För två och ett halvt år sedan var jag och Agnes på ett skrivarläger på Gotland. Det var helt fantastiskt. Under den veckan fick vi skriva en novell var. Under samma vecka fick jag även en idé till en roman och enda sedan dess har jag inte kunna släppa den tanken. Tanken på att skriva en roman. Tanken på att skriva en roman om den bittra tjejen Paula. Den tanken har bitit sig fast i mig. Och hur gärna jag än velat skriva om någonting annat har det inte gått. Idéerna vände ändå alltid tillbaka till Paula.
En rysk författare (som var på ännu ett skrivarläger) har sagt att om man inte kan komma undan en skrivaridé så finns det bara ett alternativ; att skriva bort den. Och jag har verkligen trott på det, eftersom jag inte kunde släppa Paula. I våras hade jag till och med lyckats planera upp hela handlingen om Paula och ställt in mig på att skriva klart den under detta år på Hjälmared. Men så flyttade jag hit ner och tiden räckte inte alls till att skriva (eller snarare, jag tog mig inte den tiden), men jag har ändå känt panik över att jag inte producerat. För jag tänkte att om jag inte skrev klart den där romanen skulle jag aldrig kunna skriva någonting annat heller.
Men så för en månad seda satt jag uppe lite för länge med datorn och letade efter en dikt som jag påbörjat för länge sedan. Jag läste varje dokument jag kunde hitta på den här datorn, men jag hittade inte dikten. Men jag hittade någonting annat. Jag hittade tre rader som jag skrivit för ett år sedan. Tre rader som beskrev en romanidé. Och helt plötsligt var tanken på Paula helt borta(!!!) Puts väck, bara så där.
Äntligen är jag befriad från Paula. Äntligen kan jag fokusera på något nytt, något bättre, något som jag verkligen vill skriva. Jag vet inte om ni förstår vilken befrielse och lycka det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar