Ett litet glädjeskutt är passande i sammanhanget

Det mest glädjande nu, utan inbördes ordning:

- Körsbärsträden har börjat blomma
- Vi har startat upp en kristen studentgrupp på Psykologen (institutionen där vi pluggar)
- Om en vecka är det "påsklov" eller "plugga-kognitiv-psykologi-tills-det-sprutar-teorier-ur-öronen-veckan"
- Jag har svartvinbärskaka i köket som väntar på att bli uppäten


Hejdå. Vi hörs om en månad eller så.

Trogna läsare är vad ni är

Statistiken skvallrar att ni fortfarande är här. Väntar på att jag ska skriva något. Jag väntar också. Det är mycket som händer. Samtidigt händer väldigt lite. Många tankar. Om allt möjligt, om ingenting. Kan jag bli mer diffus? Nej. Antagligen inte. Kommer jag bli mer tydlig? Förhoppningsvis. Men jag ville bara säga att jag lever. Bara lite mer långsamt än tidigare. Farten/orken/energin har inte räckt till bloggen förrän nu. Så jag säger hej. Och på återseende.

Både det ena och det andra

Och idag blev det än mer tydligt att som människa är det svårt att veta vad som kommer hinna möta en innan dagen är slut. Idag blev överraskningen ett telefonsamtal från en vän som jag inte pratat med på nästan fyra år. Det var fint.

För övrigt så fylls livet upp med experimentförberedelser och försöksdeltagarjakt. Etiopienlängtan och vaccinationer. Tentaplugg och kunskaphybris. Prat med vänner och drömmar med vänner. Julpynt och vårkänslor. Skrivarglädje och beslutsångest. Familjebesök och körsång.

Du sa: kom till mig

Du sa: kom till mig jag vill bära dig
jag vill alltid vara där
när du sjunger, skrattar, dansar
när du inte orkar med

Du sa: kom till mig jag vill leda dig
jag vill visa dig den väg
som leder fram
som leder fram
till kärleken


Du sa: kom till mig jag vill ge dig frid
jag vill möta dig just nu
när du stressar, hastar, skyndar
när du stillar dig i bön

Du sa: kom till mig så får du liv
du får liv i överflöd
bara du tror
bara du tror
tror på mig


Du sa: kom till mig jag vill ge dig tröst
jag vill torka bort din tår
när du skriker, snyftar, klagar
när du inte ens vill be

Du sa: kom till mig, var inte rädd
jag älskar dig, älskar dig
mer än du tror
mer än du tror
jag älskar dig

Tack och lov

Allt har sin tid, skriver predikaren. Tack och lov för det, känner jag. För då vet vi att det som gör ont kommer gå över.

Vi vet också att det som är bra, inte heller kommer vara för evigt. Men det är kanske inte alltid något att sörja över. Kanske är det något fint i att saker går över, så att vi kan upptäcka annat som skapar värme inombords. Kanske. Kanske tänker jag helt fel. Kanske finns det ingen generell regel. Kanske får vi acceptera det; att allt är lite komplext. Jag vet inte. Kanske. Eventuellt.

Men jag vet att Gud alltid har tid. Gud går aldrig över. Tack och lov för det, känner jag.

Lite som du och jag

Ute finns det en himlakropp som inte är hel

men inte heller trasig

bara skymd av världens skugga

lite som du och jag

vi skymmer varandra 

mer eller mindre beroende på vart vi står

i förhållande till den största

till ljuset

Vissa och andra

Vissa saker löser sig bara
andra får hjärtat att bosätta sig i halsen
vid varje ynka förändring

Vissa tider flyter bara på
andra får fingrarna att famla
efter något att hålla fast vid

Vissa människor passerar bara
andra får fötterna att vilja gå nya trottoarer
i tron på att det finns något mer

Vissa löften glöms bara bort
andra får lungorna att ta sats
för nu kan förändring ske

Gruppsykologi i praktiken

Tio klasskamrater. Ett rum. Åtta och en halv timme. Två och en halv dag. Gruppövningar. Analyser av grupprocesser. Utmaningar. Läskigheter. Ärlighet. Konflikthantering. Lärdomar.



Tacksamhet. Tacksamhet. Tacksamhet. Tänk att jag får plugga till psykolog.

Lutherska missionskyrkans kör

I helgen var det körresa och jag kan bara säga att jag är lycklig som får vara med i en sådan fin kör. Ren glädje.

För dem som vill se bilder från Vänersborg rekommenderar jag att besöka Mattias Malmgrens hemsida.

Vi låter natten vara natt och njuter av följderna

Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag intalar mig själv att "Imorgon, då. DÅ. Ska det bli andra bakverk. Då ska jag lägga mig i tid." För det är som om ordens magiska krafter bara glittrar när övriga befolkningen drömmer. Jag känner igen det från högstadietiden och i början av gymnasiet då jag producerade som mest poesi. Det var i mörkret som raderna skapades.

Och just nu kan jag egentligen inte tänka att jag behöver ändra så mycket, för störst av allt är för tillfället tacksamheten över att jag faktiskt tycker att det är roligt att skriva igen. Att jag kan skriva, bara för att skriva. Något som jag nog inte har gjort på flera flera år. Konstigt nog. Kanske var det de där terminerna av poetry slam och pressen att prestera något bra som omslöt mig med ett slags filter. Vissa ord var inte goda nog. Medan nu är varje mening min lilla älskade skapelse. Och jag kan bara le och låta de hållas. Någon natt till i alla fall.

Ylva anropar effektiviteten

"En uppgift tar så långt tid som man har på sig." Så har en smart gubbe sagt någon gång. Det stämmer så väl med mitt hemtenteskriveri. Vi har tre och en halv dag på oss och jag lovar att det kommer ta så länge för mig att bli klar med detta. På samma sätt som om jag bara haft åtta timmar på mig, så hade jag blivit klar på åtta timmar. Suck. Effektiviteten, var var är du?

Stormen Simone

Och jag kan bara ösa tacksamhetsglädje över min klass. Idag gick vi ett gäng till kanske Göteborgs mysigaste kafé, smaskade på godsaker och pratade om varför vi valt som vi valt och vilka alternativ vi har haft och kanske fortfarande har. Drömmen om att skriva klart boken gjorde sig påmind och plötsligt kom stormen och förkylningen så mycket lägligare än tidigare.

Och du tillhör båda kategorierna

Ute åskar det i oktober

mattan på golvet har en färg av cinnober

tiden har varit givmild och en skänkt en gnutta andrum

och tanken vägrar envist vara stum

för vissa människor lämnar spår

medan andra medvetet avstår

Lycka #136

Lycka är att på kvällskvisten strosa runt i nya kvarter, prata om livets alla balansfrågor och inspireras till att hitta nya vägar (både bokstavligt och i livet) tillsammans med en fin vän.

Gävle får fem av fem möjliga

I helgen var det alltså den efterlängtade dansmaran i Gävle. Sorgligt nog var Äniläna febrig och hemmavarande, så jag fick åka själv. Lyckligtvis träffade jag på flera som jag kände, till och med en blåsmarkare! På två dygn blev det totalt 12 timmars dans. (Jag tror att ni kan ana hur fötterna kändes på söndagen. Inte att leka med kan jag tala om.) Under de två dygnen hann jag även med att luncha med en otroligt engagerad yogautövare, promenera längs ån och förundras över hur vackert allt var. Gävle levererade mer än förväntat.