Den största kraftanstängningen är att borsta tänderna

Att sitta i en soffa, vicka lite på tårna, fundera på att gå ut och springa och sedan bestämma sig för att äta mer frukost istället - det är definitionen på en dag som jag tror att alla människor borde få uppleva oftare. Baravaradag kallas det.

Alltid alltid övergångsställen i fortsättningen

Pratade med mamma på telefon för en liten stund sedan. Vi kom in på det som hände i Brighton den första veckan. Jag tror inte att jag skrivit om det här.

Det var i alla fall en sådan där regnig dag då vattnet bara vräkte ner. Jag, Annie och Frida var på väg för att köpa busskort. Det var bara en väg emellan oss och affären, en rätt stor väg med mycket trafik. Ett övergångsställe fanns lite längre bort, men då hade vi behövt gå över ännu ett för att komma dit. Så vi chansade. Jag vet egentligen inte varför, kanske var vi trötta och lata, kanske hade vi inte fattat hur fort bilarna körde i England, men vi valde att springa över vägen. Bilarna hade stannat för rött ljus så vi tänkte att det var lugnt, men det vi inte kom ihåg var vänstertrafiken. Asfalten var halkig på grund av allt regn och mitt på vägen föll jag rakt baklänges. Paniken. Jag minns hur jag tänkte: "Nej, nej, nej, det här händer inte." De två andra tjejerna tvärstannade. Två sekunder senare körde en bil förbi framför oss och först några meter längre bort lyckades bromsarna få stopp på bilen. 

Först tyckte jag det bara var pinsamt att jag hade ramlat, men sen insåg vi alla att det var tur att jag gjort det. Hade jag inte ramlat så hade vi fortsatt att springa. Och då hade vi med all säkerhet inte varit lika hela idag. Och när jag tänker tillbaka på den dagen så tror jag inte det bara var tur. Jag är övertygad om att vi hade en skyddsängel som knuffade till mig. Och jag är så tacksam, så tacksam över det.

Fötterna har ordet

Min fötter klagar då inte på att de är sysslolösa. Söndagen till ära har de fått springa en runda på Hisingen, promenera runt halva stan med en kompis, gå upp för ett berg för att kolla på utsikten, strosa runt på konstmuseumet och sedan vistas på en gudstjänst där det inte snålades med uppochståochsittaigen-procedurer. De hälsar att de nu är tacksamma över att få befinna sig i horisontellt läge.

Vad vi roar oss med

Det är härligt att äta knäckebröd och filmjölk igen, men ännu bättre är det att återigen få sitta på en hjälmaredssäng, prata om allt, ingenting och balansen med Robert, köra fel med Anna när vi är på väg till dansen i Kungälv, dansa tills tårna skriker att de vill hem och sova, se bonde söker fru, dricka julmust och njuta av att vara på göteborgsk mark. Ta livet som det kommer helt enkelt.

Lycka #119

Lycka är att få äta äkta knäckebröd med smör och ost. OCH filmjölk.

Hej, Sverige. Jag har saknat dig.

Good bye England

Av logiska skäl var gårdagen sista kvällen här. Vi gick till Wetherspoon som är vår favoritrestaurant/pub. Och så klart åt vi efterrätt. Minst sagt bra kväll.

Och idag har tårarna varit och kikat fram. Det känns som rätt beslut att åka hem, men jag kan inte förneka att det är jobbigt att säga hejdå till alla på skolan. På elva veckor hinner man börja tycka om människor rätt mycket. Väldigt mycket.

Om fem timmar går flyget till hemlandet. Vi hörs på andra sidan havet.

Omplacering

Hittills har jag varit på engelsk mark i tio och en halv vecka. Planen var sexton. Men så kom den där känslan av att inte vara på rätt plats. Den där känslan som har en tendens att sitta på ens axel och inte vilja släppa taget. Den känslan kan man ibland putta ner från axeln. Ibland återvänder den aldrig. Ibland klättrar den upp varje dag. Ibland orkar man inte knuffa hur länge som helst.

Igår skrev jag att det på torsdag (imorgon) bär av till Sverige. Men det bär inte bara av till Sverige, det flyttas tillbaka till Sverige.

Guy Fawkes Night

När jag gick ut igårkväll var det en lätt dimma av rök som låg över gatorna. Det var Guy Fawkes Night. Typ som valborgsmässoafton fast de firar att en snubbe (Guy Fawkes) misslyckades med att spränga brittiska parlamentshuset år 1605. Och det firar det med stora brasor, fyrverkerier och att bränna stora halmdockor föreställande Fawkes eller någon mer modern människa som för tillfället ogillas.

Det största firandet är i Lewes och en lärare beskrev det som en försmak av helvetet, eftersom det var så mycket eldar och kaotiskt mycket folk. Jag och Evelina valde att åka in till Hove, istället för att trängas. Vi ställde oss utanför en club och kollade in deras maffiga fyrverkeri, för att sedan gå till en pub och dricka chai te och bara prata. Mycket mysigare om ni frågar mig.

