Och jag somnar trött, men leende

Zzzz

Åter på Hjälmared

Kramar vänner, berättar och lyssnar om lovupplevelser, drömmer om Italien, hälsar på tandläkaren, köper ny dagbok, övar och skrattar till drama, äter inte kåldolmar, tänker på att spränga sin ram och testar ritplatta.

Just nu luktar mitt hem illa, men jag gillar att sängen är bäddad

Det kändes som att komma hem idag. Hem till Hjälmared. Jag fick den frågan på lovet, vad jag ansåg som hemma. Då svarade jag Blåsmark. Men idag inser jag att jag har två hem.

En liten parentes också så här på kvällskvisten. Det är inte så smart att slänga ägg och apelsiner i sopkorgen med tanken att gå ut med dessa sopor innan avfärd utan att faktiskt göra det. Okej, om man bara skulle vara borta över helgen. Men nu handlade det om TVÅ veckor. Vilket så klart resulterat i att en fruktansvärd lukt har flyttat in i mitt rum. Lyckat, Ylva. Lycka.

Vi var lyckliga som solen

Vi var lyckliga som solen
varma och ljusfyllda; universums centrum
och jorden var det som låg framför oss
våra drömmar, vår framtid, vårt liv

Vi var solen vid ekvatorn
inget mörker syntes till
ingenting var utom räckhåll för oss
inga baksidor visade sitt ansikte
för skuggorna var under oss


{men solen är inte alltid vid ekvatorn
vi är inte alltid vid vår lyckligaste breddgrad}


Vi blev solen som började förflytta sig i fjärran
och på bara någon minut
såg vi skuggor ta form
allt var inte lika enkelt
framtiden var inte helt fantastisk längre

Vi tyckte att allt verkade svart
vi kunde inte se var vårt första steg skulle placeras
det som skulle möta oss, kunde vi inte ana
vi tyckte att allt verkade svart, ja utan hopp


men så började stjärnorna träda fram
en i taget










kanske


kanske behöver vi tvingas stanna upp
utan att planera nästa drag

kanske behöver vi lite mörker då och då
för att skymta det som verkligen är viktigt

- det som lyser upp vår tillvaro

Din poesi är mitt liv

Du skrev om asfalt
och jag drömde om rosorna
som växte upp ur din dikt

den nylagda vägen brände mig
när jag gick barfota mot din röst

någonstans i dikten skrev du ett "kanske"
som uttryckte din
tvekan
om du skulle ge mig dina skor

eller inte



du valde att säga:
- de luktar nog inte så gott


så gick vi där
så nära, så olika

och jag vet inte riktigt var din dikt slutar

Barnatro

När jag var liten trodde jag
att alla viskningar var extra sanna
eftersom man aldrig uttalade en sanning högt

Därför trodde jag dig
när du viskade:

Jag kommer tillbaka

.

Varför lära sig av tidigare misstag och börja packa i tid, när man kan stressa till tusen?

Samla inspiration på Café Hängmattan

Här har jag gått och frusit näsan av mig i 20 minusgrader i två veckor. Och när jag lämnar Piteå, ja då passar det sig att bli varmt.

Imorgon blir en riktigt spännande dag. Om tåget är i tid kommer jag till Göteborg vid elva. Då blir det till att äta lite lunch och förhoppningsvis hinner jag åka till konstmuseet och bara njuta av färger. Halv tre ska jag träffa en person angående lite framtidssnack. Det blir ruskigt trevligt. Och på kvällen är det poetry slam på Cafë Hängmattan. Ska bli skönt att bara få gå dit, lyssna på bra poesi och komma därifrån med en massa inspiration. Det brukar i alla fall vara så det går till.

Syr om kläder

Jag har längtat efter att få sy. Verkligen längtat. Och idag, sista dagen innan tillbakaresan till Hjälmared, sätter jag mig äntligen ner och gör det. En gammal tunika och två secondhandfynd (en väst och en kjol) har sytts till och är strax i sådant skick att jag kan visa mig för folk i det. Men nu blir det en paus i skapandet för jag ska träffa Linnea och Eva på Nodo. God kväll.

