18 timmar kvar i Blåsmark

De här sista dagarna går både fort och sakta. Nyss var det ju konfirmation, men det känns ändå så långt bort. Jag saknar redan Magda och Robert. Jag är så tacksam att jag fick jobba med dem, vi kunde inte ha varit ett bättre fritidsledarteam.

Magda som jag fick äran att dela rum med i nästan tre veckor.


Robert med Strife, som var vandringspriset i konfirmandernas Chip 'n Pop contest.


I talet till konfirmanderna skrev vi att det hade varit både toppar och dalar på lägret. Och det var det verkligen. En av topparna för mig var när jag i slutet på lägret fick förbön av tre killar. De bad bland annat om att jag skulle vara en stolt ledare på söndagen när de konfirmerades. Deras bön besvarades verkligen. Alla konfirmander var så sjukt duktiga och jag kunde inte vara annat än stolt.
En del av deras redovisning var att göra ett musikdrama. Första gången jag såg dem göra det var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Även de andra gångerna var det svårt att inte gråta. Här kan man se en variant av dramat på youtube.

Andra tillfällen då det är svårt att hålla tillbaka tårarna är när man ska säga hejdå till vännerna här i Piteå. Ikväll var det åtta fina tjejer som jag kramade om. Jag kommer verkligen att sakna alla. Tur att det finns höstlov så att jag får komma hem och träffa dem igen.

Och nu är det hög tid att sova den sista natten hemma.