Idag har vi lyssnat på activity week presentationer hela dagen. Kanske var det syrebristen, kanske var det all information, kanske var det spänningar som släppte, men när jag kom hem var jag helt slut. Vi var ett gäng som planerat att dansa salsa inne i Brighton, men inte blev det av inte. Istället har jag försökt att packa, för på torsdag bär det i väg till Sverige.

Lycka #118

Lycka är att höra hur vattnet börjar droppa i elementen, för då vet man att värmen är nära.

Strandpromenad i Southwick

Dagarna då den blå himlen skymtat fram är inte så många, men idag efter att molnen klämt ut sig den sista droppen för morgonen passade jag på att gå ner till havet. Fast jag började ögonblicksfångandet med att ta kort på vad som möter mig när jag går ut genom dörren.

För att komma till havet måste man promenera genom ett hamnområde. Det känns rätt olagligt med alla grindar över allt, men det är hur legalt som helst.

I hamnen kan man möta en båt som man bara vill stoppa ner i fickan och ta hem. Bara för att den är så fin.

Två minuter senare är man framme vid strandpromenaden. Det ser inte mycket ut för världen.

Men havet är mycket för världen. Det ser rätt stillsamt ut på bilden nedan, men ni ska veta att idag var vågorna vilda. Trots kylan som kröp in under kläderna kunde jag inte riktigt slita mig från de hypnotiserande rörelserna.

Balansen

Jag minns när jag gick på lågstadiet och min huvudsysselsättning på rasterna var att gå balansgång på staketet runt gungställningarna. Inte för att skryta, men jag var sjukt duktig. Det var inte ofta som jag ramlade ner. Annat är det idag, nu faller jag hela tiden. Det är kanske inte från lekparksstaket som jag drattar ner ifrån, utan snarare från alla mittimellan/lagom/perfekta vägar som finns i livet.

Jag menar, det är en balansgång vad vi än gör. Vi ska vara sociala, men vi ska också ha egentid med oss själva. Vi måste äta mat, men inte för mycket. Vi behöver tänka mer på andra människor runt omkring, men vi får absolut inte glömma oss själva för vem ska annars tänka på oss? Vi ska vara ärliga, men vi får inte såra någon.

Allt handlar om att väga för och emot i alla olika situationer. Det gör mig så frustrerad. Det finns inga enkla svar. Det finns ingen enkel väg att gå/tänka/välja/följa/göra. Jag känner ofta att den där balansen, som jag tror att vi bör eftersträva att hitta, är så smal och luften/världen/händelserna/valen/möjligheterna runtomkring är gigantiska. Det är som att det där mellanläget inte går att behålla. Enda gången jag är där jag egentligen ska vara, är när jag pendlar från den ena extremen till den andra. Och någon millisekund då och då kan jag ana det där är staketet under fötterna, det som håller att stå på. Men så fortsätter jag ut i luften igen och famlar mig fram utan att få fäste.

Och ibland tänker jag att det är det livet går ut på, att försöka hitta den vägen som får oss att må bra, känna att vi lever och att vi gör skillnad. Men hur lätt är det på en skala?

På topplistan i minnesarkivet

Igår var en sån där dag som jag bara vill bevara längst in i hjärtat och plocka fram då och då för att få livsglädjetillskott. Det var en sån där dag som startade med "hej jag bryr mig om dig"-samtal i skolans hall innan lektionerna började, som fortsatte med förberedelse för vikingapresentationen och som avslutades med AmericanDinerhamburgare, småbarnsfasoner i form av övning i fällteknik och helt enkelt häng med ett bra gäng. Det var en sån där dag då till och med störtregn och hagel på vägen hem skapade tacksamhetsryckningar.

Den lyckade gårdagen firades idag med innanväckarklockanvakning, kvarstanning i sängen och filosoferande över allt, ingenting och lite till.

Lycka #117

Lycka är att skratta tills magen får ont och sen skratta lite till.

X antal meningar rikare

Och så var det den där värdheten i att inspireras av sina klasskompisar och börja dagen med något som man vill prioritera. Som skrivandet. Inte för att det blev supermycket skrivet efter att alarmet skrällt fyrtiofem minuter tidigare än vanligt. Men det blev betydligt mer skrivit än om jag hade fortsatt att sova. Så jag får vara nöjd och glad.

Andas i frid igen

Vi virar halsduken tätare, ökar takten på stegen, hoppar på stället i väntan på bussen, klamrar oss fast vid paraplyet som krumbuktar sig ut och in redan vid lukten av vindpust och viskar att nu är hösten här. Det viskar vi med ett leende, för vindar har vänt och det går att framtidshoppas.