Kryptisk lycka

Ni vet de där nyheterna som gör att man börjar gråta. Av glädje. De är rätt sällsynta. Jag kan bara minnas en gång tidigare. Då hade en av mina dikter för första gången blivit antagen till en antologi och jag skulle få åka ner på en poesifestival i Göteborg. Denna gång har det ingenting med skrivandet att göra. Det är så mycket större. Så mycket större. Men än så länge ändå väldigt litet.

It's up to God now

Halva konfalägret har nu gått och jag är i slutet av mitt lediga dygn. Imorgon är det gudstjänst och jag ska predika om det förlorade myntet. Kombon glädje och ångest härjar i mig. Det ska bli roligt när jag väl är där, men det är ju så fruktansvärt svårt att veta om det man säger är det som ska sägas eller om något blir fel eller om jag missat något superviktigt eller... 

Nu får Gud fixa det här.

Genom dina tankar ser du världen

Jag väljer att tänka att det är meningsfullt att leva. Vad väljer du?

Liseberg och Casanovas levererar

Jag utnämner här med denna buggafton till en ytterst stark kandidat till utmärkelsen "bästa danskvällen i Ylvas liv".

Det är allt jag har att säga. 

Lycka #134

Lycka är att ladda ner en nyare version av Scrivener och upptäcka att där både finns kommentarfunktion och snapshots.

Slutet

Att se slutet när det gäller livet är in kul. Men slutet på ett stort fördjupningsarbete...

 

det finns ingen bättre utsikt. 

Det är en sån där dag

När du vaknar före väckarklockan eftersom du drömmer om att du är oförberedd inför examinationen. När du inte på hela dagen kan skaka av dig den stressen. När du vet att imorgon inte kommer bli bättre. Då. Då längtar du väldigt mycket efter sommarlov.  

Nu händer det mycket på romanfronten: kartritning

                                  

Det där

Och att välja bort
det där 
som inte fyller på med goda saker
 
det är inte lätt
men nödvändigt
om vi någon gång ska kunna förändras


till att förändra

Citat från en föreläsning om åldrande

"I vilket län är det lägst medellivslängd?" frågar vår föreläsare. 

"Norrland!" ropar en klasskompis ut. 

Och jag vill sjunka genom stolen, genom skorna, genom golvet. Jag vill skratta. Jag vill skrika. Norrland är inget län! Norrland är för fridens halva Sverige. Norrbotten är ett län (dessutom svaret på föreläsarens fråga). Men det verkar inte alla förstå.

Och dropparna inger hopp om produktivitet

När man blir glad över att det ska regna, då vet man att man behöver plugga.

En liten stund med Jesus

"En liten stund med Jesus, och hjärtats oro flyr,
och blicken vändes åter från jordens små bestyr
till livets verkligheter, de ting som ej förgås
när himlarna och jorden av sin förvandling nås."
- Tredje versen ur psalm 207 En liten stund med Jesus

Jag kom nyss hem från bönegruppen och det är precis så det var; att jag fick flytta fokus från alla möjliga tankar till Gud som är så mycket större. Tänk att det räcker med en liten stund med Jesus för att det ska ske.

Förövrigt blir jag mer och mer tacksam över att ha fyra andra människor att träffa varannan måndag. Att äta tillsammans, berätta om livet, läsa Bibeln, diskutera, sjunga och be. Värt helt enkelt.

Ett livstecken

Någon säger att tiden inte går snabbt, den bara är. Men i sådana fall är tiden per definition hastighet. Jag som knappt hunnit börja min termin här i Göteborg, får sommarlov om tre veckor. Helt galet. Men innan dess ska vänner gifta sig och fördjupningsarbete skrivas. Förhoppningsvis blir det någon dans i sommarkvällen också.

En av sista tidens frustrationen har varit att jag kommer på mig själv med att göra saker jag inte vill göra. Och de saker jag faktiskt vill göra, de gör jag inte. Någon som känner igen sig? (Jag vet att Paulus i alla fall hade samma besvär.) MEN idag gjorde jag något som jag pratat om i flera månader, jag satte mig vid Härlanda tjärn och pluggade. I en och en halv timme satt jag i solen och den varma blåsten och läste artiklar om flerspråkighet och identitet (som mitt fördjupningsarbete ska handla om). Så värt.

Jag skyller på publiken, men jag kanske inte var rolig?

Kanske ska jag skriva något om igår. Om den efterlängtade poesiläsningen. Den gick som den skulle. Jag svimmade inte. Jag höll tiden. Publiken applåderade. Dock var de lite svårflörtade. Det var inte mycket som fick dem att dra på smilbanden, än mindre att skratta. Tänk att det kan skilja så mycket från publik till publik.

Nu är jag i alla fall snart framme i Stockholm, där färdsätt ska bytas från tåg till flyg. Det vankas konfahelg i Piteå. Så det väl dags för mig att fortsätta lära mig alla femtioåtta namnen (eller hur många de nu var igen.) Adjöken.

Lycka #133?

(O)lycka är att ställa väckarklockan på 04.45. Om ni mot förmodan inte skulle veta det.