Du skulle alltid vara så där poetisk

_________________________________________________________

Varning för poesiöversvämning de kommande dagarna.
_________________________________________________________


Du skulle alltid vara så poetiskt
så där överdrivet sorgsen
så där halvsluskigt klädd
så där stinkande av melankoli
bitter på livet, bitter på kärleken, bitter på döden
och bitter på mig
-och sen så skulle du sätta ord på det också

du berättade en gång för mig att
du ville att endast din gestalt skulle sätta ett ansikte på poesin
bara din hukade kropp skulle vittna om
poesin
dina flämtningar skulle tillföra världen sanningen om

vad var det nu igen?
jo just det, POESIN

det sa du med ett dystert skratt

Men vad var det som var så poetiskt
med att sitta på en hård kökssoffa och stirra ut genom fönstret?
med att låta telefonsvaren ta emot alla hälsningar
med att sluta träffa människor för att ensamhet skapade mer lyrisk drift

Vad var det som var så poetiskt egentligen?
inte var det smutstvätten som samlades på hög
inte var det alla släktband som klipptes av
inte var det hyran som du aldrig kunde betala

ingen såg dig leva det liv du sa dig leva
ingen såg dig leva poetiskt

varför förstod du det inte?
varför förstod du inte att

om du hade låtit mig sitta bredvid dig vid köksbordet
och någon gång smakat på min hallonkräm

om du hade tagit min hand, dansat i takt till våra andetag
och faktiskt någon gång ringt upp mig mitt i natten

om du hade vågat låta mig krama om dig medan vi stod i regnet
och om du någon gång testat att drömma om tvåsamhet

då
då hjärtat mitt

då

då, hade vi levt poetiskt