Inför Brighton

Brighton närmar sig med stormsteg nu. Om två veckor sitter jag på tåget mot Göteborg. Om fyra veckor har jag haft den första skoldagen i England. Alla frågar om jag är nervös. Jag skakar på huvudet. Inte heller längtar jag särskilt mycket. Känner mig istället förvånansvärt neutral inför att jag om en månad kommer att befinna mig i ett nytt land där jag bara känner en endaste person. Ett land där jag förstår det mesta av vad de säger, men känner mig helt handikappad när jag själv ska öppna matintaget och försöka uttrycka mig. Jag vet inte om denna avsaknad av känslor inför flytten ska tolkas på något speciellt sätt. Kanske ska jag bara vara glad inför att slippa nervositetsmardrömmarna som jag hade innan jag åkte till Hjälmared.

Hur som helst så försöker jag förbereda mig lite grann. På språkfronten alltså. Det var över tre år sedan som jag läste engelska på gymnasiet och sen dess har det inte blivit mycket pratat. Därför pratar jag engelska med mig själv när jag promenerar, lyssnar på the girl who played with the fire innan jag ska somna, läser Heidi ute i solen och slår upp ord i lexikon för att kolla så jag uttalar rätt. Förhoppningsvis hjälper det lite grann i alla fall.

Sucken

Sucken som infinner sig när man inser att man börjar jobba sju istället för klockan åtta. Jag skulle vilja kalla den sucken för djup. Avgrundsdjup.

Swensbylijda två dagar i rad

Helgen har gått snabbt. Ätit massvis av jordgubbar, klappat får, umgåtts med vänner, kollat in snygga hus, picknickat, tittat in i gamla hus och så lite jobb på det.

Lycka #107 (även kallat: recept mot posttågseghet)

Lycka är att promenera i kvällen och inse att man faktiskt blir piggare av det än att vila framför tvn.

Solen i Göteborg

Idag har jag picknickat i trädgården två gånger. Det gäller att passa på att njuta av värmen när den väl är tillgänglig. Och så länge värmen är uppskattad. Jag kände mig inte särskilt tacksam över strålarna när jag nu gick till bussen med all packning. Speciellt kånken på ryggen tillförde mig en del obehag. Minst sagt.

Men nu är jag i alla fall snart på väg upp mot de tre sista veckorna i norr. Av sommarens tidigare erfarenheter antar jag att det kommer upplevas som tre dagar, eller mindre.

Böllopet i Ljungskile

Låter bilderna tala.

Bröllop och dagen efter

I helgen har det varit bröllop. Emma och David har sagt ja till varandra. Och vi fick vara med och fira det stora löftet. Mäktigt. Det hann bli riktigt sent innan vi kom tillbaka Göteborg. Tror klockan var tre när jag och Anna kom fram till hennes hus.

Idag hade jag egentligen planerat att gå till någon kyrka och sen åka och bugga. Det blev varken eller. Sov förbi gudstjänsterna och dansen kändes inte lockande. Inte för Anna, inte för mig. Istället åt vi pizza och pratade.

Kvällen avslutades med promenera och sommar i P1 i hörlurarna. Och inte att förglömma. Jag lyckades skrämma hjärtat ur en markusgårdare. Inte med mening så klart. Men det glädjer mig ändå lite. Det brukar alltid vara jag som får skrämselhicka. 

Fin kväll upphöjt i fem

Och så var det de här liven

Från en värld till en annan värld på bara några timmar. Från att ha andats in norrländska vindar till att låta Markusgårdens doftminnen strömma in. Det kändes som att flytta in för första gången samtidigt som jag kom hem till något välbekant. Det är en förvirrad tjej som skriver just nu. Min hjärna kan inte greppa de här två liven riktigt. Blåsmarkslivet och Göteborglivet.

Jag och Karro pratade om det idag när vi flög. Om hur jobbigt det kan vara att hoppa mellan dessa världar och liv, samtidigt som vi inte vill vara utan något av det. Tänk om liven hade kunnat vara lite mer integrerade med varandra, det hade underlättat en hel del. Och hur kommer det sen bli när jag om mindre än sex veckor åker till England, kommer det då bli ett tredje liv att leva?

Efterdyningar av ritinspiration

En gång ska jag bli flickan med band i håret.

 

Ibland kan jag undra vilka det egentligen är som läser den här bloggen

Vissa vet jag om. Till exempel hon som idag plockade in jordgubbar eller hon som älskar danska eller han som just skrivit på kontrakt eller hon som letar blåvita tallrikar eller hon vars smeknamn är motsats till kaoset eller hon som skriver oskickade brev eller hon som en gång fick en kudde eller hon som lärde mig vad en hipster.

Vissa kan jag bara ana. Till exempel hen som inte har några favoriter med lyssnat sönder Katie Meluas två första skivor eller hen som säljer tidningar på loppis eller hen som räknar dagar.

Vissa kommer jag aldrig få veta.

Tidens hastighet

Kanske är det bara jag, men jag upplever att det är lite fult att prata om att sommaren går fort och att det ibland känns som den snart är slut. När jag råkar nämna det för folk sätter de händerna för öronen och säger "lalala". Som om det skulle bli ännu värre om det uttalades högt.

Kanske ska vi inte prata om det. Men om vi någon gång hade gjort det hade vi kanske också kunnat prata om varför det går så fort och vad man kan göra åt det. Som att inte jobba lika mycket nästa år, som att stänga av datorn oftare, som att ta fler promenader. Som att fråga sig vad som är viktigt. Som att inte ha så höga förväntningar.

Hur fantastisk?!

Klockan är flera timmar efter läggdags, men jag måste bara få säga att vi har helt otrolig Gud. Det var bra det.

Ylvas bloggtips; Fredrik Backman

I brist på annat, eller snarare i överskott på feber, har jag och bror ätit glass och sett film. Mysigt värre. Men jag måste erkänna att jag nog ännu hellre hade befunnit mig i tältet i Öjebyn. Vad ger det att vara ledare på ett läger om man inte kan befinna sig där?

Och i brist på annat, eller snarare i överskott på ickegivande blogginlägg från min sida rekommenderar jag att ni läser baconälskande Fredrik som ofta skriver om saker som får hans fru ifrågasätter deras äktenskap. Låter värre än det är. Det är få gånger som jag skrattar så högt som när jag läser det han skriver.

Avskyobjekt

Förkylningar som inte lyckas bli kurerade utan bara blir värre samma dag som TEJP börjar, sådana förkylningar avskyr jag nästan lika mycket som myggor som inte fattar att ett stick är mer än nog.