Mitt kontor är sängen

Idag känns det som jag jobbar som sekreterare. Det har blivit en hel del samtal och sms angående kommande jobb, SM, resor och andra planer. Jag hoppas det lugnar ner sig nu lite på planeringsfronten så att jag får plugga i fred. Inte för att jag tycker att det är roligt med religionsfilosofi. Utan för att om jag inte läser det nu, kommer jag aldrig hinna läsa det innan vi får hemtentan.

Bitterhet #3

Och bitterheten som infinner sig när jag inser att jag inte tagit fram laxen ur frysen. Jag som sett framemot en lyxig middag med Emma. Nu blir det spagetti istället. Som vanligt.

Än har jag inte drabbats, men jag hoppas att smittan kommer snart

Det har blivit mycket snack om att skriva på sista tiden här på bloggen. Men man brukar väl säga att munnen talar om det hjärtat är fullt av. Kanske är det snarare så att bloggen fylls av det som svämmar över i hjärnan. Jag skulle uppskatta att ungefär åttiosju procent av mina tankar varje dag går åt till romanen för tillfället. Sen att det ofta är mer tankar än faktiskt nedskrivna ord är ju en annan femma.

I alla fall hittade jag en härlig formulering angående skrivandet på Unni Drougges blogg:

"Är det meningen att du ska bli författare, då kan du inte låta bli, det är som att kämpa mot ett diarréanfall."

Varför man aldrig ska radera någonting

Sitter fortfarande på skolan. Idag har varit en ovanligt bra pluggdag för mig. Har läst flera kapitel och till och med tyckt att det varit intressant! Sen att få äppelpaj till efterrätt och fika med trevliga människor kan ju faktiskt göra att motivationen höjs. Samt att jag lovade mig själv att jag skulle få skriva om jag pluggade på bra.

Så sedan klockan fyra har jag suttit med romanen. Skrivit lite nytt. Men framför allt gått i genom nästan allt jag skrivit tidigare. På min dator finns otaliga versioner av romanen. Anledningen till versionöversvämmningen är att historien under det senaste året har genomgått x antal förändringar, där jag redigerat bort en hel del avsnitt. Men nu har jag ändrat så pass mycket att jag nästan är tillbaka till utgångsläget och då när jag läser det som jag tidigare ratat inser jag att "det här ska ju vara med!" och plötsligt är romanen på bara några timmar sju sidor längre. Och jag förstår nu vikten i att aldrig radera något. Utan klippa ut det och klistra in i ett annat dokument. Man vet aldrig när man kan behöva de ratade scenerna.

Jag skulle uppskatta att sidantalet nu ligger på ungefär 25 sidor. Det låter så lite. Men med tanke på att mitt mål för första utkastet är 150, så har jag faktiskt skrivit en sjättedel nu. Det är ändå inte fy skam känner jag.

Jag vet så väl hur jag vill skriva

Jag vill skriva så att läsaren känner hur huden svider en halv minut efter att huvudpersonen ha kliat sig på armen med naglarna. Hur det blir varmt där naglarna har gått fram och efterlämnat sig röda streck. Jag vill skriva så att det börjar klia under läsarens hud. Att det inte bara är ord som står där i svart och vitt. Jag vill skriva så att det lämnar ärr. Avtryck. Något som följer med läsaren ut i vekligheten.

Jag vill skriva.

Lycka #98

Lycka är att ha både vänner och familj som bryr sig.

Va?! Är det inte april?

Sitter i läsesalen på UB. Läste just ut två kapitel ur kurslitteraturen och tänkte att jag kunde få unna mig att skriva lite på romanen. Så jag startade Scrivener, där jag både skriver själva romanen men också skriver loggbok för hur mina tankar går angående skrivandet.

Men när jag öppnade loggen blev jag en aning förvånad över vad jag kallat "loggdokumenten". Speciellt med tanke på att jag bara haft programmet i tre dagar.

Jag tror att detta är vad man skulle benämna som ett typexempel för "förnekelse av tidens hastighet".

Om lyckans plats

Vill inte lyckan komma till människan, får människan komma till lyckan.

Översättning: Jag och Äniläna åker till Alingsås och dansar ikväll.

Dagens insikt

Den som väntar på inspirationen, väntar alltid för länge.

Scrivener, författarens bästa vän

Det var länge sedan jag skrev på mitt romanprojekt nu. Tiden och inspirationen har helt enkelt inte funnits. En av orsakerna tror jag har varit bristen på struktur. Och då menar jag struktur som i överblick. Historien innehåller två huvudpersoner vars perspektiv varvas tillbakablickar i tiden. Detta innebär att det är ett enda virrvarr av olika scener. Det kluriga är att veta i vilken ordning de ska komma.

För några månader blev jag less på strukturlösheten. Så jag satte upp två läderband på väggen och hängde upp papperslappar med alla scener på. Plötsligt kunde jag se en tidslinje. Nu blev problemet istället att få överblicken in i datorn också. Det är inte så lätt när det börjar bli femton sidor i ett worddokument. Allt flyter ihop. Så mitt skrivande stannade där.

Så upptäckte jag Scrivner. Ett skrivprogram som gör det möjligt att skriva scenerna i egna små dokument, kommentera det man själv skrivit och på bara ett knapptryck läsa allt som en helhet. Dessutom kan man flytta runt scenerna hur mycket man vill, gruppera och markera på olika sätt. Exempelvis så har jag olika färg på scenerna beroende på vems perspektiv det är. Och min favorit: jag kan stämpla scenerna och då snabbt se om de är färdigskrivna eller om jag behöver skriva om scenen.

Jag har nu suttit i nästa fyra timmar och strukturerat upp romanen. Det blir spännande att se hur länge mitt skrivil håller i sig den här gång. Men jag känner mig hoppfull.

Det fanns en pojke

jag säger så mycket

jag säger att barnen är det viktigaste vi har
- de är vår framtid
jag säger att vi borde vara mer rädda om varandra
jag säger att min cigarett inte dödar någon annan
än mig själv
jag säger så mycket


det fanns en pojke som var gladare än ett barnkalas
en pojke som älskade mariekex
en pojke som brukade springa
barfota på skogsstigar och skratta
pojken säger inte så mycket
för han finns inte mer

ambulansen har just kommit fram
de konstaterar att pojkens andning har upphört
den går inte att få tillbaka igen

pojkens andning är borta
för att en man med motorcykel
inte koncentrerade sig på var han körde

föraren höll inte ögonen på vägen
för han såg en kvinna
med sönderrivna kläder gå på trottoaren
och hon grät
hon grät för att hennes man
tagit några glas för många
och blivit överdrivet hårdhänt

mannen hade druckit lite för mycket
för att årets viktigaste avtal för företaget
inte hade skrivits under av den andra parten

det hade inte blivit något samarbete
eftersom hon som skulle hålla i företagets presentation
hade kommit för sent
och dessutom glömt alla viktiga dokument

hon kom inte i tid för att hon fick ta den senare bussen
för att hennes fyraåriga dotter
aldrig ville släppa taget om hennes hals
dottern var ledsen på grund av
den tidigare hostattacken som aldrig ville sluta

attacken som utbröt när de promenerade förbi mig
promenerade förbi mig
just när jag som bäst stod och njöt
av den där vita rökskapande rullen

jag säger att min cigarett inte dödar någon annan
än mig själv
jag säger så mycket

Lycka #97

Lycka är att hitta ett nytt skrivprogram som gör romanen överskådlig. Inte bara på väggen utan även på datorn. Som jag väntat. Halleluja.

En dag i fortsättningens anda

Ännu en dag fylld av leverans från solen. Även föreläsarna fortsätter på samma spår som tidigare; producera ofrivilliga tävlingar i antal gäspningar per minut bland studenterna. Och jag, jag fortsätter att köpa en glass innan jag intar biblioteket i ett försök att vara duktig.

Och shortsen åker på

Eftersom solen fortsätter att leverera, så fortsätter vi att uppehålla oss i närheten av vatten och i horisontellt läge. Dagen till ära var det jag och Anna som tog vår inhandlade lunch (jag har hittat ett ställe där man kan köpa baguette och dricka för 33 kronor!!! {det är värt tre utropstecken och en parentes inom parentesen}) och begav oss till Delsjön. Tyvärr propsade jag på att vi skulle sitta på klippor, där vi snart upptäckte att det blåste rejält. Tur att man får ändra sig, för när vi flyttade oss till gräsmattan blev allt så bra. Så bra.

Sommar på smithska udden

För min del firades valborg genom att åka tåg. SJ hade rabatt på biljetterna och som fattig student kan jag ju inte låta bli att haffa det billigaste tåget. Jag lämnade det snöiga men varma Norrbotten och möttes av utslagna träd i en het sommardag.

Sommarvärmen firades med både häng vid älven, titt på förstamajtåget och picknick på klipporna på smithska udden. Jag har aldrig varit där tidigare, men jag lär ju återvända dit.