Hej skrivarglädje!

Kanske var det att jag fick VG på hemtentan, kanske var det att jag jobbade natt, kanske var det att jag inte hade något internet. Jag vet inte. Det jag vet är att jag lyckades skriva klart två kapitel på romanen. Och idag fick Rickard, min bror, läsa de första tolv sidorna. Så värdefullt med kommentarer utifrån. Jag märker hur lätt det är att bli hemmablind, både när det gäller stavning och handling. Nu går jag bara och väntar på att få åka iväg till jobbet igen så jag kan skriva på det första ordentliga kapitlet om Frida.

I väntan på resultatet

Och så var det den där känslan som infinner sig i magen när klasskompisar sprider rykten på facebook om att idag får vi veta betyget på tentan. Den känslan i kombination med att universitetets hemsida inte vill samarbeta, gör att all energi som skulle ha lagts på exempelvis romanen direkt försvinner. Jag hörde nästan poffet när koncentrationen gick upp i rök.

ABC-bok och Swensbylijda

Fröken Brattgård har sorgligt nog lämnat Blåsmark för den här gången. Men fina dagar har det varit. Kameran har varit ytterst oaktiv, men några bilder har vi ändå lyckats skrapa ihop. 

Efter loppisen i badhusparken åt vi lunch på Krokodil. Där hittade vi den här boken. 

Det var lite spännande bildtexter.

 Och så var vi ju på Swensbylijda och klappade hoppande får.

 Och Anna hittade sitt favoritfordon.

Olika sätt att få tiden att gå

Både Anna och min mor överlevde i varandras sällskap. Om jag förstått saker rätt, roade de sig bland annat med paddor. Själv har jag lagat lax, läst en bok, önskat att jag haft öronproppar och sjungit julsånger. Helt okej start för sommarens arbete.

Bezzerwizzervinst och jobb

Det är fint att få komma upp till norr och träffa vännerna som bor här. Igår kom några hit och åt kladdkaka och spelade bezzerwizzer. Jag och Magda vann.

Idag vill tröttheten aldrig gå över. Tror att jag behöver gå i ide i en vecka för att återgå till  normaltillståndet. Jag fattar inte var alla sömniga ögonlock kommer ifrån. Jag har även mitt första jobbpass för sommaren idag. Lämnar Anna själv i huset tillsammans med mor min. Då vet man aldrig vad som kan att hända.

Fåglarna kvittrar fortfarande

Jo men då så att. Jag och Anna har lyckats ta oss till norr. Det var inte helt självklart. Halva tåget stod inte på stationen när tåget skulle avgå. Men vad förväntade vi oss av SJ? Kupésällskapet bestod av en sydkorean som pluggat i Finland men nu skulle till Abisko, en överdrivet pratglad arbetsnarkoman som gärna berättade om ekonomiassistenten som de nu söker, två hiphopare som glömt tandkräm med målet inställt på Lycksele där de skulle tävla. 

Den lyckliga hemfärden firade vi genom att dansa i Käcktjärns loge tillsammans med Elina och hennes pojkvän. Vi åkte hem efter två timmar. Vet inte vad det säger mest om; vår trötthet eller energinivån i logen.

Idag har vi varit på loppis i badhusparken, fyndat lite grann, träffat kändisar (alltså sådana som vi känner, varav Magda var en) och kollat in havet. Dessutom fick vi testa att spela min brors ipadspel som är under konstruktion. Det börjar bli riktigt bra!

Och jag glädjer mig över att det fortfarande är ljust ute, så här mitt i natten. Jag är hemma i Blåsmark. Igen.

Lycka #102

Lycka är att ha vänner vars föräldrar är så fantastiska att de skjutsar en till stationen.

Jag hittar inte rätta ordet

Tidsoptimist betyder enligt Wiktionary: "person som tror sig ha tillräckligt med tid för att utföra sina åtaganden; person som tror sig hinna i tid".

Men vad kallas man för när man missbedömer tiden med ungefär så där nio timmar? Vilket senare leder till att man får sova hos en vän för att man missar sista spårvagnen, man somnar vid halv tre eftersom projektet måste blir klart och man vaknar fyra och en halv timme senare för att skynda hem och börja packa. Vad kallas man då?

Finare har det nog aldrig varit

Och ibland kan renheten i rummet driva en till modigheter. Eller till promenader i regnet. Eller till "sitta och rita vid bordet"-stunder. Eller till att laga blodpudding. Eller till att ta tag i tvätten. Eller till insikten om att man hade ett liv innan packningen.

Fjärde majs checklista

Titta, titta, titta! Ingenting förutom min datorsladd ligger på golvet. (Nej, rummet lutar inte så mycket i verkligheten. Och nej, jag har inte en hjärtlampa över sängen)

Halva livet nedpackat i banankartonger. Check.
Fem centimeter kortare hår. Check.
Lunch med en poesivän. Check.
Jeans köpta på på herravdelningen. Check.
Middag med Oscar. Check.
Insikt om att det i samma hus ryms både glädje och fruktansvärd sorg. Check.
Sängen. Snart check. Förhoppningsvis.

