Först insåg jag att det är ingen idé att packa om man inte har några kartonger. Så det var bara att ge sig ut i blåsten på jakt efter just kartonger. Först gick jag förbi mitt närmaste Willys. Inga banankartonger fanns på deras baksida. Jag visste att det inte var lönt att gå in att fråga om de har några någon annanstans, för jag får alltid samma svar: "De vi har, finns vid containern." Så jag gick vidare till mitt nästnärmaste Willys. Vilket också var mitt sista hopp.
Jag har aldrig varit där tidigare och frågat om kartonger så jag visste inte var de hade sitt "hemliga ställe". Därför gick jag in och började leta efter någon ur personalen som jag kunde fråga. Efter cirka sjutton varv i den lilla butiken utan skymten av någon som jobbade där, ställde jag mig i kön till den lilla glasburen som ska föreställa ett litet Posten och där man hämtar ut paket. Efter ett antal minuter fick jag fråga om banankartonger. Killen i buren svarade "jag gav bort alla imorse".
Jag hade inte insett hur mycket jag verkligen ville ha dessa kartonger förrän jag hör mig själv skrika "Neeeej!" Blev själv förvånad över min besvikelse. Killen tittar förskräckt på mig. "Alltså, om du kommer tillbaka kring fem, så kan vi se om vi fått in några nya." Och så log han, typ i hopp om att jag inte skulle börja gråta.
Men så desperat var jag faktiskt inte. Aldrig att jag skulle börja gråta på Willys. Så jag gick hem och tänkte att jag i alla fall kunde börja gå igenom någon pappershög och slänga allt onödigt. Då hittade jag boken "Tre enkla knep finns inte- en romanskola" av Elisabet Norin. Jag insåg direkt att det inte skulle bli något packande idag.
Jag kan bara konstatera att jag hade rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar