Tårar och kramar, tårar och kramar, fina älskande ord och tårar och kramar. Ja det var typ det enda som gårdagen innehöll. Nog visste jag att det skulle vara svårt att lämna Hjälmared och alla människor som är kopplade till Hjälmared. Men inte att det skulle vara så svårt. Sista kramringen framför kapellet var värst. Efteråt var det som att jag tömt hela tårförrådet. Men när vi någon timme senare varit inne ett helt gäng och ätit pizza och jag och Oscar skulle säga hejdå till alla. Ja, då kom de igen. De där tårarna.
Sedan satt jag själv på nattåget. Och i Skövde såg jag bänken där hela Hjälmaredssagan hade börjat. Där jag för första gången såg Karro, Zacke och Simon. Och jag saknade alla. Åt choklad och läste fina brev från klasskompisar. Tänkte på det finaste året jag har haft. Tänkte att nästa år verkar kunna bli minst lika bra.
Jag saknar alla. Men jag vet att vi kommer ses igen. Och det glädjer mig. Det glädjer mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar