Allt går faktiskt inte att beskriva med ord

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om helgen.

Att jag suttit på altanen och solat i bikini? Att jag sett film där allt (ljud, bild, textning) var osynkat? Att jag ätit typ en halv aladdinask? Att det är skönt att vara hemma? Men att inte ens Blåsmark är jämt en skyddad plats, livet och dess skuggor når också hit?

Ja, det skriver jag.

Ibland blir det bara för mycket

Ibland blir det bara för mycket. Även om allt är roligt. Jag har vetat om det länge, att man ska prioritera att vila. Också. Men det är först när det drabbar en själv som budskapet verkligen går in.

Jag gissar att det var vad som hände förra helgen. Då när likgiltigheten drabbade mig. Ingenting kändes roligt längre, ingenting kändes sorgligt längre. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att allt bara kändes tomt. En vän skrev till mig att efter en natts sömn kommer nog allt kännas bättre. Och hon hade rätt. Det kändes bättre på söndagen. Men det var ändå en upplevelse som skrämde mig. Jag hade hellre önskat att vara ledsen istället för att vara likgiltig. Får då hade jag åtminstone känt någonting.

Det var den händelsen som gjorde att jag valde att boka tåg upp till norr. Hem. För att vila. Och jag inser att det var välbehövligt.

Dock har jag svårt att låta bli att göra saker. Idag hängde jag på stan med Robert och agerade smakråd. Som jag skrattat. Men tröttheten gör sig påmind. Vila nu, vila.

Lycka #96

Lycka är att kunna byta rum när man vill.

Mer Bosnien till folket!

Det var så härligt att åka tåg den här gången. Jag hade kupén för mig själv ända fram till Stockholm och där klev fem trevlig kvinnor av olika åldersvalörer på. En av dem kom ursprungligen från Bosnien. Nästan det första hon gjorde var att ta fram en hel klase bananer och dela med sig till oss andra i kupén. Vi blev så klart förvånade. Vem delar ut gratis bananer egentligen? Men hon förklarade att det är så man gör i Bosnien. Om man inte delar med sig där, ses man som både snål och konstig. Tänk hur det kan skilja sig mellan länder. Och för en stund önskade jag att jag hade bott i Bosnien och inte hade behövt bli förvånad över att någon faktiskt inte ville behålla alla bananer för sig själv.

Men sedan insåg jag ju att att vi faktiskt inte behöver åka till Bosnien för att dela med oss, vara givmilda och på samma gång lära känna nya människor lite överallt. Vi kan göra det även här i Sverige. Det handlar ju bara om vilken inställning vi har. Mer Bosnien till svenska folket!

Förhoppning om sol

Så tar jag en sista fika på stan med en vän, innan jag beger mig uppåt på obestämd tid. Jag ser framemot naturen, familjen och tystnaden. Välkomnar vilan helt enkelt.

Och detta är synen som jag hoppas kommer möta mig.

 

 Kanske är detta närmare verkligheten om jag ska tro ryktena:

Våra händer är det tydligaste tecknet

att vi fortfarande håller 

i
av
om


varandra

Glädje i rum C7

Att få ha föreläsningar med Pepsiberra, äta glass med vän, prata om livet med en annan, äta hamburgare och att få resa uppåt i landet imorgon. En sådan bra dag måste firas. Så är det bara. Jag gör det genom att ändra utseende på bloggen.

Lycka #95

Lycka är att tiden räcker till för att fylla ett A4 med allmänt klotter.

Och kurslitteraturen ligger orörd

Deklarerat, ätit ostkrokar och bokat tågbiljetter. Så produktiv har jag varit denna söndag.

Alibi Tom och släntsolning

Konserten på Lutherska missionskyrkan med Alibi Tom var riktigt bra. Extra roligt var det ju när sångaren är min klasskompis och två andra vänner var med i "kammarkören". Vill någon lyssna på detta band kan man göra det på spotify. Efteråt blev det kyrkbänkshäng som sedan förflyttades till condecco. Jag är så tacksam över både gamla och nya vänner som förgyller mina dagar här i Göteborg. Dessutom har Lina äntligen kommit hem från Hawaii och vi fick äran att krama henne igår!

Idag unnade jag mig att sova ut. Och istället för att plugga, spontanåkte jag till Sandås/Botaniska trädgården och promenerade. Tacka vet jag naturen. Hittade en slänt i lä där jag helt sonika la mig ner och njöt av solen. Efter en halvtimme hördes ett antal manliga röster. De störde mig, så jag gick efter en stund. De hade nog inte lagt märke till mig, för när jag gick förbi stirrade de förvånat. Jag hade lust att fråga om de aldrig sett en tjej tidigare. Men gjorde jag det? Så klart inte. Jag är ju en snäll flicka.

Lycka #94

Lycka är att få spendera nästan hela dagen i horisontellt läge och sedan få längta efter att träffa människor.

Gör om, gör rätt i stövelfrågan

Efter ett år av försök att övertyga mig själv om att mina älskade röda stövlar visst passar och inte alls ger mig skavsår, har jag tillslut kommit till insikt. Gummistövlar töjer inte ut sig. Tur då att det finns kompisar (läs Magda) som inte blir allt för sura över att jag dumpar skorna hos dem.

Och efter att ha kollat in väderprognosen för kommande vecka insåg jag att gympadojor inte var något bra alternativ om jag vill hålla mig osnorig. Så igår var mitt uppdrag att hitta ett substitut för mina bortgångna röda. Det gick bättre än förväntat. Redan på första affären fick jag nys på några. De var billiga, fanns i storlek fyrtioett (halleluja!) och de har skosnören. Då får jag vara nöjd.

(Tjuvad bild från skotornet.)

Bättre sent än aldrig, brukar de visst säga

Ni vet den där känslan, eller snarare tanken, som ibland slår en: "Varför har jag inte gjort det här tidigare?"
Exempel på sådana tillfällen:
- första gången jag insåg att man faktiskt kan äta två isglassar på raken
- när jag köpte foppatofflor
- började kursen i improvisationsteater
- gick med i sj prio
- lånade första kurslitteraturen på biblioteket

Jag såg just klart "The green mile". Tre timmar. Men jag kan inte för mitt liv förstå varför jag inte sett den tidigare.

Café på Hjälmared

Det blev en sen kväll efter att ha varit tillbaka på Hjälmared och fikat. Kamratförbundet hade ordnat en fin kväll med bingo och lockat dit bra människor. Det var trevligt. Men det gick ganska dåligt med bussar och tåg. Så jag kom i säng efter tolv. Inte okej för en onsdag.

Nu ska jag i alla fall iväg till psykologiska instutitionen för att delta i ett experiment. Det ska handla om allmänt köpbeetende, så det blir spännande att se vad det faktiskt innebär.

Tid för fifilurande

Om föreläsningen dödar mer hjärnceller än vad alkohol skulle göra, då känner jag att det är rätt befogat att gå hem innan lunch. Så det gjorde jag. Och sov ett tag i ett försök att locka tillbaka hjärncellerna igen. Väcktes av att en god vän ringde och berättade att jag visst ska på ännu ett bröllop i sommar. Det var dagens godaste nyhet.

Ännu en bra sak är att jag inte har något planerat ikväll. Jag ska bara vara hemma. Kanske städa. Kanske plugga. Eller så bara sitta på sängen och fifilura över livet. Jag röstar på det senare.