Om att återvända till rädslans centrum

Den där teoretiska vetskapen om att det inte kommer bli så hemskt och farligt som jag tror - den sätter sig tydligen aldrig i kroppen. Istället sitter jag på spårvagnen och nervösar mig sönder och samman. Alldeles i onödan. Och om jag visste att det skulle gå som det gick idag, ja då hade jag kunnat spara många deciliter tårar. Men det är väl så med livet, att det alltid kommer att levas i efterkloksamheten. Hur frustrerande det än är.