"Hej jag heter Ylva och pluggar religionsvetenskap"

Hur ofta presenterar vi oss inte på just det sättet. "Hej jag heter X och jobbar som/studerar till Z." Och plötsligt har folk redan en bild av oss.

"Jaså, hon läser religionsvetenskap, hon ska säkert bli präst, eller så är hon så där flummig och håller på med New Age-grejer. Henne ska jag nog akta mig för."

"Jaså, hon pluggar japanska, hon har säkert varit emo för något år sedan och är säkerligen känslomässigt ostabil."

"Jaså, han är arbetslös, han är säkert en sån där som aldrig tar tag i saker eller som är för konstig för att ens få ett jobb på en bensinmack."

Okej, så drastiskt kanske man inte tänker. Men det går ändå inte att komma undan att med en viss sysselsättning har det en tendens att följa med vissa personlighetsdrag. Det behöver inte alltid vara negativt, som det är i alla mina exempel, men det kan nog ofta bli så att man tror sig veta hur människor är bara för att de håller på med det de gör och därför skippar man att försöka lära känna dem. När man i själva verket sällan har rätt. För är vi inte så mycket mer än bara vårt yrke eller våra studier?

På improvisationskursen finns det bara en regel: Vi får inte berätta för varandra om vad vi jobbar med eller studerar eller om vi är arbetslösa. Och helt plötsligt har det skapats en mycket mer neutral miljö. Vi är alla på samma nivå. Ingen är välutbildad läkare eller nyinflyttad student. Det är spännande att få lära känna människor utan att bilden definieras av vad de sysselsätter sig med på dagarna. Dessutom är det otroligt skönt att om än bara två timmar varje vecka få kliva in i en värld där det inte spelar någon roll vad man gör ute i verkligheten. Istället är det nuet som räknas. Precis den jag är just nu, är det som får människor att lära känna mig. Jag tycker det är vackert.