Avbröts nyss i mitt skrivande av småsten som kastades på fönstret. Jag stack ut huvudet i höstkylan och hoppades på att få se en hemlig beundrare, smygromantisktdrömmandefantasifull som jag är. Men där stod ingen. Och jag kände mig dum, tills Anna och Tomas stack fram sina huvuden vid husknuten.
De är söta de där två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar