Att få vara nöjd med en dag

Och jag tänker att det är så här det ska vara. Att få glädjas i flera timmar över att avokadon jag åt till frukost var helt perfekt. Att få dela både en morotskaka och livet med en nyfunnen vän. Att få strosa runt och se Göteborg och prata om allt som faller en in. Att få gå hem och slumra bort en hel timme. Att få hålla tummarna för kvällens danskväll. Och att få le mot sig själv i spegeln och tänka att nu är livet rätt bra.

Hur var det med identiteten nu igen?

En psykologikompis frågade hur jag ens började tänka på det där med känslor som jag skrev om i föregående inlägg. Vår konversation såg ungefär ut så här:

Jag: Jag började tänka på varför jag kände som jag gjort, typ lite missnöje med livet och mig själv. Och jag insåg att det var Guds sätt att säga till mig att det kanske inte är som det ska vara.

Kompis: Men du vet inte vad som känns fel i livet då?

Jag: Jo, jag tror nog att jag behöver se över vad jag prioriterar i mitt liv. Se över vem jag vill vara och börja leva efter det.

Kompis: Så Ylva har en liten identitetskris?

Jag: Haha, ja det skulle man nog kunna kalla det för. Eller snarare identitetsutvärdering. 


Och frågorna jag ställer mig är:
- Är jag den jag vill vara?
- Lever jag det liv jag vill leva?
- Om jag fortsätter i den här riktningen, kommer jag dit jag vill då?

Varför har vi känslor?

Under grundkursen i psykologi fick vi lära oss att vi utvecklat känslor under tusentals år för att kunna överleva. Vi blir rädda för att få adrenalin och kunna reagera snabbt och hinna akta oss för ormen som vill bita oss i foten. Vi blir stressade för att få igång system i kroppen som gör oss mer skärpta så vi kan lista ut hur vi ska kunna klättra upp för trädet innan björnen hinner fram. Vi blir arga för att kunna försvara oss själva mot dem som behandlar oss illa. Vi blir glada över kramar för närhet till flocken är enda sättet att inte bli uppäten av den där björnen som sprang runt i skogen.

Men vi fick aldrig lära oss varför vi är ledsna när någon lämnar oss. Vad tjänar vår överlevnad på att vi går sönder av att mista någon? Vad tjänar vi på att sakna någon så att vi inte vet var vi ska ta vägen? Vi fick inte heller lära oss varför vi känner oss lyckliga. Vad tjänar vår överlevnad på att vi kan skratta?

Jag kan inte se att evolutionen kan svara på de frågorna. Jag tror att Gud sitter inne på svaret. Visst det kan säkerligen vara så att vi har känslor för att överleva och klara oss mot olika faror, men jag vill tror att de är till för något mer också. Jag vill tro att Gud har lagt känslor i oss för att vi ska få förstå hur han ser på världen. Han har gett oss sorgen för att vi ska få veta att något inte är som det ska. Han har gett oss glädjen och lyckan för att vi ska få ana och känna Guds tanke med världen. Godhet. Gemenskap. Kärlek.

Tack och lov att det är en triologi!

Inatt prick 02.08 gjorde jag något som jag inte gjort på evigheter. Jag läste ut en skönlitterär bok. Som jag saknat att absorberas in i en annan värld och helt glömma bort tiden.

Boken jag förärades med att hålla i händerna var "Cirkeln" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Bara det är ju värt att uppmärksamma; de är två som har skrivit en bok tillsammans. Jag kan inte riktigt förstår hur det fungerar, men resultatet var mer än bra! Jag imponeras av alla små detaljer som allteftersom föll på plats, av hur de kommit på allt och av hur de verkligen lyckas få läsaren att bara vilja läsa mer för att det är så spännande. Ibland fick jag tvinga mig själv att lägga ifrån mig boken bara för att jag inte ville att den skulle ta slut så fort. Fem av fem skosnören får den.

Dagens lemur #6

Det är konstigt, efteråt känns de flesta utmaningar om bagateller. Som den här tentan. Jag skulle vilja säga till mitt tidigare jag: "Äh, skärp dig så jobbigt är det inte." Men när jag var där nere och tittade upp mot drömmen om en färdig hemtenta, då kändes det väldigt högt upp. Och nu jag äntligen där uppe. Jag är klar med religionsvetenskapen. Halleluja.

Juliaresan - vi kan hjälpa till i kampen mot cancer

Jag har inga ord. Kan bara skriva att ni borde se den här filmen om "juliaresan".

Lycka #101

Lycka är att inse att hemtentan blir färdig imorgon och att jag då officiellt får sommarlov.

Det finns hopp om en framtid efter hemtentan

Igår kväll var jag och rätt många andra hjälmaredare på konsert. Det var Lutherska missionskyrkans kör som sjöng. Jag fick rysningar av deras "Uti vår hage". Så bra var de. Och efter att ha njutit av sommarkvällen med ett litet mindre gäng följde Friden med hem till mig för Eurovision och övernattning.

Egentligen hade jag tänkt plugga supereffektivt idag. Men det gick inte särskilt bra. Efter två timmar av frustration insåg jag att jag inte skulle få så mycket gjort. Därför köpte jag jordgubbar och gick till slottsskogen. Där blev det många samtal upp till norr samtidigt som jag nöjt av solen.

