Fastan dag 5 - Varför är Gud inte där han var igår?

"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar i förtvivlan, men du är långt borta.
Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte
jag ropar om natten men finner ingen ro."

- Ps 22:1-2

Trots att jag detta året går en bibelskola har jag under några perioder känt att Gud har varit långt borta. Relationen till honom som jag tidigare har haft, har ibland känts så vag. Det har varit både jobbigt och frustrerande. Jag menar, jag tog det här året för att jag ville komma närmare Gud och så ibland är det som om jag aldrig varit längre ifrån honom.

Men så sa Åsa, läraren i Bön och andliga övningar, något liknande (fritt citerat):
"Ofta har vi en tendens att låsa fast oss vid en bild av Gud. Vi vet var vi brukar ha Gud och var vi borde ha Gud. Hur vi ska be för att känna honom, vilken kyrka vi ska gå till för att vara extra nära Gud. Vi tänker att det bara finns några få sätt som vi kan höra eller uppleva Gud på. Och det är när vi låser oss fast i sådana tankar som risken ökar för att hamna i svackor. För Gud visar sig inte på samma sätt under hela livet."

Och jag tror att Åsa har så rätt.
För några år sedan var det på ungdomsmötena i kyrkan som jag verkligen kände Guds närvaro. Idag är det i bönen och när jag sjunger ur psalmboken. Jag tror inte detta betyder att Gud är... föränderlig som i att vi inte vet var vi har honom. Jag tror att det är Guds sätt att hjälpa oss att utvecklas i tron. Om det aldrig sker någon utveckling, så stannar vi på samma ställe. Vi blir fast i gamla rutiner. Risken är kanske att istället för att ha en levande tro så har vi torra vanor som inte betyder någonting för oss. Inget ont om vanor, jag tror att de är bra om de har en mening för oss.

Samtidigt som variation på möteplats mellan oss och Gud, verkligen uppmuntrar oss att hela tiden söka Gud och lära känna honom ännu bättre.