Flyttpacka #3

Ser ni det jag ser?!

B a n a n k a r t o n g e r ! !

Tänk om, tänk rätt!

Om mina packförsök gått dåligt så har det i alla fall gått bättre med romanen. (Bara jag som tycker mig se ett samband?) På bara två dagar har det hänt massvis.

Först och främst har jag tagit tag i att skriva en synopsis. Tack vare bland andra Felicia Welander och Christin Ljungqvist har jag insett att det är en bra grej. Att planera för hur hela historien ska se ut och kort skriva ner vad varje kapitel ska handla om. Tidigare har jag tänkt att jag skriver allt eftersom och så får jag se vart det leder. Det fungerade i början. Men när jag började få ihop ett antal sidor fungerar det inte. All kontroll försvann. Inte ens Scrivener hjälpte.

Det känns som jag har skrivit det här många gånger förut att  "NU kommer det gå mycket lättare för att jag äntligen har lyckats strukturera upp romanen." Det har ju misslyckats varje gång hittills. Men jag hoppas det här blir sista gången jag någonsin skriver det.

Så igår bestämde jag mig helt enkelt för att få ordning på allt och ta reda på vad Frida har varit med om tidigare och hur allt ska sluta. Det tog sina timmar och historien har förändrats en del. Men jag har en synopsis nu.

Min tanke är att följa den. Att inte skriva lite här och där, utan faktiskt skriva det första kapitlet först, sedan det andra och så vidare. Den tanken gick bra tills jag kom till det tredje kapitlet. Där tog det tvärstopp. Insåg att jag inte kollat upp fakta nog tydligt. Så jag tog tag i researchen och läste igenom alla sidor som kvinnan på psykologiska institutionen länkat till mig. Efter en timme började jag flyttpacka. Varför? Jo, för att jag insåg att Sebastians bakgrund inte håller. Och då blev jag så frustrerad att jag skapade kaoset som jag visade i föregående inlägg.

Men medan jag sorterade papper började jag vänja mig vid tanken att Sebastian inte kan vara den jag planerat att han skulle vara. Och kanske är det just det som är så spännande att skriva. Även om jag tänkt ut saker och skrivit en synopsis så kan det när som helst visa sig att "Nej, så där skulle det inte alls vara. Tänk om, tänk rätt!" Så det tänkte jag försöka göra nu. Håll tummarna.

Flyttpacka #2

Jag har bara ett ord för detta: KAOS.

Och nej. Banankartongerna ni ser är inte ett resultat av mitt eviga springande till Willysbutikerna. De är fossiler kvar sen förra flytten. Högt älskade fossiler.

Gårdagens strapatser i trädgårdsföreningen

Det där stora längst bort är ett stort växthus. Det visste vi inte innan vi gick in.

Där fanns massvis med palmer och balkonger där man kunde sitta.

Så det gjorde vi. Och se så glada vi var. Det var dock innan vi såg musen springa över golvet.

Flyttpacka #1

Jag hade planerat att ta tag i flyttpackandet idag, så att jag inte behöver gör allt i augusti.

Först insåg jag att det är ingen idé att packa om man inte har några kartonger. Så det var bara att ge sig ut i blåsten på jakt efter just kartonger. Först gick jag förbi mitt närmaste Willys. Inga banankartonger fanns på deras baksida. Jag visste att det inte var lönt att gå in att fråga om de har några någon annanstans, för jag får alltid samma svar: "De vi har, finns vid containern." Så jag gick vidare till mitt nästnärmaste Willys. Vilket också var mitt sista hopp.

Jag har aldrig varit där tidigare och frågat om kartonger så jag visste inte var de hade sitt "hemliga ställe". Därför gick jag in och började leta efter någon ur personalen som jag kunde fråga. Efter cirka sjutton varv i den lilla butiken utan skymten av någon som jobbade där, ställde jag mig i kön till den lilla glasburen som ska föreställa ett litet Posten och där man hämtar ut paket. Efter ett antal minuter fick jag fråga om banankartonger. Killen i buren svarade "jag gav bort alla imorse".

Jag hade inte insett hur mycket jag verkligen ville ha dessa kartonger förrän jag hör mig själv skrika "Neeeej!" Blev själv förvånad över min besvikelse. Killen tittar förskräckt på mig. "Alltså, om du kommer tillbaka kring fem, så kan vi se om vi fått in några nya." Och så log han, typ i hopp om att jag inte skulle börja gråta.

Men så desperat var jag faktiskt inte. Aldrig att jag skulle börja gråta på Willys. Så jag gick hem och tänkte att jag i alla fall kunde börja gå igenom någon pappershög och slänga allt onödigt. Då hittade jag boken "Tre enkla knep finns inte- en romanskola" av Elisabet Norin. Jag insåg direkt att det inte skulle bli något packande idag.

Jag kan bara konstatera att jag hade rätt.