Lycka #132

Lycka är att få gå under ett paraply tillsammans med en vän och prata finlandssvenska.

De där dikterna som aldrig uttalats högt förut

Tillsammans med febern och Norah Jones har jag suttit och skrivit på mellansnacket till torsdagens poesiuppträdande. Det känns som det var evigheter sedan jag höll på med poesin, trots att det bara var några månader sedan jag tävlade i Luleå. Hur som helst påminns jag om vilken makt ord har. Någon gång för länge sedan skrev jag detta:

"Och det handlar om hur ord
kan gripa tag i ens andning
och inte släppa greppet
förrän budskapet verkligen nått fram"

Det är så det känns just nu.

Och det känns så fruktansvärt roligt att få hela 30 (t r e t t i o ! !) minuter att spendera hur jag vill. Läsa vad jag vill. Utan kravet att behöva vara rolig. Utan någon jury som ger poäng. Så jag passar på. De där dikterna som alltid varit för korta för att tävla med i poetry slam ska få liv. Kanske ses vi där?

Varför just idag?!

När man sitter på en försenad spårvagn påväg till en redovisning, får man sannerligen öva tålamodet och att inte få panik över saker man inte kan ändra på.

Eller så kan man sitta och gräma sig över att man glömde all rekvisita hemma och fick springa hem i regnet för att hämta det och därför sitter i den här situationen.

Lösningen på alla problem

Jag tror på riktigt att världen skulle må bättre om fler dansade bugg.

En så kallad "hemmadag"

Lycka #131 kanske fick er att tro att jag och mor bara latar oss. Men där har ni fel. Idag har vi:

- pluggat tre timmar (jag, inte hon)
- lagat lax och potatis
- rensat avloppet på toaletten
- promenerat en timme
- bakat kolakakor (hon, inte jag)
- lagat 15 portioner chili con carne (mest hon, men jag var förste provsmakare)
- börjat sy gardiner till mitt rum
- sett "vem vet mest"

På tiden att sova. God natt.

Det är bara att tacka och ta emot

Och de där snilleblixtarna som bara kommer. Utan förvarning. Kaboom.

Jag tror jag har löst ett av de största problemen i romanen. Eller snarare; jag har kommit på hur jag kan behålla handlingen i ett litet samhälle. Det kanske låter som en pyttegrej, men allting skulle ha falerat om jag varit tvungen att be Sebastian, Frida och Vera att flytta in till en stor stad med sjukhus. Då hade det inte blivit en bok. I alla fall inte den här boken.

Lycka #131

Lycka är att ha mamma på besök och bara vara.

Själv upphöjt i elva

Självkänsla, självförtroende, självuppskattning, självvärdering, självuppfattning, självförmåga, självmedvetenhet, självperception, självbild, självrepresentation, självdefinition...

Jag blir tokig. Hur ska man kunna skilja på alla olika begrepp?

Även lata hundar verkar kunna lära sig att springa

Förra veckan lärde jag mig två nya ord av en kompis som pluggar grundkursen i psykologi:

Jagdyston eller jagfrämmande. Det betyder att en tanke, känsla eller önskan inte stämmer överrens med den man "egentligen" är. Jagsynton eller jagriktig blir då motsatsen, det vill säga något som stämmer överens med den man uppfattar att man är.

För bara ett år sedan hade tanken på att ställa upp i vårruset varit oerhört jagdyston. På riktigt. Men det har hänt något på vägen. När en vän frågade om jag ville vara med, tvekade jag. Men bara för att jag var osäker på om jag var ledig den dagen. Det vore en underdrift att säga att jag blev förvånad över min egen reaktion. Vill jag verkligen springa frivilligt och dessutom betala för det? Men det vill jag tydligen, eftersom det känns hur jagsyntont som helst. Tummen upp för det.

Efterlyses: mittemellanvägen

Ni kommer ihåg balansen va?
Balansen mellan att lyssna på andra och att lyssna på sig själv. Den balansen söker jag. När ni hittat receptet på den får ni gärna höra av er. Gärna för en vecka sedan.


Slutönskat.

"Sjunde april" eller "Vi fattar inte att det är nu"

Och att göra lite i taget
märka sina framsteg
först efteråt



det kanske bara är så
att livet fungerar på det sättet


hur frustrerande det än är

Hej Gud! Vi behöver dig.

På riktigt. När ska vi lägga ner vårt kämpande och bara inse att vi inte kan bli perfekta?

Ni vet.

Ni vet. Livet. Som man skulle kunna blogga om, det rullar på. Jag är tillbaka från en vecka uppe i norr. En vecka med förskoleobservationer, promenader på is, sommardrömmar med Magda, konfaplanering och massvis med stickning.

Ni vet. Poesin. Som man skulle kunna önska kom flödande hela tiden. Den kan man lyssna på när man inte skriver. Idag var det vårfinal i poetry slam och min klasskompis Siri vann. Inte alls oväntat om jag får säga det själv. Hon är oerhört duktig. En mening som kommer bo med mig i några timmar var skriven av en tysk poet som också tävlade: "Min svenska har ingen barndom."

Ni vet. Tankarna. Som man ibland vill stänga in, låsa om och sedan svälja nyckeln och i andra stunden bara vill skriva ner så att hela världen får höra vad som färdas genom nervcellerna. Och att hitta något där mittemellan.

Ni vet. Balansen. Som man alltid kommer att sträva efter, men som ändå kanske inte är det optimala.

Ni vet. Allt det där.

Orsakerna till tystnaden

Plugg och vackert väder.

Referat från helgen

Har hunnit vara hemma i norr i helgen. Så värt att få träffa familjen och vänner. Höjdpunkten var lördagskvällen, då det var 30-talsfest för volontärledare. Sjukt god mat, tävlingar, prat, dans och andakt. Fick nöjet att tillsammans med Jonas både ha en liten dansuppvisning och sedan lära ut bugg till alla som var där. Skojsigt, minst sagt.

Resan ner gick bra, förutom att en kille i kupén blir åksjuk och det hela slutade i en kräkincident. Men det är sånt som händer. Mår man illa, så mår man illa. 

Och nu är jag tillbaka i studentlivet. Mycket plugg. Vi läser om utvecklingspsykologi. Anknytningsteorin är den mest intressanta. Bara så att ni vet. Hejdå.