Lycka #41

Lycka är att få ett samtal från socialtjänsten och få veta att jag har fått sommarjobb som personlig assistent.



LYCKA.

Pitebor plus blinkers är inte lika med kärlek

Ikväll har det fikats med finfina Linnea på Nodo och pratats om allt mellan himmel och jord. Efteråt skulle jag skjutsa hem henne och då påmindes jag av hur dåliga pitebor är på att använda blinkers. Det är rent fruktansvärt! Hade de bara orkat röra på ett finger och "dutta till blinkersen" så hade jag inte behövt stanna i korsningen som ett fån och väntat , utan hade istället kunnat göra en smidig sväng. (Som Linnea uttryckte det; det är Piteås fel att vi har växthuseffekt.) Men nej, det skulle vara alldeles för jobbigt att röra det där fingret.

Det är vid dessa tillfällen som jag är glad över att jag inte är äkta pitebo.

Dessutom efter att jag lämnat av Linnea var jag med om världens läskigaste bilfärd. Inte för att jag höll på att krocka. Inte för att jag vara nära att köra av vägen. Inte för att en ren hoppade fram mitt framför bilen. Utan för att jag lyssnade på klassisk musik på radion.

(Musiken var inte av det harmoniska slaget som ni säkert förstår.)

Så där kör jag på E4:an med soundtracket till en rysare i högtalarna och möter värsta stora långtradare. Som gigantiska monster. Så konstigt är det väl inte att jag längtar hem till mamma? Men stänger jag av radion? Nej, så klart inte. Då skulle det bli sådan där läskig tystnad, som man INTE vill ha. Och tänker jag på att byta kanal? Nej, självfallet inte. Tankarna har paralyserats av skräcken.

Men jag tog mig hem. Helskinnad.

Flickan jag fikade med!

Framtiden är inte säker förrän den är här

Okej, jag steg upp sent. Men på den timme som jag varit uppe så har jag varit duktig. Jag tog tag i att ringa några samtal angående hösten. Bra samtal. Och angående framtiden, det var någon som kommenterade och undrade vad som händer mig här framöver och som svar på det kan jag säga att jag berättar om framtiden när jag själv säkert vet hur det kommer att bli. Just nu är allt bestämt i mitt lilla huvud. Men på söndag får vi se om det blir så i verkligheten också.

Sommarjobbssökandet är inte över. Idag blir det den tredje vändan på stan på tre dagar. Om jag bara hade varit smart hade jag nog kunnat fixa det här på en dag. Men är huvudet dumt får inte bara kroppen lida utan också miljön som förpestas av vår Volvos äckliga bensin.

Nu ska här göras lunch!

"Hej litteraturen"

"Hej litteraturen" på SVT2 idag kl 20.30

Det verkar bra. Tillräckligt bra för att jag ska orka lyfta armen, ta tag i tvkontrollen och trycka på några knappar för att kunna se det. All inspiration välkomnas.

Så här beskrivs programmet på tv.nu:
"UR. Avsnitt 1 av 3. Svensk poesi. Vad är typiskt med svensk poesi? Tommy Svensson, Kenneth Andersson och Thomas Ravelli berättar om Karin Boyes roll i svensk fotbollshistoria. Emil Jensen reder ut hur poesi kan se ut i dag, och så testar vi svensk kärlekspoesi på invånarna i New York."

I rädslan för blåmärken

Trevlig lunch med Viktor på stan, vidare till hans syster och kollade in hennes supersnygga hus, vidare till Viktors nya lägenhet och till slut hamnade vi på rampen i Stockbäcken. Där insåg jag att jag är feg. Riktigt feg. Jag vågar inte riktigt stå på den där skateboarden. Inte ordentligt i alla fall. Och det är på grund av att jag är feg som jag aldrig lär mig att pumpa. Suck. Den dagen jag kan pumpa själv, då... då.... då ska jag dansa en segerdans. En riktig en.

Allting skiner just nu

Det ser ut att bli en lysande dag. Inte bara angående vädret utan allt annat också.

Veckan som gått har förövrigt varit den mest humörsguppiga veckan på typ för alltid.  Men som sagt, det ser lysande ut nu.