receptet på den får ni gärna höra av er. Gärna för en vecka sedan.


Slutönskat.

"Sjunde april" eller "Vi fattar inte att det är nu"

Och att göra lite i taget
märka sina framsteg
först efteråt



det kanske bara är så
att livet fungerar på det sättet


hur frustrerande det än är