Mission completed!!

Bryter tystnaden en snabbis. Måste bara få deklarera att jag nu har skrivit exakt tvåhundrafemtiotusenetthundrasextiosju tecken. Sextiotre scener. Jag fattar det knappt. Att jag har gjort det. För en gångs skull inte bara snackat utan faktiskt tagit tag i drömmen. Nu låter det ju som boken redan är klar och antagen av förlag, så är det ju inte. Men det känns nästan så när mitt första stora delmål är avklarat.

Nu ska jag fira med banan och chokladmuffins. Och fortsätta skriva lite. Inspirationen är här och det är ju onödigt att inte utnyttja den.

Vi hörs 2013

Nä, vet ni vad. Nu blir det jullov här. Jesus ska firas. Manusmålet ska nås. Mat ska ätas. Och sen är det livskraft. Återkommer nästa år. Då är det säkerligen panikpackning som står på agendan.

God jul och gott nytt år!

Så väldigt värt det

Alltså. Jag vet egentligen inte om jag vågar skriva det här. Men... jag ser slutet. Inte bara slutet på målet att innan nyår ha skrivit 250 000 tecken (bara 31 500 kvar), utan också på hela historien. Jag sitter för tillfället och detaljplanerar för de sista kapitlen. Fortfarande mycket kvar så klart, men det luktar starkt avslutning.

Sen väntar bara oändligt många timmar av redigering, men det är ju det jag tycker är roligast, så jag sörjer inte.

Kanske har det framgått här på bloggen, kanske inte. Men mina känslor till manuset har en tendens att svänga rätt drastiskt. Ena stunden älskar jag det, ena stunden tvivlar jag sönder, nästa stund ser jag ljuset, för att strax därefter bara vilja radera alltihop. Det tar länge att skriva, jag vill inte ens tänka på hur många timmar jag faktiskt lagt ner på det hittills. Men det är ändå så lätt värt det. Speciellt när saker faller på plats och jag inser hur allt hänger ihop. När personer som jag undrat vad de egentligen har för funktion, bara kliver fram och säger "Det här fixar jag. Jag gör så att allt går åt skogen och sen kan din älsklingshjälte komma och rädda allihop." När inspirationen faktiskt kommer och tiden försvinner när jag skriver. När jag tänker på att det faktiskt inte är helt omöjligt att jag har ett färdigredigerat manus om ett år. Då är det så väldigt värt det.

Tyvärr har jag inget vettigare att skriva för tillfället

Jag gillar att jobba natt. Därför blev jag väldigt glad när jag fick just två nattpass i helgen. Klagar ju inte precis på att få sitta och läsa böcker mer än halva natten. Baksidan är bara att dygnsrytmen blir helt snurrig. Jag som tänkte skriva hela förmiddagen imorgon. Risken är att början av dagen kommer svischa förbi för att jag inte orkar stiga upp.

Det är ungefär mitt största problem just nu. Så livet är rätt bra.

Outwitters - mitt nya beroende

Ibland lovas det saker. Ibland bryts tyvärr löftena. Som att aldrig ladda ner spel på mobilen.

Skyller allt på min brors goda övertalningsförmåga.

Hur var det med synonymkunskapen?

Titta, betrakta, beskåda, iaktta, kika, observera, skönja, urskilja, skåda, blicka, stirra, glo, blänga, glutta, kolla, flukta, granska, mönstra, snegla, spana, speja och bevittna.

Alla dessa ord finns det att välja mellan (och säkert fler), ändå väljer jag att FYRTIOSJU gånger använda 'se'. Skärpning.

Psykologprogrammet på Göteborgs universitet

Behöver jag säga något mer än att jag ler idag?

Skola eller inte skola, det är frågan.

Det känns lite som dagen före julafton, för imorgon får jag (och många andra) veta hur våren kommer se ut. Spännande.

Om omvändelse

Fritt citerat: "Omvändelse handlar mer om att vända sig till något, mindre att vända sig bort från något. Det senare kommer liksom automatiskt."

Första snögubben och allt

Det är en sån där "dagen efter". Jobbade tjugonio timmar på tre dygn i helgen, så det är kanske inte så konstigt.

Har fastnat lite i mitt skrivande. Vet inte vilken väg personerna ska gå. De har för en gångs skulle gett mig alternativ att välja mellan. Så idag skriver jag inte. Jag sorterar kläder, tar bort noppor från tjocktröjor och tänker på allt som vill tänkas på.

Det är inte bara södra Sverige som fått snö. På jobbet tog vi oss inte ens fram med rullstolen, men ut skulle vi, så vi tog rullatorn. Och även om hjulen inte ville rulla på grund av det frusna som fastnade pulsade vi glatt runt i det vita.

Lycka #124

Lycka är att komma fram till en någorlunda skottad väg.

Lycka #123

Lycka är att se den röda kassettbandspelaren stå och vänta. Minnen och hopp om att vi alla fall kommer ha en fin radio jag och Anna.

Till mig själv, nästa gång jag har en dålig skrivardag

Det är faktiskt dumt att jämföra ett utkast med färdiga böcker som redigerats otaliga gånger. Det är ju som att jämföra en lerklump med en färdig kruka.

Glädjen och faran i att läsa böcker

Nu när jag själv skriver blir jag ofta kluven när jag hittar en bra bok att läsa. Självklart blir jag glad och inspirerad, men samtidigt kommer tankarna om att jag inte kan skriva så bra. Att jag aldrig kommer lyckas få till ett manus som är tillräckligt intressant för att ett förlag skulle vilja ge ut det. Och tvivlet växer när jag läser något avsnitt från mitt utkast som känns tråkigt och dåligt formulerat. Vem skulle egentligen vilja läsa det här? Vem?

/Trött och lätt bitter tjej

Men ja, jag har täckbyxor. Det är ju för fridens kallt!

Ibland längtar man vidare mer än andra gånger. Idag saknade jag Göteborg av en sådan barnslig orsak som lokaltrafiken. Jag vet inte om det är småstadssyndrom eller norrlandssjuka, men alltid när jag åker bussar inne i en stad här uppe (oftast Piteå eller Umeå) påminns jag av den irriterade känslan av uttittelse.

Det jag menar är att folk inte verkar ha något bättre för sig än att studera den människa som närmar sig busshållplatsen. Direkt känner jag att jag valde fel mössa eller något annat töntigt. I Göteborg känner jag aldrig av det. Kanske för att folk är så vana med människor. Kanske för att det är ett öppnare klimat. Jag vet inte. Men jag vet att det ska bli trevligt att få åka spårvagn igen om en månad.