Ikväll har det fikats med finfina Linnea på Nodo och pratats om allt mellan himmel och jord. Efteråt skulle jag skjutsa hem henne och då påmindes jag av hur dåliga pitebor är på att använda blinkers. Det är rent fruktansvärt! Hade de bara orkat röra på ett finger och "dutta till blinkersen" så hade jag inte behövt stanna i korsningen som ett fån och väntat , utan hade istället kunnat göra en smidig sväng. (Som Linnea uttryckte det; det är Piteås fel att vi har växthuseffekt.) Men nej, det skulle vara alldeles för jobbigt att röra det där fingret.
Det är vid dessa tillfällen som jag är glad över att jag inte är äkta pitebo.
Dessutom efter att jag lämnat av Linnea var jag med om världens läskigaste bilfärd. Inte för att jag höll på att krocka. Inte för att jag vara nära att köra av vägen. Inte för att en ren hoppade fram mitt framför bilen. Utan för att jag lyssnade på klassisk musik på radion.
(Musiken var inte av det harmoniska slaget som ni säkert förstår.)
Så där kör jag på E4:an med soundtracket till en rysare i högtalarna och möter värsta stora långtradare. Som gigantiska monster. Så konstigt är det väl inte att jag längtar hem till mamma? Men stänger jag av radion? Nej, så klart inte. Då skulle det bli sådan där läskig tystnad, som man INTE vill ha. Och tänker jag på att byta kanal? Nej, självfallet inte. Tankarna har paralyserats av skräcken.
Men jag tog mig hem. Helskinnad.
Flickan jag fikade med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar