Tacksamhet

Och jag påminner mig själv om att jag har så mycket att vara tacksam över. Inte nog med att ha familj, vänner, mat och kläder, nu har även det med lägenhet löst sig. Mest troligt i alla fall. Tre rum och kök. Förstahandskontraktet påskrivet och inskickad. Det gäller bara att jag kommer in på universitet, eftersom man måste vara student för att bo där. Men några hållna tummar och en stor dos bön borde väl ge resultat?

Om du inte skriver, blir det ingen bok

Jag inser det mer och mer. Att det inte handlar om inspiration om boken ska blir klar eller inte. Det handlar om kraften att kunna motivera sig själv till att fortsätta skriva även när allting annat känns mycket roligare.

Under förra veckan, kändes det ibland som om mer än halva tiden gick åt till att pepalka mig själv. "Det spelar ingen roll om det du skriver är dåligt, huvudsaken är att du skriver." "Även om det är skit, så för det historien framåt." "Det är är ju jättebra!" "Tänk vad roligt det skulle vara att stå på bokmässan." "Skriva, Ylva, SKRIV!"

Och jag skrev.

Jag har som mål att första utkastet till romanen ska vara 500 000 tecken. Målet innan nyår är att jag ska ha skrivit 250 000 tecken. 92 548 ligger jag på i just detta nu. Det går framåt.

På debutantbloggen skrev de ett bra inlägg om det här med att sitta på fläsket och skriva.

Lägenhet i Göteborg?

Göteborgare. Jag vet att ni finns där ute. Det är i alla fall vad Google Analytics säger; att jag den senaste månaden haft 33 besök från Göteborg. Nu är det så att jag behöver er hjälp. Eller snarare; jag och Anna behöver hjälp. Vi söker lägenhet i Göteborg, helst en trea, ungefär varsomhelst bara det är lätt att ta sig in till stan.

Så, har du eller känner du någon som vill hyra ut sin lägenhet? Då är vi svaret på alla möjliga frågor! Vi är snälla och bakar kakor.

Hör av er!

Ungefär så här ser vi ut. Eller vi såg i alla fall ut så för två år sedan.

Tack till "En vän i nöden"

Hotmail menar bestämt att det skrivits en kommentar på Jag är inte bitter, sa citronen, men den syns inte här på bloggen längre. Hur som helst vill jag tacka den anonyma vännen för tips på hur man får mer gratis bildutrymme på bloggen. För er andra som också kan tänkas vara nyfikna finns länken här.

Luleå levererar

Den blåsiga staden bjöd på mycket lycka idag. Nya skor, kramar av Hanna från Hjälmared och vinst i poetry slam. När man har det så bra är det inte så hemskt att det börjar skymma redan tio över ett.

Poetry slam Luleå

Efter SM i våras sa jag att jag inte skulle tävla i Poetry slam på ett tag. "Ett tag" definierade jag då som minst ett år. Det höll inte så länge. Nu är jag och mor snart på väg upp till Luleå. Hon för att köpa nya julgardiner, jag för att hålla i en mick och läsa dikter. Håll tummarna.

Tittut, nu är jag här igen

Imorgon lämnar vi lägenheten och återgår till det verkliga (?) livet. Risken är stor att blogginläggen kommer bli lite mer frekventa. Så var på er vakt. Eller något i den stilen.

Och för de som är intresserade. Den vilda heliumballongen kan numera inte bara sitta vackert, utan också rulla runt och spela död. Med andra ord; jag har producerat mer texten än vad jag vågat förvänta mig.

Away for some days

Och för att göra det enkelt så skulle jag kunna säga så här; jag försöker gripa tag i en stor dröm just för tillfället. Den känns lite som att jaga en vild gigantisk heliumballong som hela tiden försöker smita undan. I rätt många år har den haft fritt spelrum, ungefär hela världen. Men nu har jag stängt in den i en lägenhet och jag har inte tänkt släppa ut den förrän den i alla fall kan sitta vackert. Förhoppningsvis har jag lyckats tämja den om några dagar.

Eftersom jag kommer ha rätt fullt upp med att hitta sätt att få pli på den här drömmen är risken minst sagt överhängande att bloggen kommer bli lidande. Men jag tänker att det är okej. Prioriteringar och sånt ni vet.

