En regnig tisdag

Målar fönster, dammsuger bil, sover (var försvann all energi?), packar upp, fixar spotify unlimited, inser att datorn behöver rensas för den är oacceptabelt seg och tänker på alla som jag just nu mer än gärna hade velat prata med i telefon eller ännu hellre kramat om. Ni är många, alla på olika platser i världen.

Fascination

Och det handlar om hur ord
kan gripa tag i ens andning
och inte släppa greppet
förrän budskapet verkligen nått fram

Lycka #53

Lycka är att köra bil längs E4 och minnas fina minnen från förra sommarens roadtrip med Magda och Robert.

Den efterlängtade solen säger inte godnatt än

Jag inser att vi nu kommit till världen där tiden inte utmärker sig i ljus och mörker. För klockan är halv elva och än har det inte börjat skymma.

Att stänga dörrar

Så här var det. En av poeterna, som skulle vara med i Göteborgslaget under SM i poetry slam, hade inte tid att fara. Därför fick jag ett mejl igår där de frågade om jag ville följa med istället, eftersom det var jag som "var på tur". Det var en smärre chock. En dröm som jag haft kunde bli verklighet. Jag blev rätt taggad. Kollade upp hur jag billigaste kunde komma ner och började planera. Tänkte att detta är nog min enda chans att vara med på SM på väldigt länge. Eftersom jag tror att det lär dröja innan jag tävlar igen. Men så började jag tänka för och nackdelar.

Hade jag fått veta detta när jag fortfarande var i Götet hade jag inte tvekat. Men nu är jag ju i Piteå och börjat se framemot konferensen här. Så en kombination av all tid som försvinner om jag åker till Visby (och pengar för den delen) och längtan efter att få vara med om fyra fantastiska dagar med Gud och vänner, så har jag valt att stanna hemma. Men det gör ändå lite ont. Jag kunde ha varit med på SM. Jag hade kunnat vara där och sett alla otroliga poeter. Jag hade kunnat få vara en av de poeterna som stod framför en riktigt lyrikälskande publik.

Men som Hanna sa; "Man måste stänga dörrar". Så nu stänger jag SM-dörren. Och ser framemot veckan här i Piteå.

Två bra ting krockar så kolossalt

Ett av de svåraste besluten som jag varit med om ska fattas innan lunch idag. PoetryslamSM i Visby eller EFS konferens i Piteå? Vill båda så mycket. Håll tummarna för att jag väljer det bästa.

Mors dag

Firar mors dag med tårta och och inslagna tvålar. Passade även på att åka till Storstrand på gudstjänsten där. Och regnet öser ner. Facebooktime it is.

Neutral musikmark

Jag sjöng med och dansade till gamla barnlåtar som spelades högt i stereon idag. Jag vet inte vad som hände. I några timmar var allt lyckligt. Inte för att jag inte tänkte på alla jag saknade. Utan kanske just därför att jag tänkte på dem. Sedan kom tröttheten och jag satte på spotify, tänkte lyssna på lite mer lugn musik. Satte igång det vanliga albumet. Svensk lovsång med Michael Johnsson. Det vanliga albumet från Hjälmaredstiden. Det gjorde ont. Ont i hjärtat. Därför lyssnar jag på Regina Spektor nu. Ingen risk för känslostormar eftersom jag aldrig lyssnat på henne tidigare.

Ni glädjer mig

Tårar och kramar, tårar och kramar, fina älskande ord och tårar och kramar. Ja det var typ det enda som gårdagen innehöll. Nog visste jag att det skulle vara svårt att lämna Hjälmared och alla människor som är kopplade till Hjälmared. Men inte att det skulle vara så svårt. Sista kramringen framför kapellet var värst. Efteråt var det som att jag tömt hela tårförrådet. Men när vi någon timme senare varit inne ett helt gäng och ätit pizza och jag och Oscar skulle säga hejdå till alla. Ja, då kom de igen. De där tårarna.

Sedan satt jag själv på nattåget. Och i Skövde såg jag bänken där hela Hjälmaredssagan hade börjat. Där jag för första gången såg Karro, Zacke och Simon. Och jag saknade alla. Åt choklad och läste fina brev från klasskompisar. Tänkte på det finaste året jag har haft. Tänkte att nästa år verkar kunna bli minst lika bra.

Jag saknar alla. Men jag vet att vi kommer ses igen. Och det glädjer mig. Det glädjer mig.

Kul blogg just nu. Fast nej.

Vi ska säga hejdå idag.


Jag tror att det räcker för idag. Imorgon är jag i Piteå och sommaren börjar. Fast just nu vill jag inte att den här terminen ska ta slut. Kanske första gången jag riktigt avskytt en skolavslutning.

Elevspexet är på g

Det var aldrig tänkt att jag skulle vara med. Så fick jag en roll där jag ska spela mig själv. Sen skulle jag visst vara pianist också. Och så en dansande mattant på det. Skojsigt.

Här ska härmas lärare.

De sista 29 timmarna är nu inledda

Och vi försöker njuta och kan inte låta bli att gråta.

Bättre, men inte bra

Jag är på benen. Men sover när jag inte packar eller skriver brev till klasskompisar.

Äckligt, jag säger bara det: Äckligt.

Jag minns inte senast jag hade magsjuka. Tror att det var någon gång när vi bodde i Arvidsjaur. Det är inget kärt återseende precis. Och roa sig när man mår illa är inte ett projekt med goda utsikter att lyckas. Trots fina vänner som vågar titta förbi, Anna som jag får genomfönsterprata med, World of Goo, misslyckade försök att sova, en banan, en mugg nyponsoppa och den påbörjade filmen som jag nötte under högstadie (The perfect man) känner jag mig inte bättre. Illamåendet är kvar och jag lär vara på mitt rum själv imorgon också.

 Ja, jag är bitter. Skulle jag kunna vara annat?

Sjukling passar på att uppdatera sig

Magen tillåter mig inte att sova, så jag passar på att läsa bloggar som jag inte har gjort på... evigheter.


Om det nu skulle vara så att någon är intresserad. Jag känner att det inte var den mest värda informationen. Men jag är sjuk. Så då får ni stå ut med tråkiga inlägg. Någon rättvisa måste det väl vara här i världen.