Jag minns när jag gick på lågstadiet och min huvudsysselsättning på rasterna var att gå balansgång på staketet runt gungställningarna. Inte för att skryta, men jag var sjukt duktig. Det var inte ofta som jag ramlade ner. Annat är det idag, nu faller jag hela tiden. Det är kanske inte från lekparksstaket som jag drattar ner ifrån, utan snarare från alla mittimellan/lagom/perfekta vägar som finns i livet.
Jag menar, det är en balansgång vad vi än gör. Vi ska vara sociala, men vi ska också ha egentid med oss själva. Vi måste äta mat, men inte för mycket. Vi behöver tänka mer på andra människor runt omkring, men vi får absolut inte glömma oss själva för vem ska annars tänka på oss? Vi ska vara ärliga, men vi får inte såra någon.
Allt handlar om att väga för och emot i alla olika situationer. Det gör mig så frustrerad. Det finns inga enkla svar. Det finns ingen enkel väg att gå/tänka/välja/följa/göra. Jag känner ofta att den där balansen, som jag tror att vi bör eftersträva att hitta, är så smal och luften/världen/händelserna/valen/möjligheterna runtomkring är gigantiska. Det är som att det där mellanläget inte går att behålla. Enda gången jag är där jag egentligen ska vara, är när jag pendlar från den ena extremen till den andra. Och någon millisekund då och då kan jag ana det där är staketet under fötterna, det som håller att stå på. Men så fortsätter jag ut i luften igen och famlar mig fram utan att få fäste.
Och ibland tänker jag att det är det livet går ut på, att försöka hitta den vägen som får oss att må bra, känna att vi lever och att vi gör skillnad. Men hur lätt är det på en skala?
Väl skrivet Ylva! Du är så duktig.
SvaraRaderaTänker att det man kommit en bra bit på vägen då man insett att man är i en balansgång. Sen kan man kanske ta lite en sak i taget. Göra dom automatiserade, lära sig att väga rätt i dessa situationer. Jag tror balansgången kanske inte kan bli så skoj så att man vill hålla på med det som huvudsysselsättning på rasten, men gott något som vi kan trivs med. Att vi kan få ta del av båda sidor av balansgången är väl en välsignelse.
Mycket okonkret babbel från min sida, men det är lite så jag brukar jobba. KRAM.
Men välskrivetdiplom till dig med!
RaderaDu har så rätt, man kan absolut inte göra allt på en gång. Kanske får man börja med att skapa några vanor (som vi pratat om förut).
Jag har inte tänkt det som en "välsignelse" att ta del av de olika sidorna. Jag gillar nya tankar. Måste fundera på det. Tror du det är bättre att pendla lite än att faktiskt hitta fram till mellanvägen (om den nu existerar)?
Kram.
Precis, det är du som fått mig att uppmärksammat och tänka på det där sättet. :)
SvaraRaderaJag tänker att det är den där pendlingen som är mellanvägen. Beror kanske lite på vad det gäller. Men t ex att ibland måste man vara lite egoistisk och göra det man själv behöver för att få kraft, för att sedan kunna ge ut - lägga tid på andras behov.
"Pendlingen som är mellanvägen". Förstår du hur frustrerad jag blir över det? ;) Jag vill/önskar/hoppas (eller har i alla fall tidigare gjort det) att det går att hitta ett läge där pendlingen är onödvändig. Problemet för mig är ju som skrivet att jag sällan hittar den. Och ditt resonemang låter minst sagt sunt och bra. När jag läste din senaste kommentar kom jag att tänka på det Predikaren skriver och som jag gillar att tjata om; Allt har sin tid. Han skriver:
Raderaen tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.
Han skriver inte:
en tid att tiga och tala
en tid att älska och hata
en tid för krig och fred
Nej, istället är det motsatser som inte kan finnas tillsammans (?). Jag menar, man kan ju rent logiskt inte både tiga och tala. Det går verkligen inte att hitta en "balansgång". Det är det aningen eller som gäller.
Det var dagens babbel från mig. Vet inte om vi blir klokare av detta, men sjukt intressant är det.