Väl hemma fick jag plugginspiration och nu känner jag mig typ klar med två av tre frågor. Inte för att jag fyllt fyra sidor, men för att jag hoppas på att det räcker och att jag faktiskt inte ids lägga ner mer tid på det här.

Jag längtar så mycket tills jag får skicka iväg tentan. Tänk vilken befrielse det kommer att vara!

Dans på Liseberg

Ilska är nog bra för produktionsandan. När jag väl kom mig till skolan lyckades jag i alla fall skriva en och en halv sida. Lite glädje på det.

Som jag nämnde imorse blev gårdagens dans väldigt bra. Jag skulle nog till och med kunna sträcka mig till att det var min bästa danskväll hittills. Men som Anna konstaterade på väg hem; "Det är ju de sista danserna som avgör hur man bedömer kvällen." (Inte direktcitat, men det var något i den stilen hon sa.) Och jag fick galet bra danser på slutet.

Detta firade vi med att ta suddiga bilder på varandra och Lisebergs vackra tulpaner.

Äckelpissaphemtenta

Jag hade tänkt visa fina bilder och berätta hur glad jag är efter gårdagens kväll. Men så blev det inte. Istället läste jag ett mejl och sitter här och gråter av ilska. Vi har haft tentan i fyra dagar och NU ändrar de sidanvisningarna. Från att max få skriva 1350 ord (två a4) per fråga är nu maxsidorna FYRA. Egentligen ska jag väl bli glad då jag slipper kämpa för att komprimera alla tankar, men det är så sjukt frustrerande att ha suttit i fyra dagar och klurat på hur man ska formulera saker med så långa och innehållsrika ord som möjligt och sedan inse att det var helt i onödan.

Nu hoppas jag att lite frukost kan få mig på bättre humör, trots insikten att jag inte alls kommer kunna vara ledig imorgon. Jag som har peppat mig hela veckan med att "jamen på söndag då får jag vara ute i solen hela dagen." Hej mörkt bibliotek. 

Vad gör jag just nu?

Irriterar mig på lärare som inte går att få tag i, förvånas över att jag lyckats producerar en och en halv sida, glädjer mig över att jag är nöjd med en tredjedel av vad jag skrivit, tackar Gud för solen och tillgång till vatten, oroar mig över disciplinen imorgon då inga andra vänner kommer vara på skolan och plugga, håller tummarna för att vi ska få en bättre danskväll än sist och äter en baguette.

Lycka #100

Lycka är att gå hem mitt i natten i bara klänning.

Humanisten klockan nittion tolv

Efter tio timmar på skolan är jag fortfarande kvar. Kände att det inte var någon idé att gå hem när jag ändå ska iväg till några vänner vid åtta och se semifinalen i eurovision. Den här hemtenta börjar äntligen ta form. Visserligen vet jag inte om det är en bra form. Men form tar den. Och tid tar den. Har säkert spenderat fem timmar endast för att läsa in mig inför en fråga. Tack och lov för mat och glasspauser med vänner. Annars vet jag inte hur jag skulle kunna motivera mig själv.

Förövrigt börjar jag inse att sommaren snart är här, för alla som jag träffar frågar när jag åker upp till norr. Jag har inget klart svar på den frågan, men jag tänker att det får bli när jag hunnit fika med alla som jag vill fika med eller någon dag innan jag börjar jobba. Det som händer först avgör avgångsdatumet.

Tiden som kommer

Som Anna så fint uttryckte det i december så har ju mina framtidsplaner sällan varit särskilt stabila. Kanske för att jag är en drömmare, kanske för att jag är en planerare, kanske för att jag måste testa tanken innan jag kan avfärda den.

Vad jag ska göra till hösten har inte varit en självklarhet. Det har funnits med alternativ som att flytta till Kalmar och plugga lärare till att flytta hem till Piteå och jobba. Jag vet fortfarande inte var jag kommer att befinna mig till hösten. Men jag har idag sagt upp mitt rum på Markusgården. Första september måste jag ha flyttat ut. Innan dess hoppas jag ha fått klarhet över var jag kommer spendera hösten. Min förhoppning är att det kommer bli i Brighton med engelskastudier. Men blir det inte det, är ju Göteborg inte fy skam det heller.

Tiden som varit

Om en vecka är den här terminen över och med den även första året i Göteborg. Det har gått så snabbt. Jag skulle till och med vilja påstå att hastigheten på tiden har varit ännu högre än vad den var under bibelåret på Hjälmared. Och de året ska ni veta, det gick fort. Man brukar ju säga att tiden går snabbt när man har roligt. Det stämde verkligen in på Hjälmared. Men inte lika bra här i Göteborg. Ni får inte tro att jag haft tråkigt, det har varit en härligt år med många nya och gamla vänner, intressanta kurser, massor av dans, improvisationsteater och poetry slam. Men det har också varit rätt tungt i perioder. Och det är väl så livet är. Vi kan inte leva i paradiset Hjälmared vid sjön Färgen i all evighet.

Jag tror att min slutsats är att tiden går snabbt hur som helst. Det är bara så det är.