Och kanske för att göra det ännu enklare skulle jag kunna säga så här; jag ska skriva. Punkt.

Bakning och Bersika

För tillfället är det bakning som är min huvudsysselsättning. Igår var det choklad/citronmuffins som skapades och idag är det flarn. Gott.

Mellan sötsakerna tog jag mig en tripp till Bersika, närmare bestämt till Magda. Som traditionen bjuder är det fruktsallad och snack för hela slanten som gäller vid sådana fredagskvällar. Inte mig emot!

Jag är inte bitter, sa citronen.

Om det nu inte hade varit så att jag lyckats använda upp allt bildutrymme som blogger erbjuder, så hade jag visat hur vackert det var när jag promenerade imorse. Men nu går ju inte det och därför blir det ingen bättre uppdatering än så här, för jag är megatrött efter att ha letat snygga, varma och tillräckligt stora vinterskor utan något vettigt resultat. Jag är inte bitter.

Hej kylan!

SJ levererar. Inte ens en minut försenade var vi när tåget anlände till ett frostigt Älvsbyn i morse. Det var nästan så att jag hörde en röst säga "välkommen till vintern" när jag klev av och tog några första steg på de få snöflingorna som låg på perrongen. Kylan gnagde lite på näsan, men allt jag kunde göra var att ta sju djupa andetag och njuta av att vara tillbaka. Hemma.

Den största kraftanstängningen är att borsta tänderna

Att sitta i en soffa, vicka lite på tårna, fundera på att gå ut och springa och sedan bestämma sig för att äta mer frukost istället - det är definitionen på en dag som jag tror att alla människor borde få uppleva oftare. Baravaradag kallas det.

Alltid alltid övergångsställen i fortsättningen

Pratade med mamma på telefon för en liten stund sedan. Vi kom in på det som hände i Brighton den första veckan. Jag tror inte att jag skrivit om det här.

Det var i alla fall en sådan där regnig dag då vattnet bara vräkte ner. Jag, Annie och Frida var på väg för att köpa busskort. Det var bara en väg emellan oss och affären, en rätt stor väg med mycket trafik. Ett övergångsställe fanns lite längre bort, men då hade vi behövt gå över ännu ett för att komma dit. Så vi chansade. Jag vet egentligen inte varför, kanske var vi trötta och lata, kanske hade vi inte fattat hur fort bilarna körde i England, men vi valde att springa över vägen. Bilarna hade stannat för rött ljus så vi tänkte att det var lugnt, men det vi inte kom ihåg var vänstertrafiken. Asfalten var halkig på grund av allt regn och mitt på vägen föll jag rakt baklänges. Paniken. Jag minns hur jag tänkte: "Nej, nej, nej, det här händer inte." De två andra tjejerna tvärstannade. Två sekunder senare körde en bil förbi framför oss och först några meter längre bort lyckades bromsarna få stopp på bilen. 

Först tyckte jag det bara var pinsamt att jag hade ramlat, men sen insåg vi alla att det var tur att jag gjort det. Hade jag inte ramlat så hade vi fortsatt att springa. Och då hade vi med all säkerhet inte varit lika hela idag. Och när jag tänker tillbaka på den dagen så tror jag inte det bara var tur. Jag är övertygad om att vi hade en skyddsängel som knuffade till mig. Och jag är så tacksam, så tacksam över det.

Fötterna har ordet

Min fötter klagar då inte på att de är sysslolösa. Söndagen till ära har de fått springa en runda på Hisingen, promenera runt halva stan med en kompis, gå upp för ett berg för att kolla på utsikten, strosa runt på konstmuseumet och sedan vistas på en gudstjänst där det inte snålades med uppochståochsittaigen-procedurer. De hälsar att de nu är tacksamma över att få befinna sig i horisontellt läge.

Vad vi roar oss med

Det är härligt att äta knäckebröd och filmjölk igen, men ännu bättre är det att återigen få sitta på en hjälmaredssäng, prata om allt, ingenting och balansen med Robert, köra fel med Anna när vi är på väg till dansen i Kungälv, dansa tills tårna skriker att de vill hem och sova, se bonde söker fru, dricka julmust och njuta av att vara på göteborgsk mark. Ta livet som det kommer helt enkelt.