Brighton närmar sig med stormsteg nu. Om två veckor sitter jag på tåget mot Göteborg. Om fyra veckor har jag haft den första skoldagen i England. Alla frågar om jag är nervös. Jag skakar på huvudet. Inte heller längtar jag särskilt mycket. Känner mig istället förvånansvärt neutral inför att jag om en månad kommer att befinna mig i ett nytt land där jag bara känner en endaste person. Ett land där jag förstår det mesta av vad de säger, men känner mig helt handikappad när jag själv ska öppna matintaget och försöka uttrycka mig. Jag vet inte om denna avsaknad av känslor inför flytten ska tolkas på något speciellt sätt. Kanske ska jag bara vara glad inför att slippa nervositetsmardrömmarna som jag hade innan jag åkte till Hjälmared.
Hur som helst så försöker jag förbereda mig lite grann. På språkfronten alltså. Det var över tre år sedan som jag läste engelska på gymnasiet och sen dess har det inte blivit mycket pratat. Därför pratar jag engelska med mig själv när jag promenerar, lyssnar på the girl who played with the fire innan jag ska somna, läser Heidi ute i solen och slår upp ord i lexikon för att kolla så jag uttalar rätt. Förhoppningsvis hjälper det lite grann i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar